I en "vad har du på dig idag"-grupp jag administrerar på facebook (bli gärna medlemmar om ni har lust!) har vi "Barndomshjältar" som veckans inspirations-tema. Det fick mig att börja fundera på vilka hjältar jag egentligen hade när jag var liten. Den första jag kom att tänka på var Pippi, men det kändes inte riktigt rätt. Så himla stor var inte Pippi för mig, för även om jag älskade spelfilmerna tyckte jag nog också att hon var lite jobbig. Men så kom jag att tänka på: Min farfar.

När jag var liten trodde jag att min farfar kunde allt. När jag blev lite äldre förstod jag att han kunde ALLT. Jag har aldrig ställt en fråga till min farfar som han inte haft svar på. Han var musikalisk och spelade både piano och fiol (även om jag aldrig hörde honom spela eftersom han hade Parkinson under alla år jag kände honom), kunde allt om växter och djur och naturen, tyckte om att mecka med bilar, motorcyklar och cyklar och kunde laga allt, målade tavlor, hade koll på världen och andra kulturer, var politiskt engagerad, tyckte om att resa och vandra, läste böcker... Alltså jag vet inte ens vad den här mannen inte gjorde, eller varifrån han fick all sin tid.

Jag kommer så väl ihåg hur han alltid luktade motorolja, lacknafta och oljefärger, hur han nästan kunde gå upp helt i något när han förklarade hur det fungerade, hur han berättade mycket mer än vad skyltarna sa när vi var på Tekniska museet. Och i allt det här: Hans totala anspråkslöshet och hur han alltid hade hjälp eller ett gott råd till hands och aldrig sa nej. När både vi och han blev äldre sa min pappa att vi måste sluta be farfar hjälpa oss med cyklarna, för farfar orkar inte, men kan inte säga nej.

Under alla de 19 år jag kände honom berättade han aldrig om hur han blev ingenjör, hur det kom sig att han fick plugga på universitetet. Jag visste inte ens att han var ingenjör förrän min farmor berättade, och jag skäms för att jag aldrig ens frågade. Någon insåg hans potential där han jobbade på Sandvik, och så började han läsa kurser på distans. Fick en del avsatt arbetstid, men pluggade mest på kvällar. Min farmor har också berättat att så fort det uppstod något problem i hennes familj – oavsett vad det handlade om – var den stående frasen "Vad säger Bertil?".

Jag har alltid varit kunskapstörstande, velat veta hur saker fungerar och vad som händer om en gör så eller så. Min farfar är min största barndomshjälte. För att han hade svar på alla mina frågor, lät mig prova och upptäcka världen. Precis den personen vill jag bli för mina barn, även om jag inte är i närheten av lika tekniskt lagd som han var. Jag kan bara lite löst hur en ångmotor fungerar, kan typ ingenting om elektricitet och kommer knappt ihåg biologin vi lärde oss i grundskolan ens, så jag inser att jag behöver börja jobba på det nu i så fall. Men jag har ju tid på mig ändå. Och om jag kan hälften så mycket som han gjorde när jag dör finns det skäl att vara nöjd.