Joels föräldrar har köpt ett vandrarhem, mitt ute i skogen. Äntligen ska de få förverkliga sina drömmar om att ha ett eget vandrarhem! Men mitt ute i ingenstans - där vandrarhemmet ligger - finns ingen mobiltäckning, inga kompisar och ingenting att göra. Storasyster Agnes klagar bara, och småsyskonen är inte så himla roliga att leka med.

Redan första dagen börjar det hända konstiga saker. Joel hjälper vaktmästaren att laga en dörr. Vid middagsbordet säger pappa: "Här finns ingen vaktmästare". Så vem är det som stryker runt vandrarhemmet? Och varför syns en solkatt i taket i rum dit solen inte når?

Vandrarhem i skogen/pensionat/barnkolonier är mina absolut bästa scener för skräckhistorier! När som yngre åkte på körläger med klassen försökte jag varje gång ta med och läsa ur någon av alla böcker med spökhistorier jag ägde. Tråkigt nog var det ingen annan än jag som ville vara med på dessa små berättelsestunder. Onekligen så ÄR det något speciellt med den här typen av byggnader. Kanske för att så många har bott där innan. Kanske för att det är rum efter rum efter rum i långa korridorer och allt ser likadant ut. Kanske för att det ligger avsides, mitt i skogen. Jag har alltid romantiserat den här typen av ställen.

Därför får jag fjärilar i magen bara jag hör titeln på den här boken. Om en bok heter Barnkolonin, klart som tusan att det är en skräckis då! Och läskigt blir det!

Men inte alls är det någon helt vanlig spökhistoria om vita damer som går igen, stolar som flyttar på sig eller skrapande ljud på övervåningen. Jag uppskattar väldigt att den faktiskt - trots den rätt klyschiga (men ändå fantastiska) miljön - känns originell. Jag menar - hallå - så himla lätt är det inte idag att skriva en spökhistoria som inte redan blivit skriven. Om ni förstår vad jag menar. Visst innehåller den klassiska attribut, men på ett nytt sätt.

Jag känner dessutom verkligen att jag kan relatera till Joel - mellanbarn som vi båda är. Den här förväntan att man hela tiden ska kunna hjälpa till med småsyskonen, men samtidigt blir man klämd mellan de andra syskonen. Istället väljer man (jag/Joel) att ta flykten ut till skogen. Cykla (för Joels del), läsa (för min del), gömma sig, göra sig osynlig. Den här berättelsen hade helt klart inte alls fungerat lika bra om Joel inte hade varit ett mellanbarn.

Jag tycker i alla fall att det är en väldigt bra bok. Precis lagom läskig liksom. Tillräckligt läskig för att vara... läskig, men tillräckligt oläskig för att jag ska våga läsa den på kvällen när jag ligger ensam i sängen och ska sova (har jag sagt att jag är sjukligt mörkrädd? Det är jag. Klarar typ ingenting. Blir så rädd av The Grudge att jag inte kan sova på flera veckor. Var inte ens lättare andra gången jag såg den. Rimmar illa med att jag älskar skräck.).