Här kommer ytterligare en recension av en uppföljare till en bok jag inte recenserat. Som jag alltså läst under min långa bloggsvacka i höstas. Den första boken heter alltså Flickan vid glastornet, och bland andra så har Pocketlover recenserat den.

I bok nummer två får Asrin verkligen pröva på de svårigheter som kan finnas för en förstaväktare. Hon blir jagad från Cornwall till London till Paris, hela tiden på jakt efter nästa nyckel. Ofta med få och otydliga ledtrådar. Hur enkelt är det liksom att följa de blå rosorna? Hur ska man ens hitta den första? Extra svårt blir det när Alliansen hela tiden är dem hack i häl och bevakar varje steg de tar.

Alltså wow! Första boken tyckte jag var ganska bra, men jag tycker verkligen att hela berättelsen och alla karaktärerna har växt. Lika mycket som jag uppskattade Stockholms-miljöerna i den första boken uppskattar jag Paris i den andra. Inte för att jag känner igen mig eller något, utan mer för att bara namnet på staden i sig skapar en stämning.

Asrin har verkligen blivit mycket tuffare i andra boken. Dessutom fäste jag mig otroligt mycket vid Rhoda.

Och alltså, bara berättelsen. Den är magisk. Jag blir förbluffad över att det här ryms i den där lilla boken, som inte är tjockare än 222 sidor. Jag tycker dessutom att berättelsen verkligen känns ny och originell. Det känns verkligen som att Vallin har lyckats hitta något som ingen annan gjort i en genre som varit uttömd sen länge. Samtidigt som det helt klart är fantasy vi talar om, så känns boken märkligt realistisk. Jag vet inte om det är de på riktigt existerande platserna som gör det, eller att jag känner igen vissa, eller att berättelsen först verkar helt vanlig men sen exploderar i magi. Hon gör tusen rätt, och jag vet inte exakt vilka som trycker extra hårt på rätt punkter. Men nej, jag kunde inte sluta läsa den här boken.