Nu är jag ju visserligen sist med att läsa klart den här, har uttryckt ett flertal gånger vad jag tycker och har dessutom glömt halva boken (eftersom jag läste den för ett halvår sedan), men vadsjutton, vi kör ändå!

Det här är alltså den tredje och avslutande delen i Divergenttrilogin. Tris och Four och några andra bestämmer sig för att lämna staden där de är uppvuxna - som alltså är liksom allt de vet om - för att få reda på vad som finns utanför. När de kommer ut ur staden upptäcker de någon sorts forskningsanläggning som hela tiden har fått koll på staden. Resten av boken utspelar sig där och innehåller en himla massa dividerande om vem som är hel och vem som är trasig och fram och tillbaka och yada yada. Typ så. Det vill säga sjukt utdraget för att vara en bok på lite över 500 sidor (ni märker ju redan nu hur mycket jag gillar den här boken. Det här kan komma att bli min slappaste recension någonsin, men jag tycker fasen knappt den är värd en ansträngning).

Okej, något av det jag faktiskt KOMMER ihåg från första halvan av boken är de klumpiga genusslentriangrejerna. Hur Tobias/Four kommenterar att Tris äntligen ser ut som en krigare istället för kvinna. Tack för den (alla vet ju att det inte går att vara både och). Tröttsamt. Mycket tröttsamt.

Efter det var den seg och långsam och seg och långsam och seg och långsam. Och seg och långsam. Sa jag att den var seg och långsam eller missade jag kanske det? Jag kanske måste säga igen att den var SEG OCH LÅNGSAM?! Inte ens växlande POV kan rädda den här boken från att bli en sirapsbassäng som en ska ta sig igenom. Istället tycker jag det blir mest rörigt. Jag fattar aldrig vem det är jag följer när jag plockar upp boken igen, vilket gör att varje ynka avbrott tar säkert två sidors lästid innan jag fattar sammanhanget igen. Dessutom: ALLA DESSA HIMLA KARAKTÄRER?! Minns ungefär vilka hälften är. Resten? I have absolutely no idea who's who.

Det som fick mig att plocka upp boken igen efter många månaders uppehåll var att jag fått höra att slutet skulle vara fantastiskt. Jag brukar älska den här typen av slut. Sådana som sticker en kniv i hjärtat och vrider om är den bästa typen. OM DE INTE ÄR SÅ JÄVLA FÖRUTSÄGBARA. Tack. Alltså, ni BEHÖVER inte läsa den här boken. Ni kan lika gärna fråga någon som har läst den om slutet och slippa ledan att ta sig igenom. Jag bara säger.

Så nähä, fanns det inget bra med den här boken då? Tja, den tog ju slut. Plus ok omslag. Det kan jag ge den.

(Ja, jag är arg på den här boken. Tackhej)