Egentligen behöver en bara veta detta: Vi har en dystopisk fantasyvärld där något gick snett för mer än 1000 år sedan, och den person som skulle ha räddat hela världen istället gjorde att allt blev jävligt dåligt. Färger verkar knappt ens finnas naturligt, det regnar aska och klassamhället är allmänt... etablerat. Ett gäng kriminella försöker sig dock på uppdraget att störta hela skiten - något som många försökt göra, men ingen lyckats med. Och sen är det ju lite specialkrafter och sånt, som inte riktigt är magi, men ändå... Ja. Läs boken istället!

Egentligen satt jag ärligt talat och tänkte genom hela boken att det är så sjukt oväntat att jag ens skulle gilla den här boken. Med tanke på att tempot är alldeles för långsamt och att den innehåller alldeles för många långa actionsekvenser borde jag tvärdissa den (alltså, när det ägnas typ FEM sidor åt EN fight bläddrar jag förbi. Jag behöver ju bara veta the outcome, inte alla jävla detaljer... Vadfan ska jag med dessa till?!) . Och med tanke på att den har den starka alibikvinnan, som på något sätt ska ursäkta att det inte finns en enda viktig kvinnlig karaktär till, förutom henne. Alltså så mycket brister, men jag köper det. Rakt av.

Jag vet inte om det är att Kelsier ger mig sådana daddy issues att jag vill kasta boken ifrån mig och hoppa på den. Eller om det är hela dystopi-grejen (jag gillar ju dystopier. Tror jag borde läsa mer dark fantasy, det verkar ju helt klart vara min grej). Eller om det faktiskt är Vin, som är en karaktär som det är fullständigt omöjligt att inte uppskatta. 

Jag skriver inte "tycka om", för hon är inte en helt likeable karaktär. Hon fattar inte konceptet vänskap och kan vara rätt jobbig ibland. Men det bidrar ju också till att motverka könsstereotypen att alla kvinnor måste vara likeable, le och vara gulliga och omhändertagande. Vin är inget av det, vilket ju ändå känns som rätt uppfriskande. Hon känns som en rätt så ovanlig kvinnokaraktär, och jag känner ändå rätt mycket för henne, eftersom hon är ungefär lika fucked up som undertecknad. Men som sagt, hon är ändå DEN ENDA viktiga, kvinnliga karaktären - vilket helt klart är jävligt surt. Det är som att "men du fick ju ändå EN icke-stereotyp kvinnlig karaktär - måste du verkligen ha FLERA?". Eh, ja. Speciellt eftersom denna karaktär hela tiden spelar rollen som kvinna (that is historien skulle se väldigt annorlunda ut om hon var man. Seriösa problem skulle uppstå i berättelsen. Det är bara det jag menar. Medan tänk på om vi skulle byta ut typ Kelsier eller Dockson eller Breeze eller vemfansomhelst till en kvinna (ok, inte Elend då), så skulle inte berättelsen påverkas nämnvärt).

Men ändå, jag köper det. Jag köper det jävligt mycket, och det långsamma tempot i boken i kombination med att det utspelar sig under så pass lång tid (med hopp på ställen där en inte behöver veta exakt allt, fungerar sjukt snyggt faktiskt) så känns det som att jag tillbringat betydligt mer tid med dessa karaktärer än en vecka (i och för sig har jag ju själv varit på lite olika platser under den tiden. Jag var ju till exempel i Göteborg tillsammans med Kelsier et al). Och det är ändå med viss smärta som vi skiljs åt. 

Jag måste också säga att det här är typ en av få böcker jag läst som gör försök till att förklara superkrafterna de har, utan det blir fjantigt. För jag tycker aldrig att hela allomancy-grejen blir fjantig, eller att det blir icke trovärdigt. Och det är ju fasen något unikt. Som tumregel i vanliga fall brukar jag ha: Förklara inte. Ha gärna magi/superkrafter osv med, men förklara inte, för det blir alltid så fånigt och töntigt att jag måste lägga bort boken lite för att andas. Icke i detta fall.

Ni vet att jag avskyr tjocka böcker. De gör mig livrädd. Och jättestressad. Så stressad att jag faktiskt får lite ångest ibland. Jag har alltså tagit mig igenom ~640 sidor Mistborn och skulle lätt om jag hade The Well of Ascension hemma ha börjat på den direkt efter. Med andra ord är inte det bara ett bra betyg för att komma från mig. Det är ett freakin' fantastiskt betyg, och ja, jag rateade 5/5 på denna på Goodreads. Om vi ska jämföra med den senaste tegelsten jag läste innan denna - Odinsbarn - så skulle jag typ inte ens titta åt Odinsbarn om jag var tvungen att välja. Där kommer jag förmodligen återigen bäva inför att påbörja Röta, medan The Well of Ascension - inga himla betänkligheter där.

Nu ska jag sammanfatta denna recension innan den blir längre än vad ni orkar läsa (vilket den förmodligen redan är). I got two words for you: Totally såld.