Titel: Nick & Norahs oändliga låtlista
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Antal Sidor: 198

Boken utspelar sig från midnatt fram till tidigt en söndagmorgon. Nick är ett med musiken när han står på scen, men när han får syn på sitt ex Tris går hans sinnesstånd från upprymdhet till uppgivenhet. Han hade ju sagt åt henne att inte komma. När han efter spelningen ser henne bana sig väg mot honom vänder han sig till tjejen bredvid som han inte ens känner och säger: "Jag fattar att det här kommer låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?" 

När Norah hör frågan vill hon först skrika "ALDRIG I LIVET!", men tänker sen om:

"Pojkvän till undsättning! Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt. Herregud, jag gör vad som helst för att Tris inte ska känna igen mig och börja prata med mig."

Det som var tänkt att bli ett femminutersförhållande för att slippa deras gemensamma bekanta Tris gör snart hela kvällen väldigt komplicerad. Norah kan nämligen inte sluta tänka på att hennes mun behöver Nicks kyssar mer än syre.

Något av det allra viktigaste med bra böcker - tycker jag - är att man känner igen sig. Det är nästan viktigare än ett bra bildspråk. Inte att hela berättelsen eller ens en hel karaktär är precis som jag, utan det räcker med ett drag hos en karaktär. Att till exempel en karaktär en dag bär en rutig flanellskjorta (som råkar vara mitt favoritplagg). Om det kommer tidigt i boken kan det vara en sån grej som får mig att fortsätta läsa. Den här boken tog mig med igenkänningen redan från början. En kille som spelar i band, skriver låtar och älskar musik - en tjej som inte är jättesnygg, har flanellskjorta fastän det inte är modernt och älskar musik precis lika mycket som han. Jag blev fångad redan på första sidan, och tre saker har idag fått mig att sluta läsa: 1. En lektion i svenska, 2. Ett möte med min mentor och 3. Uthämtningen av ett paket jag beställt. Annars har jag gått, stått, suttit, legat, lagat mat, ätit mat, klätt av mig ytterkläder läsande den här boken.

Språkligt är den långt ifrån ett mästerverk. Eller tja, orden är bara ett sätt att få fram berättelsen, och ingenting annat. Bildspråket är rakt på sak, och varken metaforer eller liknelser är speciellt förekommande. Men nog får jag åtminstone bilder i huvudet åtminstone. Jag kan se skyskraporna mot den rosa morgonhimlen, jag kan se Times Square, regnet, den koreanska lilla butiken. När jag blundar kan jag se Norahs smårufsiga hår.

Grunden är enkel - tjej möter kille som inte har kommit över sitt monster till ex, och allt blir komplicerat för att han ville tycka om henne, men har fortfarande ont - men den får mig att känna massor.

När jag läser det jag skrivit låter den här boken som en solklar femma. Tyvärr så är den inte riktigt där. Jag vet ännu inte vad som definierar en femma, men jag när jag stöter på en bok som är det känner jag det direkt. Eller tja, man skulle väl kunna säga att femmorna är de böcker som aldrig kommer lämna mig. Och jag vet inte, men det är något - jag vet inte vad - med den här boken som gör att jag bara vet att det INTE är en femma, trots att den är fenomenalt bra. Nåja, en fyra är väl ändå inte så pjåkigt.