Alltså, ni vet den här typen av personer som har gjort allt alldeles för tidigt? Som är typ 20-21 och både har hunnit plugga i USA och ge ut en bok? Och så bara hoppas man att hen åtminstone ska vara otrevlig. Och så träffar man hen och så är hen inte det. Så då hoppas man istället att hens bok faktiskt är riktigt dålig. Så läser man boken och det visar det sig att den är riktigt, riktigt bra. Måste man inte hata sådana personer lite, bara av princip?

Allt ovan stämmer precis in på Katarina, och om jag ska vara ärlig önskar jag att jag hade lite av den utstrålning som hon har, och hunnit med lite utav det hon har. Okej, nu är det ju inte Katarina själv som jag ska recensera (och om Katarina själv skulle läsa det här vill jag säga: Förlåt, jag hatar inte dig. Du verkar jättetrevlig, och det är typ omöjligt att hata dig). Jag ville bara göra en poäng av att den här tjejen bara är ynka ett år äldre än jag och har skrivit en kick ass-bra bok.

Hur som helst. Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar om Cassiopeja - en 19-årig tjej som blivit till under de mest klyschiga former. Ändå vägrar hon tro på kärleken. Hon köper helt enkelt inte konceptet. Fram tills hon träffar Casper. Casper som har fina pianohänder och som gör hennes hjärta till ett kolibrihjärta. Trots att hon absolut inte är typen som får kolibrihjärta.

Det allra första som slog mig när jag läste den här boken var igenkänningsfaktorn. Gud, Cassiopeja skulle lika gärna kunna vara jag. När jag beskrev henne för mina klasskompisar sa dem: "Hon skulle kunna vara precis vem som helst av oss". Och det är nog det finaste med den här boken, att författaren sätter fingret på prick exakt de där problemen som jag tror att de flesta har när man är 20. Man vet inte riktigt vad man vill, vart man är på väg, hur man ska hantera det man kommer ifrån. Pressen att åstadkomma något NU helst IGÅR. Att ha tagit över världen och vara ekonomiskt oberoende redan när man fyller 20 (försent för min del, med andra ord). Det här att känna sig misslyckat för att man inte åstadkommit inte bara bra, utan EXCEPTIONELLA saker.

När jag började läsa den tyckte jag helt klart att den var lite smårolig, men inte superrolig. Efter att ha hört författaren själv läsa en bit ur den på releasefesten tycker jag att den är mycket roligare. Inte skratta-högt-för-sig-själv-rolig, utan mer fniss-rolig.

Men åh, bara läs den. Gör det bara.