För några timmar sedan satt jag i ett beige mottagningsrum i Fittja centrum och sa: "Jag kan inte göra skillnad på om jag behöver gå här eller om jag bara inte klarar av att släppa taget".

När psykiatern sa att hon inte kan se någon sjukdom längre tappade jag andan. Kippade kippade kippade efter luft. Försökte andas ut trycket över bröstet, försökte svälja bort klumpen i halsen.

Femton år efter den första kontakten är jag officiellt utskriven från psyk. Idag var sista gången jag var där. Och ja, visst har det varit så på senare tid att jag inte riktigt vet vad jag behöver från dem. Men ändå pressas överkroppen ihop vid tanken på separationen. Det är 100 gånger värre än att flytta hemifrån. Kanske för att det är en identitetskris som jag helt plötsligt måste ta tag i. Visst, jag har gått igenom en liknande kris förut, men nu måste jag liksom släppa det sista.

För helt plötsligt är jag inte sjuk, för jag är högfungerande. Jag har ångest ibland, men jag vet hur jag gör för att hantera den. Inte själv. Men det stöd jag behöver finns inte på en psykmottagning. Det stöd jag behöver finns hos min man, min katt, min mamma, resten av min familj, hos mina vänner. Jag är svår, inte sjuk. Bara annorlunda. Inte som du är van vid i relationer. Jag kräver mer tydlighet. Jag kräver mer närhet. Ibland behöver jag att någon säger att det inte är en katastrof. Ibland behöver jag att någon bara håller mig kvar i det viktiga lite. Ibland behöver jag bara vara i ett tyst och lugnt rum där jag inte blir anfallen av intryck. För jag kan inte sålla ut det viktiga.

Ibland – eller ofta – är jag osäker i nya relationer. Osäker på om du ska klara av att jag har ångest, för vi kan inte vara vänner utan att du vet och förstår det. Att jag har ett känslomässigt ben som viker sig ibland. Att det händer att jag reagerar för mycket. Att jag inte svarar på dina meddelanden eller inte klarar av att ses för att min hjärna spökar. Men jag är kanske också den mest tillgivna vän du haft. Jag vill lova att jag är värd besväret. För jag har 100 kvaliteter som väger upp för det som är mindre bra. Vem har inte det?

Ibland mår jag dåligt över att inte kunna prestera. Är rädd för att inte klara av. Men vem har inte ett dåligt knä, eller känslig mage utan att det klassas som sjukdom? Jag kan leva normalt nu, jag behöver inga kryckor att gå med eller någon som visar mig vilka övningar jag ska göra för att bli starkare. Jag kanske inte kan jobba heltid, och kanske aldrig kan det. Eller så blir jag starkare, och orkar med även det. Jag kanske inte klarar av att plugga just nu. Men det är ingen katastrof. Det löser sig.

Och tja, jag kanske inte fungerar till 100 % som vem som helst. Ibland är min hjärna taskig mot mig. Men psykvården, jag behöver inte dig längre. It's time to let you go.

Nu ska jag gråtande städa hela lägenheten till Belle & Sebastian. Och sen ska jag njuta av hur fucking långt jag kommit. Över att jag har fyra år på universitetet i ryggen, att jag inte längre vill ta livet av mig, inte längre skär mig, inte längre ligger i sängen fram till fyra på eftermiddagen. Över att jag vill gå upp ur sängen på mornarna. Jag är inte sjuk. Jag är bara lite knepig. Jag har problem på fel ställen. Det känns inte som en katastrof faktiskt.

Rubrikreferenser: Oh Laura – Fine Line

Okej. Jag insåg just att AUGUSTI ÄR SLUT. Och att jag hann läsa två böcker. Ja, TVÅ. Kan någon tala om för mig vad som fucking händer??? Eller varför läsning INTE händer? 

När Victor ba: "Hallå om du väntar på mig vid jobbet så käkar vi på tacostället!" Och en ba: "Sure babe" och sen kommer hem efter tre öl och stupar rätt i säng (efter att ha klämt en dammsugare) och inte hinner blogga... 

Okej, det här kommer bli en väldigt svepande sammanfattning av vad som händer i den här och vad som är förutsättningarna för berättelsen – EFTERSOM jag knappt förstår den. Det har varit ett krig. Människor och Arcanics har slagits mot varandra och hatar varandra fortfarande. Maika – som är en arkanisk (ja, nu översätter jag det så) tonårstjej ärrad av kriget – letar efter något som vi får reda på på typ sista sidan, så det tänker jag inte spoila. Hon råkar bli besatt av en uråldring demon och alla jagar henne för egen vinning.

Okej, jag skulle kunna stanna vid att säga det här: Jag fattar NADA, men den är ju förjävla snygg.

Alltså men seriöst. Det jag lyckas urskilja av ploten är... förvirrande. Och ställer mer frågor än vad de svarar på. Om det inte vore så andlöst vackert och finurligt gjort hade jag ärligt talat inte läst klart boken. Om du gillar att förstå förutsättningarna för berättelsen innan du läser bör du skippa den här. Jag har läst flera djupt förvirrande Image-album på senaste tiden och känner mig lite besviken. Liksom hey, ni hade kunnat göra något bra här. Varför kan ni inte bara förklara så en förstår? Och jag läste texten på Images hemsida nu och hela berättelsen makes SO MUCH MORE SENSE. Varför står inte det på baksidan? Alltså Images seriealbum har verkligen VÄRDELÖSA baksidestexter som säger INGENTING om vad det egentligen innehåller. /end of rant

I alla fall, om vi återgår till just DET HÄR albumet. Ord som skulle kunna användas till överdrift i denna recension: Snygg, vacker, fin eeeeeh stilig, skön, fager, söt, tjusig, grann, proper, välskapt, elegant, läcker, urläcker, ståtlig, dekorativ, praktfull, storslagen, tilldragande, förtjusande, intagande, ljuvlig, dejlig, täck, vän; klar, solig, strålande, behaglig; stor, ansenlig (ja, jag kopierade bara från synonymer.se nu).

Fan vad jag tappar spåret hela tiden, är visst lite ringrostig. I alla fall. Andra saker som jag gillar (utöver snyggheten), och som ändå talar för att jag kommer läsa volym två av den här:
★ ALLTSÅ HAR NI SETT DEN ELLER DEN ÄR SÅ SNYGG JAG DÖR (förlåt, förlåt, jag vet, jaaaag vet).
★ Världsbygget. Känns som en relativt unik dystopisk fantasyvärld. Eller i och för sig har jag inte läst så mycket dark fantasy, så jag kanske inte kan uttala mig. Men nice värld.
★ Jag älskar hur de har blandat väst och öst både i varelser, estetik och berättarteknik. Det är liksom som en art noveau-manga med vissa extremt tydliga traditionella fantasy-drag, vilket fungerar otroligt bra.
★ Matriarkat och kvinnlig vänskap måste en ju ändå alltid uppskatta.
★ Tar upp aktuella ämnen som typ vem som är ond och vem som är god, exploatering av människor och sånt.
★ Alltså den lilla rävungen jag dör så gulliiiiig är så kär lilla skruttungen, sdhdhhf.

Saker som talar för att jag inte kommer fortsätta läsa den här serien:
☆ Eh, som sagt fattar jag ju typ ingenting.
☆ Plotten är inte engagerande. Mest på grund av se ovan anledning.
☆ Svårt att sympatisera med huvudpersonen pga 100% blank karaktär. Hon har verkligen inga egna karaktärsdrag.
☆ Många karaktärer att hålla reda på, och jag förstod aldrig vem som var på vilken sida.

Men tja, jag tycker alltid att det är svårt att avgöra om det är en bra serie eller inte på bara en volym, så jag kommer nog ge den en till. Den kan ju knappast bli mer förvirrande än den första delen liksom.

Monstress vol 1: Awakening
Marjorie Liu & Sana Takeda
192 s.
Image
2016
Goodreads

Okej, nu har jag varit hos en läkare som säger att jag fått en lättare inflammation i armen. Ej tunga lyft, men normalt användande framöver. Och i normalt användande ingår i allra högsta grad datorskrivande. Ska dock försöka lägga av med min icke-ergonomiska ställning då jag gärna halvligger i soffan med fötterna på bordet och datorn i knät och sen lutar mig lite mot vänsterarmen. Inte bra.

Heh, jag har ett mycket olyckligt meddelande idag: Jag har sträckt en muskel i armen och har fått som rekommendation att INTE SKRIVA PÅ DATORN. Så bye uppsatsskrivande (som jag ändå inte gör) och bye bloggande. Om det kan göra min arm bättre så att jag kan klara mig igenom en hel arbetsdag utan att droga mig på en liten cocktail av paracetamol + ibuprofen + diklofenak blir jag mycket glad, och därför tänker jag i alla fall pröva avhållsamhet. Gå i skrivcelibat. Eftersom jag ändå är en väldigt snäll person kommer här några texter ni kan läsa medan jag inte bloggar!

1. "Därför mår du bättre av att sluta spela Monopol"
Tyckte det här var en skitintressant text, och jag insåg varför jag alltid hatat Monopol. Det är något med Monopol som gör att det kryper under huden på mig. Och you know what: Monopol är inte designat för en angenäm spelupplevelse. Kolla texten för förklaring och historia!

2. "När alla andra är så himla bra och du känner dig värdelös och överflödig"
Det här kom verkligen som på beställning, med tanke på mitt inlägg förra veckan. Louise på lugnochfin skriver lika bra och träffsäkert som vanligt.

3. Isabelle McAllister + Plantagen
Ok, detta är inte så mycket att läsa, utan mer att titta på. Har pinnat prick varje bild i det här inlägget till min hem-mapp på Pinterest. Så. Jävla snyggt. Lite såhär ser det ut:

4. "10 mat-lifehacks du måste kunna"
Den här typiskt bra personen har skrivit ett typiskt bra inlägg.

För övrigt: Har ni sett det här? Och det här? Jag som en gång respekterade Rowling för att hon inte mjölkade Harry Potter-världen på dess sista magi får nu äta upp allt jag tänkt om henne. Snälla Rowling, sluta innan det är försent.

Puss och hej och hoppas mina muskler samarbetar med mig snart. Kan vara nice att kunna skjuta en kundvagn framför sig och öppna tunga dörrar och sånt snart :))))

Okej, äter frukost på jobbet och catchar upp på the latest OS-news. Satt och läste en artikel och bara: "Jahaaa, är det DAMFOTBOLL de pratar om!"

Idag blir det en väldigt sen Top Ten Tuesday. Jag har haft min första dag ledig LEDIG (dvs utan att träffa en massa folk) på länge + firar en hel månad som gift! Woop! Har firat med att gå på massage, eftersom jag sträckt en muskel i min axeljävel (enda trevliga är att jag slipper bära en miljard lådor på jobbet. Tyvärr får jag även ont av att skjuta kundvagnar framför mig) och ska snart äta chokladpraliner och dricka prosecco!

I alla fall så har jag funderat lite under dagen på det här temat. Det var nämligen lite valbart. Tio böcker inom en viss – valbar – setting. Det enda jag kom på var saker som jag störde mig på. Här kommer därför ett gäng böcker för dig som är lika trött på Stockholm som jag är (alltså jag hatälskar Stockholm så mycket. Visst att det är här "allt händer" och sånt – rikt kulturliv yada yada – men alla infödingar vet att Stockholm är en enda stor incestfest och det är så hårt och kallt och bullrigt. Är storstadstrött <- trodde aldrig jag skulle bli det i livet, men längtar efter något mindre. I alla fall. Utsvävningar ftw)!

1. Det handlar om dig – Sandra Beijer
2. Nattsagor för sömnlösa – Johanna Wester
3. M varken mer eller mindre – Petra Backlund
4. Vill ha dig så illa – Gunnar Ardelius
5. Vi måste sluta ses på det här sättet – Johanna Lindbäck & Lisa Bjärbo
6. Vi är inte sådana som i slutet får varandra – Katarina Sandberg

OBS! Jag vill bara framhålla att flera av böckerna ovan är himla bra. Men är en trött på Stockholm så är en.

Och nu ska jag kramas med min man och dricka den där proseccon, så ni får hålla tillgodo med det här inlägget hela morgondagen också. Och fortsätt lista Stockholmsböcker jag ska hålla mig borta från! Ni har hela kommentarsfältet för er själva! Puss!

En sak som jag har jävligt svårt för: författare som inte förstår när det är dags att sluta. En författare jag alltid respekterat för att hen haft vett att sluta i tid: J.K. Rowling.

◇ Ge bort saker gratis (duh!).

Alltså jag vill börja den här dagen med att tacka för de fina kommentarerna, blir helt bölig av hur fina (och långa!!!) kommentarer ni satt er att skriva?! Gårdagens inlägg var inte alls tänkt som någon typ av bekräftelsefiske, utan typ vad ni gillar att läsa om här, men alltså. Åh <3 Ska sätta mig ner och svara på alla kommentarer ordentligt sedan, men så ni vet så är jag superglad!

Idag är det FREDAG! Jag jobbar "kortdag", och kompar ut 1,5 h som jag jobbade extra i onsdags (yes, jag jobbade från 8:30-18:30...). Slutar alltså redan 16:45, och då ska jag åka hem och laga indisk mat och bara hänga för mig själv en stund (har typ inte varit ensam hemma sedan Victor kom hem från Gävle, för han kommer alltid innan mig...).

Åh, och jag måste även berätta detta: Jag provade att torka ut några citronkärnor och sätta dem i jord i små krukor. Av tio stycken satta har EN blivit en liten växt, men hallå så mysigt att få en liten planta av en köpe-citron! Mvh hon som älskar plantor.

Och här får ni lite fredagssoundtrack! Om ni inte orkar lyssna på alla låtar borde ni åtminstone lyssna på Get up off our knees, pga bästa pepp-låten!

Först: Åååååh, nu vill jag börja blogga igen!!!! Sen: Fan har ingen lust med något.

Kollade upp vad det var för Top Ten Tuesday-tema, och kände att det ju ändå är ganska nice att få välja ett gammalt tema istället för att vara bunden – nu när det är första efter semestern. Jag valde ett från januari 2014 – nämligen böcker jag "tvingats" läsa.

1. The Lord of the Flies – William Golding
Alla som INTE tvingats läsa den här räcker upp en hand. Näää, tänkte väl det ;) Nejmen, jag tror att jag är en av få som blivit tvingad att läsa den i skolan och som faktiskt GILLAT den. 'Cause I did.

2. Flyga drake – Khaled Hosseini
Om min engelsklärare Pernilla från första året i gymnasiet – ja, innan jag började på Rytmus, när jag fortfarande gick kvar på Globala – läser min blogg vill jag bara säga: Det blev ju mänska av mig mä. Trots att jag totalt missat uppgiften att läsa denna på engelska och brände igenom den på svenska på en eftermiddag för att kunna diskutera den dagen efter. Och så vill jag hälsa att jag läser ganska mycket böcker på engelska nuförti'n. Så inte behöver du vara orolig för mig inte. Jag pluggade till och med en termin engelska på högskola.

3. Ett öga rött – Jonas Hassen Khemiri
Förlåt farmor, men genom åren har du faktiskt tvingat mig att läsa en himla massa böcker jag inte fattat poängen med. Den här – bland andra. Jag vet att du också tvingade på mig Godnatt, mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen – böcker som jag läst om och om och om igen och är väldigt tacksam för att du prackade på mig. Men det här var kanske inte ditt bästa boktips.

4. I taket lyser stjärnorna – Johanna Thydell
Det jag minns bäst från läsandet av den här boken var min frustration över att jag inte fattade hur jag skulle svara på analysfrågorna. Till den svenskläraren vill jag tala om att jag numer pluggar litteraturvetenskap.

5. Hon går genom tavlan ut ur bilden – Johanna Nilsson
Saker jag minns från den här boken: Nada. Eller jo, det fula omslaget. Men jag vet att jag har läst den.

6. 1984 – George Orwell
Det här var helt jag själv som tvingade mig. Eller ok, kanske lite peer pressure. Eller lite en-persons-tryck. För det var nog bara Victor som tjatade. Eller räknas ögonen på det äckliga omslaget jag har som personer? I så fall peer pressure. Det här äckliga har jag. 

7. En dag – David Nicholls
Denna "tvingades" jag läsa för att jag var på bokcirkel om den. Helt ok tvång, pga mycket bra bok.

8. Northanger Abbey – Jane Austen
Alltså som littvetare tvingas en ju läsa en jäkla massa böcker. Sällan behöver vi i och för sig läsa hela böckerna, men den här är en sådan som jag läste hela av. Det är fortfarande den enda Austen-bok jag läst (Emma blev aldrig färdigläst i våras, och jag tycker nog inte att Stolthet och fördom och zombier riktigt räknas...), men jag minns den som riktigt bra!

9. Vinterviken – Mats Wahl
Ännu en littvetar-bok, men denna gillade jag INTE. Var dessutom besatt genom hela boken av att fundera på vilken jävla höjd med en skog som han gömde pistolen på. Bor nämligen själv i Tumba och har så många gånger kört mellan Tumba och Alby och funderat på just det här. Är det den närmast Ica Maxi? Eller den med el-ljusspåret? Eller den precis vid Hågelby? Eller den efter? Gissar att det är den precis vid Ica Maxi, eftersom det är på cykelavstånd från Alby även för en liten unge.

10. The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
Alltså en jobbig grej: Om ni skrivit kandidatuppsats i littvet är mitt största tips till allmänheten att plugga första terminen engelska. Ni kommer inte alls bli skitfrustrerade på alla som ba: "Ahmen han säger ju det här i boken" och jag ba: "Aaa, fast vi har ju PRECIS konstaterat att berättaren är opålitlig. Betyder det att vi kan lita på att det han säger i boken är sant?! NEJ!!!!!" :))))) (Ok, jag vet att jag är elitist, men det är skitjobbigt att plugga med folk som inte har någon universitetsvana när en själv har det. Kände mig som hela klassens mamma för att folk bara: "Till när ska vi ha gjort det här? Var får en tag på texter?" osv, och jag inte: "MEN LÄS INSTRUKTIONERNA", utan istället: "Det ska vi ha gjort till då och här hittar du alla texter". The curse of being me)

Twin Peaks möter Lovecraft möter X-Files möter Stephen King – kan det vara något som låter lockande?

En kollega på bokhandeln tipsade mig om Stranger Things – en Netflix-serie i åtta delar – och det är jag jävligt glad för. Tror detta kan vara en av Netflix' bästa proddar hittills (tror kanske att it's a tie mellan denna och Orange is the New Black).

I en amerikansk småstad försvinner en kille på väg hem från en kompis. En tjej i samma ålder rymmer från livstid i fångenskap. Han har blivit indragen i en parallell verklighet, och hon är den enda som kan kommunicera med honom. Om ni gillar 80-tal, monster och mysterier är det här definitely it. För att göra det hela komplett är Winona Ryder med på ett hörn också. Alltså allt känns verkligen sjukt genomtänkt – hela vägen ut till vinjett och stämningsmusik.

Dessutom fungerar serien som utmärkt underlag för diskussioner kring typ klass och genus och synliggör maktstrukturer på ett ganska subtilt, men väldigt snyggt sätt.

Alltså ni måste se det här – ok?

Ok, bara för att den här personen har varit min man i tre veckor nu, och för att vi fick bilderna från fotografen i torsdags:



Nu blir ju kvaliteten lite dödad, men den superba fotografen är Sophia på Fint Foto! Älskar också att vi faktiskt pratar med varandra på den sista bilden, tror jag berättar något för Victor här. I alla fall. Är så bubbligt nykär just nu. Så fantastiskt att få känna såhär efter att ha varit ihop i tio år. Ihp.

Jag tror vi alla kan enas om att Marvel lyckats hundra gånger bättre med hela sin filmgrej än vad DC har. Alltså visst, jag gillar ju Dark Knight-trilogin, men överlag är dark & gritty inte alls min grej (vilket väl är anledningen till att jag inte är speciellt intresserad av DC's serier heller. Förutom Suicide Squad dårå. Superman can go f himself för det är fasen den mest ointressanta superhjälten i världshistorien). Så när Suicide Squad annonserades tänkte jag att fasen, DC goes Marvel. Det kan bli riktigt bra.

Nu känns det som att jag börjar bli redo att kicka igång det här stället igen! Jag tänkte vi mjukstartar med en liten uppdatering om vad jag faktiskt gjort på min "semester" (that is semester från bloggen) – ok?

Ok. Ja, jag ska blogga bättre en annan dag. Jag ska samla mina tankar och skriva något vettigt. Jag ska jag ska jag ska. Men det här är min första spontana tanke efter att ha läst klart Harry Potter and the Cursed Child: Var det verkligen fucking värt det?