Titel: Processen
Författare: Franz Kafka
Antal Sidor: 308
Bokförlag: Bonnier pocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Josef K. blir en dag gripen i sitt hem. Han får inte veta vad för brott han blivit anklagad för, och kan fortsätta sitt liv som det är fram tills domen faller. K. gör allt som står i hans makt för att få domaren att förstå att han är oskyldig. Det är ett jobb som verkligen inte är lätt när han inte ens vet vad han skulle vara skyldig till.

K. är en fruktansvärt otrevlig man, som trots hans humör och översittarattityd skaffar sig en hel del vänner. Något jag slogs av var att alla i hans närhet helt kallt antog att han var oskyldig, och ville hjälpa honom att bli frikänd. 

Nu får jag bocka av min första i min Boktolva! Känner mig lustigt nog omåttligt stolt, och det har nog tyvärr mycket med boken att göra. Enda anledningen till att jag läste ut den här var för att jag vill kunna säga att jag läst den, hela, inte bara att jag började och sen la av (som jag gjorde med 1984 typ 3 gånger). Faktum är att Processen får vara hur mycket hyllad, och hur mycket klassiker den vill. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna säga att jag tyckte att den här boken var bra. Jag vill väldigt gärna gilla den, men det går inte att komma ifrån att den är en utav de mest långtråkiga böcker jag läst. Ofta maler han på och maler på och maler på och maler på i flera sidor om hur bokens fiktiva världs rättssystem fungerar vilket gör att den stundvis känns mer som en faktabok. Jag förstår ju att den är starkt samhälls- och rättskritisk, men det gör den inte bra. Det är en intressant röst i en debatt, men det gör den fortfarande inte bra.

Det tråkiga är att det inte är berättelsen som är dålig. Innan jag läste den har jag alltid tänkt på den som en blandning mellan 1984 och Mästaren och Margarita. Jag vet inte riktigt varför, för den påminner inte om någon av dessa böcker. Och nä, berättelsen är inte dålig. Grundidén är bra, men med alla utbroderingar så blir det så urbota tråkigt. Ett samtal mellan K. och någon annan kan ta tio gånger så lång tid som det behöver. Jag hinner tröttna väldigt fort, och precis som när jag läste Cigaretten efteråt tänkte jag flera gånger: "Varför läser jag det här egentligen?". Stundvis, när det bara var jättejättelånga, utförliga beskrivningar som var totalt irrelevanta för den fortsatta historien, kändes den totalt meningslös. 

Trots att jag tyckte den var så tråkig, måste jag ändå medge att den är läsvärd. Men det är helt okej att hoppa över stycken. I slutet tog den sig lite, typ i det oavslutade kapitlet (kapitel 8 eller något sådant. Ni som har läst den förstår vilken jag menar), men jag har ändå svårt att förstå varför man älskar Kafka. Så, tell me. Varför älskar man Kafka?