I mars skrev jag ett inlägg om hur jag mediterat i åtta timmar. Inte på en gång såklart, men totalt. Idag nådde jag en streak på 60 dagar. Fattar ni att jag mediterat varje dag i två månader?! Totalt ligger jag på 99 sessioner, 16 timmar. 16 timmar jag suttit och gjort ingenting annat än att vistas i mitt eget huvud. Rätt skönt faktiskt.

Just nu är jag tio dagar in i ångestpaketet – vilket fokuserar på hur en ska jobba för att hantera ångesten. Alltså inte minska ångesten, men få den att inte ta över livet. Den senaste veckan har jag haft fett med ångest, så jag har fått mycket tid att öva på. Och tja, jag tog mig igenom en hel jobbdag i butik i måndags. Med konstant hjärtklappning, skakningar och stora svårigheter att formulera ord. Jag är visserligen fortfarande helt utslagen, men jag gjorde det.

En annan grej som ger min hjärna en paus: Idag spelade jag piano en hel timme. När jag slutade insåg jag att musklerna i bröstet och magen och axlarna och käkarna och tungan hade varit avslappnade hela timmen. Hjärnan kändes utvilad för första gången på hela veckan. Annars känns det liksom konstant som att jag har en muskel spänd i hjärnan, om ni fattar vad jag menar. Jag glömde bort att jag hade ångest i en hel timme. Sån extremt välbehövlig paus. I övrigt kryper liksom tankarna konstant tillbaka till sånt jag inte ska tänka på.

I övrigt: Jag jobbar bara en enda dag på mer än två veckor nu. På måndag är det röd dag = ledigt och sen har jag semester veckan efter för då ska jag göra nåt kul!

I helgen ska jag försöka fixa lite och läsa ut minst två böcker. Puss på er, vi ses på måndag!

Igår var jag på pressfrukost hos Rabén & Sjögren, och med mig hem fick jag Katarina von Bredows nya bok Tappa greppet. Jag älskade von Bredow när jag var i tonåren, så jag högg direkt in på den efter att Dark Matter var slut.

Så kom jag till en passage som skavde jävligt mycket. Bokens huvudperson Hampus tänker för sig själv att det ju finns fler tjejer än hans kärleksobjekt Victoria:

"Caroline är till exempel helt okej. Hon verkar rätt schyst också, även om hon sminkar sig för mycket och Victoria påstår att hon är en bimbo. Minna har snygg rumpa och nästan lika fina bröst som Stella. [...]Tindra är fin. [...] Ellinor i 9d är också snygg. Fast hon sminkar sig för mycket, precis som Caroline. Han gillar naturlighet."

Okej, Image är nog det serieförlag som jag inledande läste flest serier ifrån. Alltså de har ju lyckats få ut Saga – vilket är typ det bästa som gjorts. Ever. Många av mina favoritserier kommer från Image. Men på senare tid har jag dragit mig för att plocka fram deras... hm, serier som är mer åt det vuxna hållet. Och det på grund av ett väldigt grundläggande problem: I en väldigt stor andel av de Image-serier jag läst bryr de sig inte om att förklara vadfan det är som är på gång.

Jag förstår seriöst inte poängen med att inte förklara vad sjutton som hänt eller premisserna för berättelsen. Är det rimligt att en ska sitta som ett jäkla frågetecken genom en hel volym? Det tycker inte jag. Och framför allt gör det ju inte att jag är sugen på att läsa fortsättningen. När jag läste Monstress till exempel fattade jag ingenting förrän jag läste beskrivningen på Goodreads. Och till och med då hade jag svårt att koppla det i tid till första volymen. I Injection hintas det hela tiden om vad som pågår, men det känns som att en liksom hade velat ha en prequel så jag fattar. Nu har jag försökt läsa volym två tre gånger och det... går inte. Det känns bara så ointressant. I The Wicked + the Divine känns också hela storyn så jäkla oklar, och det är inte förrän på sista uppslaget som jag verkligen blir intresserad av vad som kommer hända.

Nu senast läste jag Throwaways, vilket jag ärligt talat tyckte var kass. Jag läste den på internet och blev typ provocerad av att jag råkade läsa längre än första volymen (för att jag trodde att den var längre än den var, inte för att jag blev inne i den). Alltså seriously, jag fattar ingenting. Varför kan de inte bara förklara vadfan som pågår???? Det är som att de tycker att det är rimligt att en bara ska anpassa sig till en helt ny värld med helt weirda fysiska regler utan att få någon introduktion – och detta ska göras på lite drygt 100 serie-sidor. Värdelöst.

Som sagt finns det ju också Image-serier som är GRYMMA också. Alltså Paper Girls, I Hate Fairyland, Descender, Deadly Class och som sagt Saga. Eller alltså, jag vet inte – är det mig det är fel på, eller är det verkligen så att Image tenderar att göra serier där en inte fattar någonting?

Hallå idag tänkte jag att vi skulle kolla in lite superhjälteserier jag läst på senaste tiden (eh, om vi med superhjältar menar det i en vidare bemärkelse. Jag har plockat fram en antihjälte, en som kanske inte riktigt är en superhjälte (men har superkrafter) och en som desperat försöker vara superhjälte men inte lyckas så bra)!

En grej som jag förvånats över är att jag faktiskt hittat ett gäng DC-serier jag gillar. Har i och för sig bara läst Batman och Suicide Squad innan, och fastnade ju för Suicide Squad men inte jättemycket för Batman (alltså sorry men dark & gritty är inte riktigt min grej. Jag gillar färgglatt och lättsamt och roligt). Känns för övrigt kul att jag också hittat tillbaka till att läsa serier, känns som att jag kom av mig lite när jag började läsa riktiga böcker igen. Men well, här kommer sex stycken serievolymer jag tagit mig igenom på senaste tiden:

Deadpool vol 2: Soul Hunter

Precis som förra volymen känner jag att volym två faller lite platt. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket, fyndigare skämt och kanske att den ska ta... ett steg till. Men min känsla när jag läst klart är liksom bara att jag inte är tillfredsställd. Jag vill liksom ha lite mer av allt. Jag tror att jag ändå kommer fortsätta läsa den här rebooten av Deadpool bara för att jag hela tiden känner att det är på gränsen till något jag gillar och KAN bli något av det. Meneh ja. Den har ju definitivt sina stunder, även om jag vill att den lägger i ytterligare en växel till nästa gång. Uppskattar dock att han är så jävla dum, vilket är det bästa med hela serien! Eller okej, bäst är affärsmannen Gump här ovan.

Ms Marvel vol 2: Generation Why

Kamala får en hundkompis, teamar upp med Wolverine och slåss mot vuxna. I den här volymen får Kamalas personliga problem mindre plats, samtidigt som det ständiga kriget mellan vuxna och ungdomar får mer utrymme. Det vill säga lite mindre rasism och typiska tonårsproblem och lite mer ageism. Vilken en ju måste uppskatta. Min man kan intyga att det här är något jag rageat lite mer över senaste tiden, är rätt trött på att bli ihopklumpad som "de lata nittiotalisterna". Kan se att det här är ett ämne som tilltalar många ungdomar. Samtidigt försöker Kamala fortfarande lista ut hur hennes krafter fungerar och allt sånt. Gillade den inte riktigt lika mycket som första volymen, men vill verkligen fortsätta läsa den här serien!

Batgirl vol 1: The Batgirl of Burnside & vol 2: Family Business

Black Canary vol 1: Kicking and Screaming

Spider-Gwen vol 0: Most Wanted?

Sådär, sex volymer superhjältar avhandlade!

Den här veckans tema för Top Ten Tuesday är det motsatta till förra veckans tema. Idag ska vi nämligen prata om saker som gör att jag inte skulle ta i en bok med tång. Let's go!

1. Medeltiden, vikingar, antiken eller allt som egentligen är innan typ 1500-talet. Sorry men gäsp.

2. Ordet "assassin". Nope. Nonono.

3. Böcker med alternativa tjejer. B-cuz they are all the same. Svarta och svåra med flytande sexualitet. Hey, tro mig, det går att vara alternativ tjej på andra sätt än Lisbeth Salander. Tro mig, I used to be (eller ok, kanske inte superannorlunda, men är så trött på alla Lisbethar).

4. Vampyrer. Det här började någonstans med Twilight tror jag – mina aversioner mot vampyrer. Det är helt enkelt inte sexigt, utan rätt så trist och ointressant. Nejtack.

5. Böcker skrivna i andra person. Kommenterade det här.

6. Omslag med osnygga typsnitt. I och för sig fula omslag överlag, men en ful bild kan ändå vara mer okej om det inte är kombinerat med ett fult typsnitt.

7. Vargar på omslaget. Ungefär samma som med vargtröjor. Som jag inte ens skulle ha ironiskt, som vissa hipsters har. Såg den här boken på jobbet igår och var tvungen att attackställa-in den i hyllan för att slippa se den. Uuuuh, mina ögon.

8. Poesi. Under ett mindre klart ögonblick sa jag till en jag pluggade med på littvet att jag är imponerad av folk som gillar lyrik, eftersom allt blir obegripligt för mig så fort det får ett versmått. Hens svar: "Hrm, men all poesi är ju inte skriven på vers". Och mitt skämt föll ganska platt och jag insåg där och då att vi aldrig kommer bli kompisar. Det blev vi inte heller. Det slutade ungefär likadant (att jag drar ett nervöst och raljerande skämt och hen svarar seriöst) varje gång vi hängde och sen slutade vi med det.

Sååå, visst finns det undantag, men jag kan fasen inte komma på en enda alternativ tjej jag gillat eller en enda vampyr jag tyckte varit cool. Såatteh. Men nu får ni chansen att omvända mig! Kom med alla bra tips ni har i kommentarsfältet så kanske jag blir frälst, heh! :*

Jag är ju en sucker för mysterier, och hur ska jag liksom kunna stå emot en 17-årig tjej som försvann på 1800-talet och hittades flera år senare? Och dessutom en kärlekshistoria? Och en dagbok som är "på riktigt"?

Idilia Dubb åkte på en resa tillsammans med sin familj under 1850-talet. De åkte utmed Rehnfloden för att ta sig till Koblenz. Efter att ha tillbringat några dagar i Koblenz beger sig Idilia Dubb ut för att måla, men kommer aldrig tillbaka. Trots grundliga eftersökningar återfanns hon inte. Förrän många år senare, då ett gammalt torn ska rivas och Idilia Dubbs kropp (samt – enligt boken – hennes dagbok) hittades högst upp. Det hände på riktigt. Idilia Dubbs dagbok bygger på den här händelsen – men efter en snabb googling känns det lite oklart huruvida dagboken verkligen är på riktigt eller inte.

Dagboken skildrar resan till Koblenz, under vilken Idilia möter Christian. Trots tidiga aversioner utvecklar de snart lite varmare känslor för varandra. Snart råkar de hamna på avvägar från Idilias familj och måste själva försöka ta sig till Koblenz – utan pengar.

Det finns tre större röda trådar i den här berättelsen – dels de inre konflikterna i Idilias familj. Hennes mamma styr familjen med järnhand, och hon ser inte med blida ögon på att Idilia nyligen brutit upp med sin fästman Henry. Dels har vi kärlekshistorien mellan Idilia och den extremt possessiva Christian. Och dels något av en äventyrsberättelse där Idilias och Christian strapats skildras.

Början är himla långsam och den första dagen tar Idilia 60 sidor att beskriva. Det känns som att den som skrivit boken har haft höga ambitioner i början som senare har droppat ganska rejält... Vilket ju i och för sig är ett plus, för sen blir det lite mer action (och därmed också mer intressant). Även om början är seg har det sin funktion, för en får ändå en rätt bra uppstart till att lära känna Idilia. När tempot senare ökar känns det som att jag redan är kompis med Idilia.

Själva settingen med 1800-talets Tyskland känns också spännande. Det känns inte som att jag speciellt ofta läser historiska böcker (eller böcker som utspelar sig någon annan stans än i USA, England eller Sverige…), trots att jag faktiskt uppskattar det när jag väl gör det (och nog ofta kan romantisera det i viss mån). Jag tyckte i alla fall att den här var mysig, även om bakgrundsberättelsen är mer suggestiv än vad själva dagboken är. Fantasierna kring hela mysteriet är nog roligare tänker jag, men är det inte oftast så tänker jag?

     Idilia Dubbs dagbok
     Genevieve Hill
     226 s.
     En bok för alla
     2014
     Goodreads

Ok, kan vi inte bara ha en superytlig fredag där vi bara kollar på snygga saker? Det är liksom på den nivån jag behöver hålla den här fredagen. Här kommer i alla fall ett gäng jävligt snygga grejer:

1. Dessa nyutgåvor av Annika Thors serie om Steffi och Nelli. Älskade dessa böcker när jag var yngre och är så glad att de fått så fina omslag! Fick hela bunten på posten i veckan och ryggarna är nästan det finaste!


2. Cole Sprouse. Alltså kan vi prata lite om hur DEN HÄR snubben kunde bli det här:

Blows my fucking mind. Serr. Dör fangirl-döden.

3. Det här köket. Har pinnat det här så många gånger. Finaste jag vet.


4. Mörkblå väggar. Älskar det, precis som typ alla andra verkar göra.


5. Broderade tröjor. Amen kolla ba:


6. Randiga t-shirts. Alla som känner mig vet att jag har en livs-obsession med randiga tröjor. Finns inget jag känner mig så hemma i. Tror jag räknade till åtta stycken eller så senast vi tvättade. Är alltid på jakt efter en perfekt randig tröja.


Och, på tal om gårdagens inlägg:


I helgen läser jag nog för övrigt något annat är Bad feminist, för jag vill tro att jag läst ut den när detta postas. Vad läser ni? Vad har ni för planer? Jag ska på gatukonstvandring på imorgon, pepp!

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

 Den här boken är ett bevis på att jag måste slut välja böcker efter omslag. Men alltså, DEN LYSER I MÖRKRET. OK. Ibland är det allt en behöver för att falla liksom. Och att jag skummade lite och det stod om böcker och bibliotek. Hur kan det ens bli dåligt?!

Euphemia – eller Effie som hon kallas – har alltid undrat över magi. Hennes morfar kommer med flytande svar. Hennes pappa hävdar nästan aggressivt att magi absolut inte finns. Men Effies mamma är försvunnen, och Effie skulle nästan kunna svara på att magi är inblandat på ett eller annat sätt. När Effies morfar dör lämnar han efter sig ett stort bibliotek – 500 böcker totalt. Effies pappa – som aldrig gillat morfadern – säljer alla böckerna. Alla förutom en. När Effie öppnar den sista boken – Dragon's Green – dras hon in i berättelsen. På riktigt.

Alltså, det är inte så att boken är dålig. Men det känns som att Thomas velat lite för mycket, vilket gjort boken väldigt spretig och ibland lite osammanhängande. Vissa passager får ta så mycket längre tid än de behöver, speciellt då de egentligen inte tillför speciellt mycket till huvudstoryn. Jag har inte läst någon av Thomas vuxenböcker, men jag kan tänka mig att hon är en mycket bättre vuxenförfattare än barnförfattare.

Ändå finns det grejer som är högst intressanta med den här. Berättelsen utspelar sig ett antal år efter en händelse som de refererar till som "the Worldquake" – det vill säga någon typ av jordbävning som skakat hela jorden. Den har slagit ut internet och mobiltelefoner och förstört en himla massa grejer. Så någon ändå relativt modern postapokalyptisk värld. Plus magi.

Men tja, att det är en cool värld hjälper inte riktigt berättelsen. Den blir lite för förvirrande, och lyfter liksom aldrig riktigt. Vilket är synd, för det finns bitar som jag verkligen gillar. Det här ska bli en serie, så jag tänker att jag nog vill läsa andra delen också innan jag bestämmer mig för om den är något att ha eller inte. Meneh, just nu känns den som en typisk "mjeh".

     Dragon's Green
     Scarlett Thomas
     354 s.
     Canongate Books
     2017
     Goodreads

Dags för veckans Top Ten Tuesday! Den här veckan är temat saker i böcker som fångar en på en gång. Kul tema tycker jag! Jag tänker nog kanske att jag har fler sådana än vad jag har – och väldigt många verkar handla om att få in skräckestetik i böcker som inte är skräck... Well. Let's go!

1. Internatskolor 
Jag älskar internatskolor, har gjort sen jag var liten. Drömde seriöst om att åka på internatskola, men fick knappt ens åka på sommarläger. Speciellt plus om det är internatskoleskräck. Mmmmm! Här har jag fastnat för bland annat Frankie Landau-Banks, Var är Alaska? och såklart den ultimata internatskolan av alla som återfinns i Harry Potter.

2. Koncept
Jag är svag för coola koncept. Eller alltså när det finns tydliga ramar för hur en berättelse ska berättas. Till exempel En dag är grym på det sättet, eftersom det berättar en hel kärlekshistoria genom att slå ner på en dag varje år och kolla in hur karaktärerna har det. Jag, En har också ett grymt koncept. Rytmen i blodet likaså.

3. Gotik för barn
Alltså jag kan inte få nog av gullgotik. Några av mina favoritprogram när jag var liten var något om monster som bodde i kloakerna, samt en om en skräckskola. När typiskt läskiga grejer liksom används som normala eller rentav lite gulliga. Typ som Ada Goth, eller Syskonen Baudelaire.

4. Weird
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här, men skevheter eller saker som är fel liksom. Som deras olika peculiarities i Miss Peregrine's Peculiar Children, eller Det sällsamma fallet Benjamin Button.

5. Makabert
Det här är nog varför jag är så into true crime också. För vad är mer makabert än att äckliga grejer hänt på riktigt liksom? Monster gillar jag till exempel, och Doktor Romand. Och Lilla Stjärna. Jag är i förväg såld på typ Battle Royale.

6. Gorey-esk
Det här hör nog ihop med punkt 4 och 5 kanske. Men jag älskar Edward Gorey. Älskar. Allt som minsta lilla liknar Gorey måste jag läsa.

7. His Dark Materials
Det här har jag ju skrivit ett helt inlägg om redan, så jag tänker hänvisa er dit!

8. Quirky
Jag har älskat ordet quirky sen första gången jag läste det, och om något beskrivs som quirky känner jag alltid att det liksom talar till mig. Därför vill jag också läsa typ allt från Quirk Books.

I mars gjorde jag ett inlägg med serierna jag läst dittills i år. Jag tänkte inte beta av lika många på en gång den här gången, men jag har hunnit igenom en hel del sen dess och tänkte köra tre stycken på en gång i alla fall!

Archie vol 1: The New Riverdale

Det här är alltså den rebootade versionen av Archie. Jag köpte den här på en gång efter att ha kollat på Riverdale-tv-serien. Om en förväntar sig att få det i serieformat blir en dock rätt så besviken. Jag gillade ändå den här serien, men karaktärerna är mer stereotypa – dessutom inte speciellt uppdaterade om en jämför med tv-serien. Plus dock för att Fiona Staples har tecknat några issues. Är dock ledsen för att hon inte fortsätter med det, pga GRYM.

Moon Girl & Devil Dinosaur vol 1: BFF & vol 2: Cosmic Cooties

Jag var inte riktigt såld på den här efter första volymen (men känns som att jag aldrig är det? Svårt att komma in i en serie ordentligt på bara en enda volym...), men gillade andra volymen skarpt! Gillade i och för sig den ploten mycket mer, tyckte den första var lite tramsig. Något jag gillar jättemycket är att hon liksom har sin superkraft innan hon får sin superkraft – att hennes extrema smarthet liksom är det som gör henne coolast. Älskar Lunella nu, känner igen barn-mig i henne och kan se att typ alla läsande kids gör det. Plus heja Marvel för diversity osv.

Saga vol 7

Nu är det dags för den (för nu) sista delen i min inläggsserie om poddarna jag följer. Om du vill läsa inlägg nummer ett (som handlade om true crime) klickar du här och om du vill läsa inlägg nummer två (som handlade om skräck och drama) klickar du här. Om du vill ha alla poddar i samma lista har jag varit gullig nog att slänga ihop en liten lista på en egen sida. Den hittar du här. Du kan också hitta den i sidospalten.

Men okej – nu kör vi! Denna vecka lägger vi fokus på vetenskap, skönhet och mysterier. Here we go!

P3 Dokumentär

Gudars, presentation av den här är väl nästan överflödig. P3s dokumentärer är verkligen GRYMMA, alla helt galet välproducerade. Jag har bloggat om P3 dokumentär flera gånger, bland annat har jag skrivit om mina favoritavsnitt (nu med länkar!), ytterligare tre bra avsnitt, några bra om true crime och dödsfallen under Pearl Jam på Roskilde.
Favoritavsnitt: (utöver de redan listade i inlägget länkat ovan) Den dödsdömda polarexpeditionen och Dödsolyckan i Lillhärdal.

Allt du velat veta

Den här har jag också bloggat om förut, men det är Fritte Fritzon som intervjuar en expert i varje avsnitt och pratar om olika intressanta saker. Jag måste erkänna att jag inte lyssnar slaviskt, utan mest de avsnitt där ämnet intresserar mig.
Favoritavsnitt: Om utbrändhet med Pia Dellson, Om verklighetens Jurassic Park med Torill Kornfeldt, Om ufon med Clas Svahn, Om artificiell intelligens med Stefan Carlsson och Om konstgjorda språk med Yens Wahlgren.

Bildningspodden

Bildningspodden görs av humanistiska fakulteten på Stockholms universitet och går ut på att typ 2-3 forskare pratar om ett ämne. Plus en intervjuare då som ser till så att forskarna inte glömmer bort sig i  superakademiska termer. För övrigt är det bästa Johanna som är webbredaktör! För övrigt #2 så är det samma här att jag bara lyssnar om det är ämnen jag är intresserad av.
Favoritavsnitt: Drogernas historia, Modeindustrins historia och Kändisens historia.

Kvalificerat hemligt

Den här har jag OCKSÅ bloggat om förut... Förra fredagen faktiskt. Det är i alla fall en podd som tar hål på konspirationsteorier. Älskar't. Vill helst ha ett avsnitt om dagen typ.
Favoritavsnitt: 11 september-attackerna del 1, 2 och 3, Förintelsen 1 och 2, MKULTRA och projekt Stargate och Verkliga konspirationer 1 och 2.

Under huden med Kakan Hermansson

Alltså jag ÄLSKAR Kakan. Bara att hon är med gör det hela grymt. I varje avsnitt intervjuar hon en person om deras hudvårdsrutiner och relation till skönhet – alltså på ett ganska samhällskritiskt sätt. Istället för att det bara blir tips och snack om hur en ska göra och inte göra diskuteras också behåring, problemet med skönhetsbegreppet och vilka fördelar en har om en är snygg. Bland annat.
Favoritavsnitt: Parisa Amiri, Saga Becker och Little Jinder.

Missing Richard Simmons

Mystery Show

Det bästa med den här podden är hur inga problem är för små för att lösas. Är lite ledsen att den verkar ha lagt ner, älskade den verkligen. Mysterierna som tas upp är allt ifrån hur lång Jake Gyllenhaal är till var den där videobutiken någon lånade en video i på 80-talet tog vägen.
Favoritavsnitt: Video Store, Britney och Source Code.

Hallå, nu är det er tur! Vilka är era bästa poddar? Jag jagar alltid efter nya poddar att lyssna på, så lämna gärna en liten kommentar med vad du tycker att jag ska lyssna på.

Just nu håller jag på att läsa Bad feminist av Roxane Gay och jag gillar den skarpt alltså! En ordentlig recension kommer ju förstås sen när jag läst klart den, men jag tänkte skriva om lite funderingar jag har kring en av texterna i boken.

Texten ifråga är "Inte ute efter att skaffa kompisar" som handlar om osympatiska karaktärer i både böcker och dokusåpor. Gays utgångspunkt kan väl sammanfattas i ett citat hon lånar ur en intervju med Claire Messud. Messud säger: "Om du läser för att hitta vänner är du verkligen i knipa. Vi läser för att hitta livet, i all dess möjliga skepnader. Den relevanta frågan är inte 'Skulle den här personen kunna vara min vän?' utan 'Är den här romanfiguren levande?'" (s. 120). Gay menar vidare på att osympatiska karaktärer egentligen snarare bara är mänskliga, och är verkligen syftet med karaktärer att de ska föregå med gott exempel och vara bättre människor än oss själva? Eller ska de fungera som en spegling av verkligheten?

Det här är en diskussion jag har med min man rätt ofta – huruvida kultur har ansvar att föregå med gott exempel eller inte i form av representation. Är det kulturens uppgift att inte vara rasistisk till exempel? Kan vi anklaga enskilda kulturutövare för att ha skrivit en sexistisk bok? Kan vi klanka ner på enskilda filmer för att de enda POCs som finns har extremt stereotypa roller? Jag är ju lite mer "OFF WITH THEIR HEADS!!!!" än vad Victor är. Meneh, det är svårt, tycker jag. Jag fattar ju att jag inte kan rättfärdiga att kräva att all kultur ska vara perfekt – vilket inte är dess uppgift heller. Jaja, det var inte ens det jag ville diskutera, så jag tänker inte utveckla det mer.

Det jag ville diskutera var osympatiska karaktärer. Det kan vi göra utan att ni läst Gays bok! Både Gay och Messud i citatet ovan menar att osympatiska karaktärer blir mer levande. Jag kan se deras poäng, men tror dock att mitt problem med osympatiska karaktärer är att de ofta blir så onyanserade och ensidiga. Alltför ofta blir det karaktärens enda personlighetsdrag. Jag tänkte på det extra mycket igår när jag läste volym ett av Snotgirl. Seriens huvudperson Lottie tycker att hon själv är bäst, och bara vän med folk för att hålla uppe någon typ av fasad och sätter alltid sig själv i första rummet. Och sen liksom... inget mer. Det är allt hon är. Det är som en karikatyr av hur ungdomar målas upp i media. Berättelsen säger sig handla om hur livet ser ut bakom Lotties glamorösa modebloggarfasad, där hon måste tampas med allergier, att hon inte har några verkliga vänner och att hennes kille nyligen gjort slut med henne – och baksidestexten antyder att det skulle vara ganska synd om henne. Allt jag känner efter att ha läst den första volymen är: Well I can see why everyone is leaving you.

Och tja, visst kan jag se poängen, men problemet är ju också den här karikatyrartade bilden. Lottie blir liksom aldrig speciellt mycket mer än ensidigt osympatisk och i längden tycker jag att det blir rätt så ointressant.

Vad tänker ni?

Max är barnet som ingen vill ha. Redan på barnhemmet upplever både personal och adopterande föräldrar honom som obehaglig. När han väl får komma till en familj går allt fel. Allt han drömmer om är sina "forever parents" – hans riktiga föräldrar som han ska hitta en dag.

Okej, idag återgår vi till ordinarie schema. Den här händelsen i fredags känns ju fortfarande så jävla konstig och weird, men hey – vi måste åberopa normalitetens läkande funktion här och återgå till reguljärtrafik.

1. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler Om jag skulle säga vad som är så unikt med den här skulle jag förstöra halva behållningen med att läsa boken. Så det gör jag inte! :) 2. The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, Tim Burton Kan sammanfatta denna bok med: Jävligt weird. 3. The Gashlycrumb Tinies, Edward Gorey Det här är ju då en alfabetsbok om barn som dör. Love it.

4. Leonora och glasplaneten, Helen Johansson & Jonatan Iversen-Ejve Hallå science fiction för kids, HUR BRA???? Den här ju dessutom fått en uppföljare i Leonora och Osmo 2 som också är bra! Alla med knoddar i rätt ålder borde läsa ASAP. 5. Önska bort, önska nytt, Ingrid Olsson Kommer aldrig komma över hur genial den här boken är, som berättar så sjukt mycket med mirakulöst få ord. Bland det snyggaste jag läst, helt klart. 6. Illuminae, Amy Kaufman & Jay Kristoff En hel bok som berättas utan att den liksom... berättas. Allt är offentliga (fast alltså fiktiva) dokument och sånt. Lite jobbig att läsa, men rätt cool ändå.

7. Ankomsten, Shaun Tan Hm, tror det här är den enda bok jag vet där det berättas med bara bilder och som dessutom fungerar så himla bra i alla åldrar? Bästa boken i alla fall! 8. Rytmen i blodet, Jeff Noon Alltså den här boken är så jäkla knäpp och bra. Måste läsa om den snart. Meneh, de injicerar kreativitet typ. Som en drog. Yep. Har för övrigt postat ett inlägg med fler bilder på den pga så jäkla fin! Verkar dock ha dött fuldöden i nya bloggdesignen men whatevs. 9. Egalias döttrar, Gerd Brantenberg Grejen med den här är att de vänt på hela steken och kvinnorna sitter på toppen och männen tvingas in i penishållare och shitz. Sjukt underhållande och ögonöppnande bok! 10. Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund Så fin bilderbok för lite äldre. Handlar om att vara högsensitiv, vilket ju inte så himela många böcker handlar om.

Insåg när jag letade efter länkar i min egna blogg att jag faktiskt gjort en sån här lista tidigare. Den hittar du här.

Vilken är den mest unika bok du läst?

Det tog lång tid innan jag förstod. Vi hade planerat att käka och gå på en spelning. Det rapporterades om lite kaos inne i stan. Vi pratade och beslutade att äta på olika håll, eftersom tågen inte gick för tillfället. För tillfället. Så snart de börjat igen kunde jag åka in till stan och vi kunde gå på spelningen.

Jag slog på Aftonbladets live-tv för att hålla lite koll på vad som försiggick. Åt vegansk carbonara. Fattade ingenting. Att kaoset bara blev större och större. När tågen blev inställda helt – inte bara förbi centralen – fattade jag fortfarande inte allvaret. Victor frågade om jag kunde åka en sväng till Systemet för att bibehålla normalitet. Jag fick ett meddelande med frågan om jag var okej, och jag fattade inte. Jag svarade ja och berättade om ett positivt mejl jag fått för ett par timmar sedan.

Victor skrev "Jag vet inte hur jag ska komma hem, men jag kan krascha i Radiohuset om det krisar" och jag fattade inte. De visade samma video om och om igen på tv, med en lastbil som körde in i Åhléns-huset och jag fattade inte. Polisen höll presskonferens, pratade om folk som dött och en man från en övervakningskamera de sökte och jag fattade inte. Victor skrev "Jag börjar gå mot Gullmarsplan nu, hämtar du mig?" och jag fattade inte. Jag erbjöd folk att åka med på Twitter, hashtaggade #openstockholm och jag fattade inte. Jag satt i kö i tunneln mellan Årsta park och Gullmarsplan länge, hela tiden med P4 på och jag fattade ändå inte ett enda jävla skit.

Vi kom hem, drack folköl och tittade på Family Guy. Allt så jävla normalt, fast allt var fel och skavde inombords. Morgonen efter bläddrade jag i DN:s nyhetsdel istället för att lösa korsordet i kulturdelen. Så jävla normalt att ha tidningen uppslagen framför mig på frukostbordet, fast inte alls. Långt efter att Victor gått från bordet och allt var undanplockat läste jag om hunden. Och då brast det. Över en hund. Jag fattade vadfan som hade hänt, fastän det förstås fortfarande är helt jävla ofattbart.

Sen hade vi en av de bästa helgerna på länge. Fastän allt skavde. Men bredvid skavet i magen låg en varm boll. För att alla hjälpte varandra, alla sörjde tillsammans och alla var enade. Och för att vi inte lät oss skrämmas, bli kuvade inomhus. För att vi gjorde vadfan vi ville fastän någon ville få oss att låta bli.

Idag hade jag tänkt antingen svamla lite om kanon eller posta det sista inlägget med mina favoritpoddar. Har dock haft en jävligt pissig vecka som gjorde att jag typ sov bort hela dagen igår såatteh, det blev inte av. Har heller typ inte läst något denna vecka, utan bara lyssnat på en miljard poddar. Eller jo, har läst volym sju av Saga. Alltså så jävla bra. Älskar Saga så mycket.

Så i alla fall, jag fortsätter läsa Dragon's Green även denna helg, men hoppas verkligen jag får den klar den här helgen… Har så många andra böcker jag vill börja på ju! Idag ska jag försöka läsa massor i den + byta till sommardäck på bilen + gå på min mans lillebrors spelning.

Åh, förresten, kan ju tipsa om min senaste favoritpodd. Alltså är så ledsen att jag inte har fler avsnitt att lyssna på. Kvalificerat hemligt är min nyaste favorit och jag tycker den är så jäkla bra! Den fullkomligt krossar konspirationsteorier med fakta. Älskar det. Jag gillar ju vetenskap allmänt och tycker att konspirationsteorier är intressant – men mer som ett samhälleligt fenomen än något jag tror på. Så tipstipstips! Mina favoritavsnitt är del 1, 2 och 3 av 11 september-attackerna och Förintelsen 1 och 2.

Jag hoppas i alla fall att ni uppskattat klassikertemat den här veckan! Trevlig helg på er, vi ses igen på måndag! :*

Vi fortsätter på veckans klassikertema! Idag blir det en tipslista. Som littvetare har jag såklart hunnit igenom mig beskärda del av klassiker, och även om det finns en hel hög jag inte gillat så har jag också hittat en hel del guldkorn! Därför får det här inlägget handla om mina favoritklassiker. Utöver Glaskupan och Den allvarsamma leken alltså, eftersom jag redan bloggat om dem den här veckan!

1. Det mest förbjudna, Kerstin Thorvall Modern klassiker om att växa upp med en frånvarande pappa och att göra revolt mot undertryckt sexualitet. 2. Lord of the Flies, William Goulding Det här måste ju typ vara den mest hatade boken bland elever på högstadiet/gymnasiet? Jag gillade den dock verkligen, så sjukt obehaglig! 3. Alice's Adventures in Wonderland, Lewis Carroll Älskar hur knäpp och samtidigt filosofisk den här är. Läses verkligen helst på engelska på grund av ordlekarna! 4. Godnatt Mister Tom, Michelle Magorian Har läst den här typ tusen gånger och jag gråter varje gång jag läser den.

5. Northanger Abbey, Jane Austen Det här är den enda hela bok jag läst av Austen, men gillade den mycket! Mycket humor och ironi samt drift med annan litteratur. Plus 1800-tal och sånt dårå. 6. 1984, George Orwell Jag försökte läsa den här tre gånger innan jag tog mig igenom den, men när jag väl lyckades tokälskade jag den! Vill verkligen läsa om den snart... 7. Dödssynden, Harper Lee Vet inte vad mer jag ska säga om den här förutom att den är så bra! 8. Mästaren och Margarita, Michail Bulgakov Alltså Mästaren och Margarita är så himla trippad och grym. Har sett den som pjäs två gånger på både Dramaten och Stadsteatern och alltså den är cool.

Vilka är era favoritklassiker?

Igår skrev jag ett litet inlägg om en sak som jag tycker är fascinerande med klassiker – nämligen att känslorna är desamma oavsett internet och charterresor och snabba bilar och kläder och mobiltelefoner och allt sånt. Och speciellt Den allvarsamma leken berörde mig väldigt starkt. Det handlar om Arvid och Lydia som stal några kyssar från varandra en sommar i sin ungdom. Arvid lovar att han ska fria så fort ekonomin tillåter honom att ha en familj. Men någon annan hinner först, och Arvid och Lydia går miste om varandra. Tio år senare möts de igen och inget har förändrats. Eller alltså jo, både är gifta på annat håll med barn och shitz. Men de är åtminstone precis lika kära.

Alltså den här boken gav mig så himla ont i magen. När en går miste om kärlek som kunde ha blivit och när en slutar älska varandra är ju mina värsta grejer, och den här innehåller både och. Vilket ju ger totalt hjärtsnörp. I alla fall hos mig. Fick typ nästan panik pga så himla himla sorglig.

Och som att inte själva berättelsen vore nog som anledning för er att läsa är språket dessutom så himla fint. Jag är ju som bekant väldigt dålig på att stryka under (önskar ibland att jag höll mig med sådant), men Sandra Beijer har i alla fall postat de allra finaste citaten. Den är betydligt mer lättläst än vad jag tänkte att den skulle vara. Givetvis är språket ålderdomligt, men jag tycker ändå att det flyter väldigt bra. De korta styckena gör också att den går väldigt snabbt att läsa. Bara att sätta upp på läslistan med andra ord!

     Den allvarsamma leken
     Hjalmar Söderberg
     221 s.
     Bonnier Pocket
     2011 (1912)
     Goodreads

Den här veckan kör jag lite klassikertema här på bloggen, if you don't mind. And if you do får du titta bort! Jag har ofta ett inneboende motstånd mot klassiker, somnar så fort ordet nämns typ. Men alltså – många klassiker är ju böcker som överlevt av en anledning! Jag har en tendens att glömma bort det. Visserligen har väl många värderingar och sånt som inte håller i dagens kontext, men det får en väl liksom ha överseende med.

En sak tänker jag på väldigt ofta när jag läser klassiker: Är det ändå inte extremt intressant att folk för nästan 100 år sedan kände typ precis samma saker som vi gör idag? Att oavsett mobiltelefoner, datorer, hur vi klär oss eller vad vi äter så var de i alla fall lika på insidan. Och dessutom beskrev dem det på sätt som gör att jag känner igen mig nu.

Det känns som en så otroligt banal tanke, grundläggande, men blir ändå en fascination hos mig. Att Karin Boye i Kris kunde beskriva min ångest. Eller att Hjalmar Söderberg i Den allvarsamma leken kan framkalla extremt hjärtsnörp hos mig. Att de kan sträcka sig ut från 1934 och 1912 för att sätta en kniv i hjärtat och vrida om. Eller att Sylvia Plath i Glaskupan kan berätta om mig. Eller för den delen att Flugornas herre fortfarande är spännande.

Igår blev det en hyllning till Glaskupan, imorgon kommer det handla om ytterligare en klassiker jag läst och gillat nyligen. På torsdag kommer en lista med mina favoriter. På fredag har jag inte riktigt bestämt vad som ska hända än, velar lite än så länge! Oavsett blir det nog nåt kul!

Vi ses imorgon!

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads