Titel: Cirkeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Antal Sidor: 515
Bokförlag: Rabén & Sjögren
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

En magisk kraft får sex väldigt olika tjejer att samlas i folkparken under blodmånen. Anna-Karin har blivit mobbad i hela sitt liv. Minoo är bäst i allt, men inte har några vänner. Rebecca vågar fortfarande inte tro att hennes pojkvän älskar henne. Ida är populär och mobbar alla de som är svaga. Linnéa är alternativ och har vuxit upp med alkisföräldrar. Vanessas mamma var 17 när hon fick henne, men vägrar låta Vanessa växa upp. Ingen utav känner varandra mer än ytligt, och nu måste de enas när de ska rädda världen. De är De Utvalda

Samtidigt som de på egen hand måste lista ut vad det är som pågår är det någon som försöker döda dem en efter en. De måste också hantera sitt vanliga liv - för utåt sett får ingenting synas.

Den här boken handlar inte bara om att som ungdom har pressen på sig att rädda världen. Den handlar också om att finna kvalitéer i någon man aldrig skulle ha sett åt i vanliga fall, och att hitta egenskaper man gillar även hos den man hatar. Ingen utav tjejerna i boken har något gemensamt. Vissa skulle till och med kunna kallas fiender, men inför den kommande apokalypsen måste de bli vänner.

Jag tror att många skulle kunna uppskatta den här boken tack vare att den har så många huvudpersoner. Det finns liksom någon för alla. Mina favoriter är Minoo och Rebecca. Kanske för att jag själv känner igen mig i väldigt mycket av det de tänker. Minoo är nog den som jag identifierar mig mest med (vilket låter väldigt skrytigt, med tanke på att jag högre upp skrev "Minoo är bäst i allt", men det jag menar är att jag alltid varit duktiga tjejen, besserwissern).

Berättelsen är snabb. Den stannar aldrig av, tappar inte tempot. Den blir liksom aldrig tråkig. I och med att det är så många huvudpersoner hinner man heller aldrig störa sig på någon utav dem. Jag kan ibland känna när jag läser vissa böcker att huvudpersonen blir jäkligt irriterande för att den gör si och så. Vad det gäller den här boken känner jag att jag väldigt gärna läser om samma personer i två böcker till. Precis som när jag läst exempelvis Harry Potter eller Hungerspelen så känner jag verkligen att det är en berättelse som jag vill återvända till flera gånger. Ett exempel på motsatsen är Under kupolen. Det var en galet bra bok, men jag hade inte varit så himla sugen på att läsa flera böcker om samma personer, utan känner mig väldigt färdig.

Språket är lätt och målande. Jag läste ungefär 200 sidor om dagen, vilket är mycket för att vara jag. Så jag tycker inte att man ska känna sig avskräckt utav längden, för den känns verkligen inte lika lång som den är.





Trailer: