Jag hade väldigt svårt för Lumikki som huvudperson i början. Jag har jättesvårt för att greppa henne - hon är en person som vill stå vid sidan av och verkar tycka att hon står över och vet bättre än andra. Hon har inga superkrafter, men har utvecklat nästan övermänskliga egenskaper. Hon har extremt doftminne, är hur anpassningsbar som helt och onaturligt uppmärksam. Detta förklaras med att hon tidigare i sitt liv blivit mobbad, och därför lärt sig detta för att kunde slippa undan sina mobbare.

Nåja, som sagt hade jag jättesvårt för att gilla Lumikki i början, just för att hon kändes så himla elitistisk på något vis. Hon menar att hon har insett saker om grupperingarna på gymnasiet som andra inte insett, och roas av att se på medan de andra försöker vara några de inte är. Jag störde mig oerhört mycket på det. Efter hand tyckte jag att det blev lite bättre - kanske för att hon faktiskt togs ner lite på jorden när hon började lära känns dessa människor istället för att endast betrakta dem på avstånd. Hon kommenterar fortfarande deras förehavanden med avsmak, men det är som att hon också ser personerna bakom. Och är det bara jag som tänker att hon är en sån himla stereotyp Lisbeth-karaktär? Det känns som att den här typen av starka, extremt uppmärksamma och vältränade tjejer som är avogt inställda mot allt, lite alternativa och dessutom har en flytande sexualitet alltid är i just det paketet. Alltså om de har flytande sexualitet måste de också vara alternativa (eftersom personer som är normbrytande på ett område måste vara det på alla områden, eller vaddå?).

Något annat som jag också fann irriterande var alla himla beskrivningar om omgivningarna. Jag tycker att sådana där stycken som bara ska finnas där för att stå och vara vackra blir så himla meningslösa. Det blir så överdrivet och pretentiöst tycker jag. Jag tycker liksom inte att det blir så himla intressant att det ska förklaras med jättemånga vackra ord hur frosten sträcker sig över fönsterrutorna eller sådana grejer.

Trots att jag störde mig rätt mycket på en del grejer i början fastnade jag ändå efter ett tag. Berättelsen blir ju ändå rätt så spännande - även om jag tycker att den lite för enkelt kom fram till en upplösning. Det blir inte så himla mycket innehåll mellan början och slut. Jag är alltså inte enbart negativ. Jag skulle ändå säga att boken är rätt så läsvärd och kommer nog läsa fortsättningarna.

« Röd som blod | Salla Simukka | 235 s. | Rabén & Sjögren | 2014 | Goodreads »