Okej, jag brukade vara en sucker för dystopier/utopier, men efter att ha skrivit kandidatuppsats om Legendtrilogin blev jag lite mätt (och har fortfarande inte återhämtat mig). Ändå sitter det såklart i ryggmärgen att jag dras till ungdomsdystopier/utopier som en insekt dras till ljuset. Därför kändes det kul att den här i form avviker från den typen av dystopiska/utopiska (okej, kommer bara skriva dystopiska nu, för problemet ligger ju i princip alltid i att utopin inte är en utopi utan en dystopi). Jag återkommer till det om något stycke. Först en kort beskrivning:

Miqi lever i Otopia - en värld där alla lever i harmoni och ingen äger något. Ändå är det något som skaver. Miqi söker en mening med livet och kan inte finna sig i den kontrollerade verklighet hon lever i. Hon börjar leta och börjar inse att Otopia kanske inte är det perfekta samhälle som alla tror att det är.

Varför jag tycker att den här starkt avviker från andra dystopiska ungdomsböcker (notera ungdomsböcker, vuxendystopier är definitivt inte ett område jag är påläst på, och kan därför inte uttala mig om det) är... eh, allt. Den vemodiga stämningen, språket, distansen, smärtan. Språket är bräckligt och jag kan medan jag läser aldrig komma undan tanken på torrt gräs eller fnöske eller ni vet grenarna längst ner på granar. Som att det skulle brytas om jag klev på det. Språket är också det enda sätt varpå jag känner att jag får kontakt med Miqi. Genom boken fortsätter hon vara en person som jag inte vet vem det är, mer än på ett yttre plan. Jag funderar på om det är ett medvetet grepp. Något som återkommer flera gånger i boken är hur Miqi tänker på hur en egentligen inte kan känna någon på riktigt, inte ända in.

I början gillade jag inte alls Otopia, och jag vet fortfarande inte om jag tyckte den var underhållande. Tankeväckande - ja. Men jag vill nog helst att mina böcker också ska vara underhållande, åtminstone på något plan. Det blir så himla knaggligt att läsa annars. Skrev det här till en vän: "Alltså, efter 132 sidor har jag fortfarande inte förstått poängen...", och tyckte egentligen inte att det blev speciellt intressant förrän Miqi träffar Bob, vilket är alldeles i slutet av boken.

Jag funderar också på varför jag ogillade boken så mycket i början. Det är så enkelt för mig att gilla dystopier, för de kritiserar nästan alltid ett samhälle som jag definitivt aldrig vill till. Otopia däremot är en utopi som jag skulle kunna skriva under på - om än en väldigt kontrollerad sådan. Därför är ju egentligen utopier bra mycket obehagligare än dystopier, för att jag VILL ha det. Jag tror att jag blir arg på att det görs något fult av min utopi, och därför också vill avfärda berättelsen som dålig - vilket förstås är väldigt intressant och tankeväckande.


__________________________________________________________________________________