Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Jag hade länge funderat på att läsa WondLa-serien – lockad av de fina illustrationerna förstås. Så när jag såg de två första böckerna i serien på bokrean tänkte jag att då måste jag ju slå till. Tänker dock att det kanske var lite onödigt att köpa de två första, för ärligt talat vet jag inte om jag kommer läsa del två...

Eva Nio har aldrig varit utanför sitt hem i en underjordisk högteknologisk bunker. När hon efter en katastrof måste ge sig upp till jordytan är ingenting som hon fått lära sig av sin robot MODR, utan det är bara varelser som hon aldrig sett förut ens på bild som verkar befolka ytan. Och det är hemskt mycket farligare. Hon måste ändå ge sig iväg för att hitta andra som är likadana som hon, men var finns de?

Jag hade av någon anledning inte riktigt fattat att det här var science fiction och inte fantasy (vilket ju är dumt, eftersom den engelska varianten ändå stått på sf på jobbet...?!), men är ju mer åt sf-hållet än fantasy nuförtiden. Så det passade mig helt. Jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är intressanta. Att jorden liksom har fortsatt utan oss och att varelser har muterat till något helt annat (+ att det kommit en hel del utomjordingar hit). Men... det blir liksom inte så mycket mer än så. Jag känner mig inte speciellt fångad av Eva – kanske för att hon är en så himla blank och trist karaktär. Alltså, hon har typ inga karaktärsdrag? Hur är det meningen att jag ska sympatisera med en karaktär som inte HAR någon karaktär?

Så well, vi kan väl konstatera att känslan inte riktigt följer med mig in i boken. Och då blir allt det andra rätt så poänglöst också. Den är lite för lång, lite för långsam, lite för... lite. Världen och alla varelser är kul. "Bland" är nog ordet jag skulle använda på engelska. Däremot kan jag tänka mig att om en skulle ha vuxit ifrån Leonora så kan det här vara en rimlig avancering. Och illustrationerna är ju fina ändå.

Men nah, överlag: This just didn't do it for me.

     Jakten på WondLa
     Tony DiTerlizzi
     477 s.
     B. Wahlströms
     2009
     Goodreads

Okej, så space opera för YA. Ni kanske tänker: Men är inte all YA mer eller mindre ganska såpig? Alltså det är ju ändå en del av hela ungdomen att problem som ses som triviala ur ett vuxenperspektiv blir livsavgörande superstora. Jo, så kanske det är. Men oftast händer inte alla dessa triviala problem på ett RYMDSKEPP. Som ägs av ett företag och flyr från ett krigsskepp som ägs av ett annat företag. Och som dessutom har en AI som blivit nuts. Do you hear me? So epic.

Den här boken köpte jag speciellt för att jag skulle ha med den till Barcelona. Vet inte riktigt varför, men tyckte det kändes som en bra Barcelona-bok. Ändå hann jag inte börja läsa den förrän typ sista dagen (pga segade med Harry Potter and the Chamber of Secrets...), men läste ut på flyget hem.

Berättelsen är en retelling av Askungen, placerat i framtiden och med Askungen som en cyborg. Cyborgs ses som lite sämre än alla andra människor, och tas bland annat helt ofrivilligt till pestforskning och sånt. Cinder ägs av en hemsk person som hatar henne. Hon (alltså Cinder, inte hennes ägare) jobbar i en verkstad med att laga androider och sånt som har gått sönder. Alla pengar hon tjänar går till hennes förmyndare och själv får hon ingenting. Så väljer förmyndaren en dag att Cinder ska skänkas till pestforskning - någon som i princip innebär att gå mot ett säker död. Hela Cinders värld vänds upp och ner och hon får reda på saker om sig själv som hon aldrig kunnat drömma om.

Jag hade totalt skippat den här eftersom jag trodde att den var jävligt cheesy och jävligt förutsägbar och jävligt fånig och jävligt swoonig. Sen när Modernista tog över den svenska utgivningen och ändrade omslagen heeeelt blev jag ändå fångad. Dessa nya omslag är ju väldigt... suggestiva. Tycker jag.

 Och grejen är att boken är exakt allt det där. Fast den är också på ett väldigt märkligt sätt ganska bra. "Retelling av Askungen som SF? Det låter jävligt sunkigt" - som min sambo uttryckte när han frågade vad jag läste. Och det ÄR jävligt sunkigt. Fast inte på ett helt dåligt sätt. Redan efter första kapitlet hade jag ju räknat ut hur hela berättelsen skulle sluta (oberoende av hur Askungen slutar), men det är ändå rätt okej. Huvudpersonen är en sån där typisk "Jag är inte som alla andra tjejer som faller för prinsen!!!!!!" och sen gör hon det och han faller för henne och så dansar de runt varandra. Och det är så jäkla töntigt men ändå rätt underhållande. Och är det inte ibland också lite nice att läsa böcker som en vet precis hur de kommer sluta? Som avbrott i allt det oförutsägbara i vardagen? Jag brukar ju säga att jag tycker att förutsägbarhet är ganska charmigt. Jag har inget emot att veta hur en bok ska sluta (och inte heller spoilers) - det är ändå resan dit som är det viktiga. Inte målet. Och i den här boken finns inte en enda oförutsägbar händelse eller ett enda oförutsägbart element, men det är liksom okej.

Jag måste säga att det är otroligt svårt att säga vad som faktiskt är bra, eller vad jag faktiskt gillar med den här boken. Alltså tempot är inte speciellt högt. Det känns (såhär i efterhand) som att samma sak händer om och om igen fast med olika utfall.

För det mesta tycker jag att Cinder är jävligt fjantig och strular till saker som skulle kunna lösas på ganska enkla sätt. Men det är också rätt befriande att läsa om en kvinnlig huvudperson som är klantigare än vad jag är, och snubblar på exakt alla fel ställen.

Slutsats på det här: Definitivt en guilty pleasure-bok för mig. Egentligen rätt dålig, men väldigt underhållande. Kommer definitivt fortsätta läsa den här serien.

Trots att det här är en DYSTOPI var jag av okänd anledning totalt ointresserad när den kom ut i höstas. Eller kanske inte totalt, men rätt så i alla fall. När Opal frågade om jag ville läsa Sammansvärjningen var jag tvungen att krypa lite och säga att jag ju faktiskt inte hade läste Sveket, men att jag gärna tog emot recex på båda böckerna. Och det fick jag!

Tioåriga Melanie lever på en militärbas, och kan inte minnas att hon gjort något annat. Fast det har hon förstås - det är i alla fall vad som berättas för henne. Varje morgon blir hon hämtad i sin cell - skämtar lite om att hon inte bits (ingen skrattar) - och har lektioner hela dagen. Veckans höjdpunkt är dagarna med Miss Justineau - Melanies favoritlärare som berättar sagor om grekisk mytologi och visar blommor som växer ute.

Efter att stängslet till basen blivit forcerat och "the hungries" översvämmat hela anläggningen måste Melanie fly tillsammans med Miss Justineau och några andra. De ger sig ut på en resa för att hitta staden Beacon. På vägen finns dock massor av faror - de måste ta sig igenom hela städer belägrade av the hungries, samtidigt som de är jagade av Junkers - vilka var de som anföll basen.

Alltså, den här boken var så inte vad jag hade väntat mig. Jag nämnde i måndags att det var månadens största överraskning och att jag skulle förklara detta i recensionen. Det handlar inte om att den var överraskande bra, utan att den BLEV överraskande bra och inte alls handlade om det jag förväntat mig.

Settingen är England, mellan 20-30 år framåt i tiden (någon exakt tidsangivelse nämns aldrig, men jag gissar på det), postapokalyptisk. En himla massa folk har dött - eller inte dött, utan blivit "hungries", det vill säga zombier. Berättelsen växlar mellan att följa de olika karaktärerna som hänger med på resan - Melanie, Miss Justineau, Sergeant Parks, Privet Kieran Gallagher och Dr Caldwell - även om Melanie är huvudpersonen.

Till en början tyckte jag att alla karaktärer - inklusive Melanie - var extremt platta och stereotypa, vilket kändes jättetråkigt. Jag hann tänka flera gånger: "Hur kan den här boken ha blivit så hyllad när karaktärerna är så himlahimla ensidiga?!", men det visade sig bli mycket bättre. Att karaktärerna är så ensidiga i början tycker jag till och med bidrar till deras djup. När de börjar känna varandra och visa mer av sig själv blev jag både tre och fyra gånger förvånad över deras repliker och handlingar, och det kändes som att jag inte hade någon som helst kontroll över vad som skulle hända.

Alla har sin helt egna ton och språk och helt olika saker det fokuseras på när de berättar. När fokus läggs på till exempel Caldwell får vi veta mer om smittan som gjort hela världen till hungries. När fokus läggs på Sergeant Parks får vi veta mer om hur de genom försvar försökt bekämpa smittan, och hur insamlandet av barn som är som Melanie (vad "barn som är som Melanie" innebär får ni läsa boken för att få veta) gått till. Det ger en skön variation till läsandet.

Själva berättelsen då - den jobbar på samma sätt den. Det vill säga: vaggar in en i en falsk säkerhet så att en tror att den är förutsägbar och att en vet precis vad som ska hända och sen BAMBAMBAM. Hade ALDRIG kunnat räkna ut slutet på boken - och då hade jag ändå "råkat" läsa sista stycket. Jag trodde jag hade en bestämd bild av hur boken skulle sluta, men det visade sig att jag inte hade någon aning. Dessutom finns det riktigt snygga skräckinslag i som faktiskt på riktigt ger mig kalla kårar.

Såååå, varför har jag "bara" satt en trea på den här på Goodreads om den nu är så fantastisk? Alltså, jag vet inte riktigt. Stundvis känns den himla långsam, och jag kan inte riktigt känna mig... berörd. Jag känner att jag kanske borde göra det och att det är syftet med att ha en tio-åring som huvudperson (givetvis är det syftet). Och visst sympatiserar jag med Melanie - det gör jag - men jag har så svårt för att se henne som ett riktigt barn för att hon är så himla perfekt. Hon är snäll och gullig, blir aldrig arg eller ledsen - inte ens när hon är trött och hungrig - bara förstående hela tiden och verkar inte ha en enda brist. Det här ÄR inte ett barn, även om hennes kropp är ett barns.

Nu ska jag runda av Sverige längsta recension. Läs den om ni gillar zombie-sf med skräckinslag och inte har något emot att det går långsamt. Bra bok - men jag hade velat se att vissa passager gick lite snabbare och att Melanie var lite mer som... ett barn.

Okej, jag brukade vara en sucker för dystopier/utopier, men efter att ha skrivit kandidatuppsats om Legendtrilogin blev jag lite mätt (och har fortfarande inte återhämtat mig). Ändå sitter det såklart i ryggmärgen att jag dras till ungdomsdystopier/utopier som en insekt dras till ljuset. Därför kändes det kul att den här i form avviker från den typen av dystopiska/utopiska (okej, kommer bara skriva dystopiska nu, för problemet ligger ju i princip alltid i att utopin inte är en utopi utan en dystopi). Jag återkommer till det om något stycke. Först en kort beskrivning:

Miqi lever i Otopia - en värld där alla lever i harmoni och ingen äger något. Ändå är det något som skaver. Miqi söker en mening med livet och kan inte finna sig i den kontrollerade verklighet hon lever i. Hon börjar leta och börjar inse att Otopia kanske inte är det perfekta samhälle som alla tror att det är.

Varför jag tycker att den här starkt avviker från andra dystopiska ungdomsböcker (notera ungdomsböcker, vuxendystopier är definitivt inte ett område jag är påläst på, och kan därför inte uttala mig om det) är... eh, allt. Den vemodiga stämningen, språket, distansen, smärtan. Språket är bräckligt och jag kan medan jag läser aldrig komma undan tanken på torrt gräs eller fnöske eller ni vet grenarna längst ner på granar. Som att det skulle brytas om jag klev på det. Språket är också det enda sätt varpå jag känner att jag får kontakt med Miqi. Genom boken fortsätter hon vara en person som jag inte vet vem det är, mer än på ett yttre plan. Jag funderar på om det är ett medvetet grepp. Något som återkommer flera gånger i boken är hur Miqi tänker på hur en egentligen inte kan känna någon på riktigt, inte ända in.

I början gillade jag inte alls Otopia, och jag vet fortfarande inte om jag tyckte den var underhållande. Tankeväckande - ja. Men jag vill nog helst att mina böcker också ska vara underhållande, åtminstone på något plan. Det blir så himla knaggligt att läsa annars. Skrev det här till en vän: "Alltså, efter 132 sidor har jag fortfarande inte förstått poängen...", och tyckte egentligen inte att det blev speciellt intressant förrän Miqi träffar Bob, vilket är alldeles i slutet av boken.

Jag funderar också på varför jag ogillade boken så mycket i början. Det är så enkelt för mig att gilla dystopier, för de kritiserar nästan alltid ett samhälle som jag definitivt aldrig vill till. Otopia däremot är en utopi som jag skulle kunna skriva under på - om än en väldigt kontrollerad sådan. Därför är ju egentligen utopier bra mycket obehagligare än dystopier, för att jag VILL ha det. Jag tror att jag blir arg på att det görs något fult av min utopi, och därför också vill avfärda berättelsen som dålig - vilket förstås är väldigt intressant och tankeväckande.


__________________________________________________________________________________

För lite mer än en vecka sen var jag på smygpremiären av Divergent. Trots att jag och Alexandra i förväg försökte att inte hispa upp oss alldeles för mycket var det i princip omöjligt. Så det är nästan en underdrift att säga att mina förväntningar inför filmen var S-K-Y-höga.

Nåja. Det allra största problemet hade visat sig redan innan filmen. Shailene Woodley. Hon är och kommer aldrig bli Tris för mig. Förstår verkligen inte castingen. Tänkte hela tiden innan att "jaja, det kanske visar sig vara okej i alla fall". Nepp. Det kändes inte bättre av att se henne på duken.

Som helhet måste jag ändå säga att jag är rätt nöjd med filmen. Uriah fick för lite plats, Woodley var fel, en fick knappt veta vem Peter var förrän på slutet och hela slutet var ändrat. Det, och några andra grejer är jag missnöjd med, men över lag är jag faktiskt ganska nöjd. Inte för att den var vad jag förväntade mig - ingenting hade kunnat leva upp till mina förväntningar. Inte ens om jag hade gjort filmen själv. Men om vi inte går in och petar i detaljer så känns det rätt bra.

Angående castingen är jag också helt okej-nöjd. Förutom att Tris ska vara liten och Christina liksom ska vara stor och stark och (jag tycker) att Four är lite mindre manlig och har snedlugg så var det väl okej. Fastnade mer för Christina i filmen mer än jag någonsin fastnat för henne i boken. Och tja, jag kunde väl inte låta bli att tycka att Four var lite snygg, trots att han inte spelade så himla bra och lät som att han gav order exakt hela tiden.


__________________________________________________________________________________

Prodigy är del två i Legendtrilogin och fortsättningen på Legend. Personligen tyckte jag (och många andra med mig vad det verkar på de recensioner av Legend jag läst) att Legend var oerhört klyschig. Fruktansvärt förutsägbar. Trots det gillade jag den väldigt mycket (ännu mer vid en andra läsning!) och var väldigt spänd på Prodigy!

Om du inte läst Legend än vill jag dock varna för SPOILERS i den här recensionen. Fortsätt inte läsa om du inte vill veta hur Legend slutar!

June och Day har lyckats fly från Republikens militärer. De tar sig till Las Vegas för att söka upp Patrioterna. Patrioterna går med på att hjälpa dem att fixa Days skadade ben, hitta Eden och ta sig ut ur landet till Kolonierna om Day och June hjälper Patrioterna med en sak: Att döda landets nye Elektor, Anden. June ska återvända till Republiken, och inifrån leda Anden in i döden. Hon upptäcker dock att Anden inte alls är som Patrioterna sagt, och desperat försöker hon stoppa hela attentatet.

Medan jag tyckte att Legend var klyschig och förutsägbar är den här inte i närheten av förutsägbar. Jag blev överraskad hela tiden, vilket kanske förvånade mig ännu mer eftersom jag förväntat mig att den skulle vara lika förutsägbar som Legend. Medan jag läste Prodigy visste jag aldrig vad som skulle hända sedan, och om jag någon gång trodde att jag visste så trodde jag alltid fel.

Jag tycker att bok två i serier ofta har en tendens att bara bli en brygga till slutet, men det är verkligen inte fallet här (istället kan jag faktiskt tycka att tredje boken stundvis var så, vilket jag kommer återkomma till när jag recenserar den). Det händer saker hela tiden, och det är spännande och helt galet hela tiden.

Jag gillar hur Lu i sina böcker lyfter fram saker som är både bra och dåliga. Precis som hon själv sa i den intervjun jag gjorde med henne är det inte en helt ensidig dystopi - även om det ser ut att vara det från början. Sett till klassklyftorna är den definitivt dystopisk, men på många sätt är faktiskt Republiken bättre än det samhälle vi lever i idag. Jag gillar också den biten när June och Day kort besöker Kolonierna - den glittrande drömmen som legat där långt bort i fjärran - och det visar sig att det är precis lika dåligt som Republiken, bara dåligt på ett annat sätt.

Jag gillade verkligen Legend, det gjorde jag. Så mycket att den fick hamna på den där hyllan i min bokhylla där jag stället böcker jag gillar lite extra mycket (ehm, nästan alla dystopier jag någonsin läst står på den hyllan, om jag ska vara ärlig), men det är först med Prodigy som det verkligen blivit en favorit. Så om du inte blev övertygad av Legend  - läs Prodigy ändå. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.

__________________________________________________________________________________

I framtiden härjar ett krig mellan människorna på jorden och andra rymdvarelser. Kriget äger inte rum nära jorden - utan många många år bort. Men kriget kräver massor av resurser, och nu söker militären med ljus och lykta efter ett underbarn som har potential att bli den bästa officer världen någonsin skådat.

Ender är det här underbarnet. Han blir tagen från den vanliga skolan till militärskola redan vid sex års ålder. Han slits från sin familj, utan att få ha kontakt med dem över huvud taget. Han går med på att spela efter ledarnas spelregler för att kunna återfå kontakten med sin familj. I tävlingar i skolan utklassar han lag efter lag, men bryr sig inte om framgångarna. Hans lärare försöker bryta ned honom, försöker få honom att inse att han själv är den enda han någonsin kan lita på.

Jag har svårt för att veta vad jag ska tycka om den här boken. Samtidigt som jag gillade den och tyckte den var fruktansvärt spännande har jag svårt för att stänga av det som Eli skrev om Orson Scott Card. Det visste jag ju dock inte när jag läste boken. Sanningen är att jag sträckläste den. Jag kunde knappt lägga bort boken alls. Den är på ett vis så himla oavancerad. Den är enkel att komma in i, det går snabbt att lära känna Ender och handlingen är inte speciellt komplicerad.

Jag började skriva den här recensionen för tusen och tusen år sedan, och läste boken för ungefär tusen och tusen och tusen år sedan. Därför kan jag inte säga så himla mycket mer om den än jag redan gjort. Däremot vill jag säga något mer om formatet. Jag läste den som Excess, vilket var första gången jag läste Excess. Och jag älskade det! Den lillalilla boken var så lätt att få plats med i alla väskor. Kuvertväska på klubb och vill kunna läsa på vägen dit - check! Dock var jag orolig för att den skulle bli förstörd i och med megatunna sidor. Var in på fyra, jag upprepar FYRA olika bokhandlar och letade fodral och alla sa "Excess säljer inte bra, därför har vi varken böcker eller fodral till". Himla synd.

Men sammanfattaning om boken: Excess är bra. Orson Scott Card är dålig, men har skrivit en helvetes spännande bok (som dessutom passar ypperligt bra för en som inte läst speciellt mycket scifi innan, men gärna vill börja). Om ni skiter i författare så läs den, men ni kan väl sno den eller låna den av någon eller något, så att han inte tjänar mer pengar än nödvändigt. Ok?


__________________________________________________________________________________

Ibland kan jag känna att det är så himla skönt att bara börja läsa en bok, utan någon som helst aning om vad den handlar om, och utan att ha några som helst förväntningar. När jag började läsa Legend visste jag ingenting om den, hade inte läst några recensioner eller omdömen över huvud taget. Det enda jag visste var att den utspelade sig i någon sorts framtid.

June är den enda som någonsin fått maxpoäng på prövningen. Hon skolas för att bli agent inom militären, en toppbra sådan.
Day blev inte ens godkänd. Efter att ha skickats till ett labb som försökskanin och lyckats ta sig därifrån är han nu Republikens mest eftersökta brottsling.

När Day dödar Junes bror får hon snabbt ta en allt för tidig examen från skolan, för att kunna skickas ut på sitt första uppdrag; Att hitta Day.  Men snart blir allt alldeles för komplicerat, och June vet inte vem hon ska lita på; Day eller de som ger henne order?

Som sagt visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig när jag började läsa boken. Jag visste inte ens vilka personer boken handlade om, utan körde bara på. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att Day var en kille och inte en tjej.

Trots att den här berättelsen är dödligt klyschig och så förutsägbar att jag hade kunnat berätta hela boken efter att ha läst de första kapitlen (alltså seriöst, jag överdriver inte ens lite), så gillar jag den ändå. Placeringen av berättelsen - i den här konstiga framtiden där United States of America inte är förenade, utan uppdelade - gör den liksom spännande. Det går att koncentrera på allt som är nytt och intressant runtomkring istället för att fokusera på själva berättelsen. Jag vet inte om ni förstått än att jag är en sucker för att lära mig om samhällen. Jag älskar att läsa om hur olika länder anpassar sig till sitt klimat, hur de hanterar ett zombievirus eller andra katastrofer. Jag älskar att läsa om hur länder är olika. Och jag älskar ännu mer att läsa om samhällen som inte ens finns.  Det är nog det jag tycker är mest intressant i den här boken - det korrupta samhället och hur det är uppbyggt.

Jag reflekterade över en sak när jag läste den här boken: Väldigt många dystopiska/postapokalyptiska böcker skildrar samhällen med extrema klassklyftor. Hungerspelen är ju givet, men också Delirium, Divergent och Rör mig inte. Jag tycker att det är intressant att så pass många författare väljer att "förutse" ökade klassklyftor. Att skriva en dystopisk roman, är inte det byggandet av det mest icke-perfekta samhället? Att inkludera stora klassklyftor i det här otroligt dåliga samhället måste ju vara ett tecken, tänker jag.


__________________________________________________________________________________

Äntligen fick jag mitt efterlängtade recensionsexemplar, och jag kan lova att det var verkligen värt väntan! Det är så himla dumt att jag hade en sån bloggsvacka förra året, för jag recenserade aldrig Divergent. Dock tror jag att ni vid det här laget vet vad den handlar om, och jag skrev ändå ett inlägg om hur jag kände precis efteråt.

Jag vill även varna för SPOILERS om du inte läst klart Divergent än. Så fortsätt inte läsa i så fall, okej?

Efter simuleringsattacken är De tappras falang splittrad. Några har valt att slå sig samman med De lärda, och resten är utspridda i de andra falangernas högkvarter. Vid bokens början befinner sig Tris hos De fridfulla, men själv känner hon sig allt annat än fridfull. Att hon själv dödat en av sina bästa vänner äter upp henne inifrån, och mellan henne och Tobias hopar sig lögn efter lögn. Hon bygger upp en mur omkring sig, byggd av mer lögner, svek och hemligheter.

När de som finns kvar av De tappra slår ihop sig med de falanglösa för att anfalla De lärda känner Tris att något är fel. Hon kan inte låta det här hända. Och hon vill hemskt gärna få reda på vad som finns bortom staketet, men i så fall måste hon välja; Sanningen eller Tobias?

Åh, som jag hade sett fram emot att läsa den här boken, alltså! Och jag är inte ett dugg besviken heller. Jag tyckte nog att den var lite seg i början, och tänkte flera gånger typ att "blir det bara det här så dör jag", ungefär (ja, så dramatisk är jag). Men rätt var det var, utan att jag ens märkte att det hände, var jag så inne i den att jag inte ville lägga ifrån mig den.

Problemet nu är bara... slutet. När jag hade läst klart Pandemonium var jag direkt tvungen att beställa hem Requiem på engelska bara för att... jag var tvungen. Jag känner lite nu att jag kanske måste beställa hem Allegiant om jag ska kunna göra något annat än ha abstinens fram tills den kommer ut på svenska.

För övrigt otroligt mycket sensationer i den här boken. Jag tyckte den var ganska oförutsägbar, och jag gillar så när det är oförutsägbart. När jag fick veta att [Caleb jobbade åt Jeanine] spoiler!!! svor jag högt och min sambo undrade om jag hade gjort illa mig (stod och lagade mat samtidigt - ja, bara det här att jag lagade mat och läste samtidigt alltså).

Så himla bra bok alltså.


__________________________________________________________________________________

Samtidigt som den sista boken i Delirium-serien, Requiem, kom ut, släpptes även Delirium Stories samlade i en bok (tror att de först släpptes en och en). När så läst klart Requiem var jag ändå inte jättepepp på att sätta igång med Delirium Stories direkt, utan ville hålla lite på det. Suga på karamellen lite till. Men det visade sig att ju längre tiden gick, desto mer KRYMPTE mitt intresse. Så jag närmast tvingade mig själv att läsa den, bara för att den stått så länge på min att läsa-hylla.

Delirium Stories innehåller alltså tre stycken noveller av varierande längd - alla berättade av tre olika personer: Hana, Annabel och Raven. Totalt är boken ungefär 150 sidor lång (de sista 50 sidorna är ett utdrag ur Requiem och en intervju med Lauren Oliver). Alla tre utspelar sig dock under perioder där Lena inte varit speciellt närvarande i de här personernas liv. Hanas berättelse utspelar sig under perioden i första boken när hennes och Lenas relation är lite skakig. Annabels under tiden innan hon blev botad, varvat med tiden då hon satt i fängelse. Ravens innan hon träffade Lena.

När jag började läsa den här kändes det ändå så himla bekant och tryggt att komma tillbaka till en berättelse som jag visste att jag älskade (ni vet varje gång en läser Harry Potter och det känns så himla fint att få återvända till Hogwarts? Inte riktigt samma känsla, men ändå lika). Samtidigt var det också så himla svårt, för att jag liksom glömde bort att "jag" inte var Lena, vilket ledde till stor förvirring på vissa ställen.

Jag älskar med de här berättelserna att vi faktiskt får berättelser som har berättats ur ett annat perspektiv - Lenas. Jag tycker att det är så intressant när jag liksom får läsa om samma händelse, fast ur flera olika synvinklar. Jag känner att jag efter att ha läst den här boken förstår jag mycket mer av hur dessa personer handlat i Requiem - utan att den för den skull krävs för att en ska förstå Requiem.

Om du är sugen på att få ut lite mer av den här berättelsen, och är ledsen över att serien är slut rekommenderar jag verkligen den här boken! Det gäller bara att ni inte glömmer bort vem det egentligen är som berättar.

Världens kvinnor slutar, av oförklarlig anledning, föda barn. När så barnen börjar komma igen är de annorlunda. Tysta, stillsamma, surrande. De utvecklas i rekordfart. Redan i femårsåldern kan de sättas i arbete. Rakel inser att något är fel med de här barnen. Något fruktansvärt fel, som kan få fasansfulla konsekvenser.

Jag gillar det här konceptet jättemycket. En bok som jag kom att tänka på är Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Den nya människan innehåller en hel värld full av barn som är som den lilla tjejen i Lilla stjärna. Även om själva barnet inte är nytt, har jag aldrig läst en berättelse som den här. Den känns otroligt cool, unik och på ett sätt ny. MEN. För det finns ett MEN.

Utförandet känns inte färdigt. Det känns som ett utkast till en idé. En idébeskrivning. Jag tycker att allt går lite för fort, och blir inte alls berörd av detta hemska öde som skulle kunna vänta jorden. Det blir liksom aldrig speciellt spännande.

Jag tänker att den här berättelsen behöver lite mer action, lite mindre melankoli och en lite tydligare röd tråd. Nu ser en ju på årtalen att tiden går, men det KÄNNS inte att tiden går. Tiden liksom försvinner, för att det känns som att det är genomrusat. Samtidigt som jag vill att den ska vara längre och snabbare vill jag också att den ska vara långsammare. Snabbare som i att det händer MER. Långsammare som i lägga lite mer tid på vissa ställen, saker som är viktiga. Nu känns det lite som att jag har läst en trailer för en bok.

Ensam driver Cassie runt i skogarna. Hon har sett sin mamma dö, sin bror bli hämtad, och sin pappa bli brutalt mördad. Nu väntar hon på att femte vågen ska komma och utplåna resten av människorna på jorden. De få som finns kvar.

Det började med mörker. Allt elektricitet försvinner. Efter det kommer vattnet och översvämmar städerna som ligger närmast haven. Tredje vågen består av fåglar som sprider smitta. Alla som inte dör i sjukdomen jagas sedan av utomjordingarna själva. Cassie gör sitt bästa för att överleva, men det är inte lätt när de andra går som vi, pratar som vi, ser ut som vi.

Något som jag är otroligt intresserad av är hur samhällen agerar i krissituationer. Det var det jag tyckte bäst om både i Under kupolen och World War Z, och det är det jag tycker bäst om i Den femte vågen. Det här att liksom vara med på vad som händer, inte bara i paniken, utan hur människorna värjer sig mot det fruktansvärda, hur de organiserar sig, var de tar vägen. Helt enkelt hur de tänker. Jag kan tänka mig att det är resultatet av att ha levt utan att ha utsatts för några terroristattacker, naturkatastrofer eller liknande. Det fascinerar mig, och jag tänker ofta på hur jag själv skulle agera i en liknande situation (trots att det såklart aldrig går att förutse).

Något jag inte gillade med den här boken är att Cassie är en så himla blank person. Jag har otroligt svårt att få grepp om vem hon är som person. I och för sig tycker jag inte att jag får något superbra grepp om någon karaktär.

Nu när jag många månader efter att jag läst boken skriver recensionen av den här boken inser jag hur mycket jag gillade att det var flera olika personer som berättade samtidigt. Jag inser också att jag imorse satt på bussen och tänkte precis samma sak om boken jag läser just nu (Virus av Paul McEuen vid tidpunkten då den här recensionen är skriven. När ni läser den har jag redan läst ut boken för länge sedan), så jag antar att det är något jag över lag uppskattar med böcker med mycket action. Så klart måste det ju vara bra gjort och sådär, men jag tycker att det fungerade väldigt bra i den här boken.

Som jag har väntat på den här boken! Rädda mig inte är fortsättningen på Rör mig inte, som jag läste i våras och verkligen älskade. Den var till och med mitt sträckläsningstips i senaste jerkan! Då skrev jag att jag inte alls gillade Rädda mig inte lika mycket som jag gillade Rör mig inte. Jag måste nog faktiskt säga att den tog sig rätt mycket, men att den gjorde det väldigt sent.

Som vanligt vill jag varna för eventuella SPOILERS om du inte läst klart första boken.

Tillsammans med flera andra som är precis som Juliette - som också har olika övernaturliga krafter - slåss Juliette mot Återetablissemanget. Till början har hon dock svårt att anpassa sig till den nya miljön. Hon har svårt att sluta se sig själv som ett monster, och antar att alla andra också ser henne så. Castle vill att hon ska börja ta kontroll över sina förmågor - lära sig att sätta på och stänga av den. Något som är fullständigt omöjligt så länge som Juliette inte alls VILL använda sina förmågor.

De 150 första sidorna alltså, de är så otroligt sega. Jag var konstant okoncentrerad eftersom jag var konstant ointresserad. Sen tycker jag nog att det tog sig en hel del. På slutet kunde jag knappt lägga ner den.

Jag älskar att språket känns så trovärdig - vilket väl såklart också bidrar till att jag får en så nära relation till Juliette. Det känns verkligen som en person som berättar om det som har hänt hen, och det är omöjligt att inte bli tagen. Dock irriterar jag mig något extremt på hur en/ett är skrivet i boken. När jag började skriva på LitteraturMagazinet lärde de mig att man skriver med bokstäver upp till tolv, och från och med 13 skriver man med siffror - vilket jag försöker förhålla mig till så mycket som möjligt. Varför? För det ÄR faktiskt lättare att läsa. Varje gång det är siffror istället för bokstäver tappar jag flytet, stannar upp och irriterar mig på att det står: "Vi har ätit 1 sista måltid" (s. 301). Fruktansvärt irriterande.

Om förra boken skrev jag att den nästan var för intensiv. Den här är nästan också för intensiv, men jag uppskattar det faktiskt. Den gör stundvis så att jag bli plågsamt medveten om varenda andetag jag tar - eller kanske framför allt varenda andetag jag INTE tar. Men den är så fruktansvärt, fruktansvärt bra. När jag lägger ner boken kippar jag efter andan och jag brinner när Juliette brinner - vilket är nästan konstant.

När världens invaderades av zombier utbröt kaos. Det här är de överlevandes berättelser om kriget – hur det bröt ut, varför, striderna mot Zack och vilka som skyllde på varandra.

Krigsskildringar har vi väl alla läst någon gång – men sällan någon från ett fiktivt krig. Det absolut bästa med den här boken är att den känns rakt igenom trovärdig. Flera gånger var jag på väg att berätta roliga anekdoter som överlevarna berättat från kriget innan jag kom på att det inte var något riktigt krig.

Tack vare trovärdigheten blir boken intressant – de första 200 sidorna. När jag hade läst ungefär halva boken började den kännas långsam. Upprepning på upprepning. Tugga, älta, mala igenom samma sak hela tiden, fast ur olika synvinklar. Om boken inte hade varit så lång hade jag helt klart uppskattat den mer. Samtidigt var den så pass bra att jag ville läsa klart den – vilket jag också gjorde.

Något annat som slog mig, som även det drar ner betyget rejält, är bristen på kvinnor. I hela boken intervjuas MAX tio kvinnor, men förmodligen färre. Jag tror jag räknade till sex eller sju. På hur många män? MÅNGA. Första kvinnan dyker faktiskt inte upp förrän på sidan 83. Vad hände? Var det fler män än kvinnor som överlevde? Varför då?

Jag skulle alltså vilja rådissa den här boken av endast den anledningen. Mer kvinnor, tack!

Titel: Mitt klimatkatastrofala liv: Carbon Diaries 2015
Författare: Saci Lloyd
Antal sidor: 335
Format: Storpocket
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Recensionsexemplar

Det är London, om 3 år. 2015. Den stora stormen har härjat, och de som styr har bestämt sig för att den här klimatförstöringen måste få ett slut. Därmed inför de koldioxidransonering.
Laura, som är bokens huvudperson, är en av Londons många invånare. Helt plötsligt blir hon fråntagen en hel del av den bekvämlighet hon tidigare hade. Om inte koldioxidpoängen räcker till blir det till att gå eller ta cykeln till skolan - oavsett vilket väder det är.
Hennes pappa förlorar jobbet och blir galen. Mamman är ursinnig och går inte att resonera med alls. Storasystern Kim bara upprepar att hennes liv är förstört och att hon vill ha sitt gamla liv tillbaka.
Laura vet inte vad hon ska ta till när även hennes band, Dirty Angels, börjar knaka i fogarna.

Jag har länge blivit matat med miljöfrågor i skolan, och tycker att den här boken borde bli riktigt väl marknadsförd. Det är nog bra både för vuxna och ungdomar att få en liten skymt av vad vi har att vänta oss om vi inte gör något åt våra vanor, som är väldigt kostsamma för miljön.

Själv boken känns ju inte direkt som något mästerverk, även om den var bra. Stör mig lite på böcker skrivna i dagboksform, men kan inte komma på något sätt som hade varit bättre att skriva den på. Det är på något sätt skönt att Laura är en helt vanlig tonåring, som mitt i allt det här är helt vanliga problem med skolan, kompisar och killar. Men jag hade nog inte blivit speciellt berörd av boken om jag inte hade läst en hel del om sånt här tidigare. Däremot är den väldigt bra diskussionsunderlag, och jag skulle verkligen rekommendera att läsa denna i skolan och prata runt den.





Andra som har läst: Sofies bokblogg

Framtiden. Där framme ligger den. Skimrande, och precis det jag gör den till. I vår tar jag studenten. I höst kan jag göra vad jag vill. Nåja, jag kan inte bli läkare eller veterinär, eller något sånt, för riktigt så bra betyg har jag inte. Men låt oss säga att jag har så pass bra betyg att jag ändå har rätt stora valmöjligheter.
Ibland är det fantastiskt - det där att ha valmöjligheter - men lika ofta kan det vara en förbannelse. I det här fallet är det nog både och. Den där känslan av att det är nu det gäller, det är nu kan jag börja forma mitt liv och vad jag vill jobba med sedan. Den känslan är så stor att den nästan svämmar över i mig. Samtidigt är valmöjligheterna så många att jag får beslutsångest. Visserligen är jag fullt medveten om att en sak inte utesluter en annan. Om jag väljer att bli något nu behöver inte det betyda att jag inte kan göra något annat senare.

Nu när jag på senaste tiden läst mycket ungdomslitteratur (främst Mitt klimatkatastrofala liv och Pojkarna, recensioner kommer inom kort) så tänker jag att de skulle vara sådana utmärkta diskussionsunderlag i skolan. Och att bli lärare är alltid något som legat och grott långt bak i mitt huvud. Lärare i svenska och historia. Det vore något det. Samtidigt vill jag bli bibliotekarie, författare, journalist, radioproducent, jobba på förlag och tja, resa världen runt.

Att jag vill jobba med, mot, till, i närheten av ungdomar är i alla fall något som är säkert. Få dem att läsa, tänka, prata, diskutera, känna. Det fanns några (lärare och bibliotekarier, mest) som fick mig att göra det när jag var yngre. Jag är fortfarande ungdom, och det finns fortfarande människor som gör det där för mig. När jag blir äldre vill jag bli den som åtminstone försöker.

Tja, framtiden finns där. Och nu börjar det bli dags att forma den, att ta den någonstans. För första gången sen jag började gymnasiet så vet jag inte vad jag ska göra i höst. Det känns skrämmande och fantastiskt på samma gång. Skrämmande för att jag lämnar något som är tryggt, och för att jag är rädd att jag sluta upp med att inte föra någonting. Fantastiskt för att jag kan göra precis vad jag vill. Och jag vill göra allt.

Titel: Revolt
Författare: Suzanne Collins
Antal Sidor: 329
Bokförlag: Månpocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Det här är tredje och sista delen i Hungerspelstrilogin. Rebellernas ledare vill att Katniss ska bli Härmskrikan - den som samordnar distrikten i kampen mot huvudstaden. Peeta finns fortfarande i president Snows våld och Katniss vet inte om hon kan lite på rebellerna.

Tja, jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Ett tag kände jag lite samma sak med den här som med sista Harry Potter-boken. I Harry Potter tycker jag att berättelsen känns tom för att den saknar Hogwarts. Den här tyckte jag kändes tom för att den saknade Hungerspelen. Men å andra sidan skrev jag om Fatta eld att den var alldeles för lik den första, och om även den här hade innehållit ett hungerspel så hade det nog blivit för mycket.

I början tyckte jag att den här helt klart var den sämsta av de tre, men varefter den gick blev jag mer och mer säker på att det var den bästa. Början är tråkig, innehållslös. Sen börjar allting hända samtidigt, och slutet är så himla bra.

Något som jag också har tänkt på under läsningen är det här att dessa böcker är alldeles för hemska för att marknadsföras som ungdomsböcker. Jag har visserligen pushat min lillasyster till att läsa alla tre, och hon älskade dem. Däremot vet jag folk i hennes ålder (hon är ändå 16, så inte jätteliten) som jag nog inte hade tyckt var lagom mogen för att läsa dem. Jag tyckte att det var jobbigt. Jag drömde mardrömmar. Jag hade svårt att andas en hel dag. Jag är 19, och skulle ändå (ursäkta hybrisen) se mig själv som mer mogen än många andra i min ålder. Frågan skulle ju också kunna vara om det inte är det som är problemet också. Ju mognare man är, desto bättre förstår man innebörden och desto mer lider man. Om man inte förstår den på samma sätt kanske det bara är en spännande bok. Dock tycker jag nog inte att det är en bok för de som inte förstår den fullt ut heller.

Eli läser och skriver har skrivit två inlägg om trilogin som även innehåller en hel del av det jag tänker runt dessa. Jag kanske skriver lite mer om någon vecka när jag hunnit smälta det lite mer. Hennes inlägg kan man i alla fall läsa här och här.