Så var det dags. Vårens mest efterlängtade bok. Som jag peppade inför den här. Och som jag väntade på inbjudan till ungdomsbokspressfrukosten den här våren. Ända sen Sandra Beijer meddelade på sin blogg att hon skulle ge ut bok på Rabén&Sjögren väntade jag.

Och helt plötsligt, samma dag som jag skulle på releasekalas. Samma dag som jag stress-skrev hemtenta. Samma dag som jag inte hade tid att läsa, landade klockan ett boken på mitt hallgolv. När Beijer signerade min bok sex timmar senare (eller vad det nu var), var den utläst och klar. Jag läste klart de sista sidorna på tåget på väg in till stan.

Peppen inför den här boken var helt orimligt hög. Och när jag säger orimligt menar jag O-R-I-M-L-I-G-T. Så orimligt att jag i princip också förväntade mig att bli besviken.

Boken handlar om den första stora kärleken. En tjej – utan namn, eftersom den är berättad i första person – är kär i en kille – även han utan namn, eftersom boken är skriven som ett brev till honom. Och det är under den här perioden i livet när allt gör så himla ont. Alla känslor ligger utanpå kroppen och en vet inte hur en ska hantera allt en känner.

Berättelsen är inte mer komplicerad än så. Det är kärlek, och det är från och till och det är fint och jobbigt och alltihop på samma gång. Och jag är inte besviken – vilket ärligt talat är ett rent mirakel. Faktum är att den var så bra att jag ville börja om så fort jag hade läst klart sista sidan (vilket jag så klart inte hann, eftersom jag hade en releasefest att gå på).

Det jag gillar bäst med den här boken är att den känns så himla mycket på riktigt. Jag läste under veckan Magnus Nordins Avgrundens änglar och varenda jäkla dialog kändes så krystad och tillrättalagd. Det gjorde aldrig den här boken. Jag vet inte hur många gånger jag sett Sandra Beijer skriva att hon bara ville skriva precis så som det var, utan pekpinnar. Det känns äkta och på riktigt och jag känner igen mig så himla himla väl, även om jag själv inte var den som var på alla fester, hånglade med killar eller så. För det finns någon form av universalspråk i den här, som tilltalar en och som en känner igen sig i även om en inte kan känna igen sig i precis allt. Och många plus för de små feministiska kängor hon lagt in i boken!

Kort sammanfattning: Den är bra. Läs den.


__________________________________________________________________________________