Under förra året började jag räkna Marie Lu som en av mina favoritförfattare. Efter The Young Elites verkar det ju som att allt hon tar tag i blir bra (men kanske inte skräck, visade det sig). Med The Rose Society är det uppenbart att hon också är en mästare på att skriva tvåor.

Ni vet hur del två i serier alltid verkar vara superlånga och det händer ingenting? Att försöka hålla handlingen uppe mittemellan introduktion och upplösning verkar vara helt enormt svårt. Det här konceptet verkar dock helt ha gått Marie Lu förbi. The Rose Society är nämligen stundvis ännu mer späckad än The Young Elites

Adelina har tagit med sig sin syster Violetta och flytt från Estenzia. Hon är på jakt efter fler elites för att kunna sätta ihop sin egen grupp och själv ta makten över Kenettra. The Daggers försöker göra detsamma på sitt håll - vilket plötsligt gör hennes forna vänner till hennes fiender. Adelina börjar också få problem med sina illusioner. Hon tappar kontrollen - ibland dyker de upp utan att hon frammanat dem och till slut vet hon inte vad som är verklighet och vad som är illusion.

Alltså, egentligen måste jag ju erkänna att jag kanske blev lite besviken på den här boken. Visst är Adelina en villain, men är hon egentligen ond? Nej. Hon är sviken och missförstådd och hon börjar tappa både omdöme och och sans. Men ond? Nä. Men så funderar jag lite på HUR en överhuvudtaget skulle kunna skriva en sådan karaktär som är genomond utan att en som läsare skulle hata hen? Det här blir ju liksom en mer Maleficent-skurk som egentligen har ganska vettiga skäl till att hon är som hon är.

En sak som går igen från Legendtrilogin i även den här serien är att ingenting är svart vitt. Det går att vrida och vända på allt - ingen är 100% ond eller 100% god, vilket gör att jag som läsare varken behöver eller vill ta ställning. Det gör karaktärsgalleriet betydligt mer intressant, startar mer diskussioner och kräver kanske stundvis lite mer utav mig som läsare - vilket jag uppskattar som sjutton. Och jag uppskattar också att även om Adelina inte är genomond är hon en väldigt ovanlig kvinnlig karaktär.

Något annat som jag verkligen gillar med Marie Lu är att hon inte är rädd för att offra karaktärer en gillar. Det är ju inte direkt George R.R. Martin vi pratar om - utan det görs i vettiga proportioner. En blir inte avtrubbad, utan det är offer som för berättelsen framåt - trots att karaktären kanske hade haft mer att komma med. DET gillar jag, och det bryter så sjuuuuukt mycket konventioner inom YA där det känns som att det bara är de karaktärer som inte betyder så mycket som dör. Jag gillar offer - jag är ett stort fan av dem. Jag vill till och med dra det så långt som till att säga att ett genomlyckligt slut är ett dåligt slut.

Men okej, även om jag skrev att det här inte är the typical tvåa som mest är transportsträcka måste jag nog ändå säga att den känns något lång. Lite på mitten hade faktiskt kunnat kapas. Men jag inser ju att det är svårt, för det händer liksom grejer HELA TIDEN. Jag gillar också det här att båda böckerna har olika berättelser - vi följer samma karaktärer och The Rose Society är helt klart en naturlig fortsättning på The Young Elites. Men det är inte en förlängning av berättelsen. Något som jag också minns att jag reflekterade över efter den första boken var det faktum att Adelinas kraft redan verkade ha vuxit sig så stark att hon kunde göra typ vad som helst. Att göra någon sorts utveckling från där hon var i slutet av förra boken hade varit oändligt svårt. Jag gillar ändå Marie Lus lösning att göra Adelina så stark att hon faktiskt tappar kontrollen över sina egna illusioner. Alltså om inte krafterna går att utveckla mer -> gör så att krafterna blir starkare än personen som innehar dem.

Jag måste också kommentera omslaget. ÄR DET DET FULASTE NI SETT I ERA LIV ELLER? Om ni svarar ja på den frågan tycker vi likadant. Inte för att omslaget till bok ett var något himla mästerverk heller, men alltså. NEJ. Om bara vargen hade tagits bort från det här omslaget hade det höjts från typ minus till ett par plus i alla fall.

Sammanfattning: Konventionsbrytare = bra. Spännande och händelsespäckad = bra. Nyanseringar av karaktärer = bra. Offer = bra. Litelite seg på mitten = dålig. Omslaget = hemskt.

Btw, alla ni som väntar: Ni skulle ha köpt på SF-bokhandeln, för vi har redan börjat sälja den :)

The Rose Society
Marie Lu
368 s.
Putnam
2015
Goodreads