Jag hade ingen aning om att Boktjuven ska bli film, men det ska den, och nu har det släppts en trailer. Jag läste boken på väg hem från Bokmässan förra året, och älskade den. Trailern gör mig inte helt övertygad om att jag kommer gilla den här filmen, men jag kommer ändå se den (givetvis), så får jag bilda mig en uppfattning då.

Sen måste jag uttrycka lite ilska över att Shailene Woodley får vara med i filmer baserade på två riktigt bra böcker - Divergent och The Fault In Our Stars. Har ogillat henne sen hon var med i The Secret Life of the American Teenager.

Världens kvinnor slutar, av oförklarlig anledning, föda barn. När så barnen börjar komma igen är de annorlunda. Tysta, stillsamma, surrande. De utvecklas i rekordfart. Redan i femårsåldern kan de sättas i arbete. Rakel inser att något är fel med de här barnen. Något fruktansvärt fel, som kan få fasansfulla konsekvenser.

Jag gillar det här konceptet jättemycket. En bok som jag kom att tänka på är Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Den nya människan innehåller en hel värld full av barn som är som den lilla tjejen i Lilla stjärna. Även om själva barnet inte är nytt, har jag aldrig läst en berättelse som den här. Den känns otroligt cool, unik och på ett sätt ny. MEN. För det finns ett MEN.

Utförandet känns inte färdigt. Det känns som ett utkast till en idé. En idébeskrivning. Jag tycker att allt går lite för fort, och blir inte alls berörd av detta hemska öde som skulle kunna vänta jorden. Det blir liksom aldrig speciellt spännande.

Jag tänker att den här berättelsen behöver lite mer action, lite mindre melankoli och en lite tydligare röd tråd. Nu ser en ju på årtalen att tiden går, men det KÄNNS inte att tiden går. Tiden liksom försvinner, för att det känns som att det är genomrusat. Samtidigt som jag vill att den ska vara längre och snabbare vill jag också att den ska vara långsammare. Snabbare som i att det händer MER. Långsammare som i lägga lite mer tid på vissa ställen, saker som är viktiga. Nu känns det lite som att jag har läst en trailer för en bok.

Nu är jag trött på att ha högar med böcker liggande hemma, så nu är alla böcker i min bloppis gratis! Det enda du betalar för är frakten. Jag fraktar med postens vadderade påsar, och kommer fylla påsarna smockfulla med så mycket det går, upp till två kg, om du inte säger till att du absolut inte vill ha fler böcker än den du beställde.

Jag var livrädd inför att läsa den här boken. Självklart tror jag inte att hon ens kan skriva en ny Harry Potter, det är liksom en once in a lifetime-grej. Men jag var ändå rädd för att den inte skulle vara bra.

När boken kom ut var jag först totalt ointresserad. Jag tyckte inte att det lät som en bok i min smak, utan accepterade att Rowling gått vidare och att jag också måste göra det. Harry Potter är ett avslutat kapitel. Under bokrean talade den dock till mig, trots allt, och fick följa med mig hem. Sen dess har den blivit stående, av rädsla för att jag ska behöva plocka bort J.K. Rowling från listan över favoritförfattare.

Barry Fairbrother är en omtyckt man i den lilla staden Pagford. Han har alltid kämpat för de sjuka, svaga och fattiga. När han så dör knall och fall utan förvarning utbryter kaos. Han lämnar nämligen efter sig en stol i kommunnämnden, och kriget som pågått mellan två sidor i nämnden trappas upp.

Så här i efterhand funderar jag lite över varför jag egentligen oroade mig, istället för att lita på att författaren av världens bästa böcker faktiskt skulle göra ett bra jobb. Jag är både förvånad och inte förvånad över att jag gillade den här boken så mycket som jag faktiskt gör. Å ena sidan vet jag inte om det är min typ av bok. Eller det ÄR inte min typ av bok. Jag hittar inga som helst anledningar till varför jag skulle gilla den här boken. Men å andra sidan är det ju ändå J.K. Rowling vi pratar om.

Den tomma stolen är en perfekt semesterbok. Den är inte smockfylld med action, utan handlingen går mer ut på hur relationerna mellan personerna i Pagford utvecklas.

Något som jag tänkte flera gånger under bokens gång är hur otroligt skickligt växlandet mellan karaktärer är gjort, och hur mycket det påminner mig och Under kupolen. Dessvärre har jag inte läst tillräckligt mycket av Stephen King för att veta om det är typiskt för hans berättarteknik. Typiskt eller inte - jag älskar det. Jag älskar det breda spektrat av karaktärer. Rowling visade redan i Harry Potter att hon hade en speciell känsla för det här med karaktärernas eget språk, och här visar hon också prov på samma talang.

Och trots att det inte händer så himla mycket var jag så gott som fast under nästan hela boken, och hade helt klart svårt att lägga den ifrån mig. Att jämföra den här boken med Harry Potter är himla synd, för 1. De är ojämförbara. De spelar helt olika sporter. Det är som att Hammarbys fotbollslag skulle möta HV71. Det fungerar inte. 2. Om en jämför dessa två kommer en helt klart missa en jävligt bra, och fruktansvärt skickligt skriven bok. Rowling visar faktiskt här vilken fruktansvärt bra författare hon är - vilket inte alls kommer till samma rätt (eller är lika utvecklat) i Harry Potter.

Joyce Carol Oates är en sån författare som jag har en tendens att glömma att jag gillar. I stunden är hennes böcker fantastiskt påträngande och ärliga, men i minnet torra och tråkiga. Det är alltså anledningen till varför jag har haft Två eller tre saker jag glömde berätta för dig liggande sedan i juni? Juli? Något åt det hållet.

När Tink börjar på Quaker Heights Day School tar hon alla med storm. Hennes frispråkighet och jag-gör-som-jag-vill-attityd är en frisk fläkt på den annars stela privatskolan. Men hon försvinner lika fort som hon kommer. När hon tar livet av sig lämnar hon kvar ett gäng vilsna tjejer som hade behövt henne lite till.

Jag tyckte att den här boken var oerhört svår att läsa. Oates är så rakt på sak och detaljerad i beskrivningen av självskador att jag ibland måste lägga ifrån mig boken för att inte kräkas (det här är ingen överdrift). Dessutom hade jag velat ha en triggervarningen på den här boken. Jag själv som lagt självskadebeteendet bakom mig för många år sedan minns mest med avsmak och sorg de där stulna åren av mitt liv, men jag vet att jag som 13-åring hade blivit oerhört triggad istället för avskräckt.

Så samtidigt som jag gillar att Oates inte använder några omskrivningar - utan skriver rakt på sak om det där duktig flicka-fenomenet på ett sätt som får mig att känna igen mig - så blir det riktigt obehagligt ärligt. Men jag vill också tänka att det kanske på ett sätt också är bra. Jag utmanar mig att tänka att obehagligt är bra, för att det får mig att tänka och reflektera och inte bli för bekväm. Jag tänker också här på den feministiska aspekten. Duktig flicka-fenomenet är ett faktum. Att belysa det på det här sättet är en början till att börja tänka över hur vi ska undvika den här typen av situationer. Jag tycker att den här boken är fantastisk och bra på så himla många sätt. Och jag känner så himla väl igen mig själv i både Merissa och Nadia, som vi får följa i boken, och vill bara ta hand om dem. Framför allt känner jag igen mig i behovet av att vara bäst i allt (för annars är man ju ingenting. Jag är så glad över att jag börjat komma över det där).

Till er som är totalt självskadesäkra vill jag säga: Läs den! Oavsett om du själv har/haft problem med självkänslan eller inte så är den så himla läsvärd.
Till er som inte är totalt självskadesäkra vill jag istället säga: Det finns en till när det här kan bli er bok, men inte just nu. Ta hand om er, så lovar jag att den tiden kommer, även om ni tror att det aldrig kommer gå.

Nu är jag hemma från min minisemester, och tänker på en gång kasta mig in i bokvärlden. Jag rivstartar imorgon med både releasefest för Den nya människan och efter det Release Me på Kulturhustaket! Senare i veckan blir det även release för efterlängtade Vi måste sluta ses på det här sättet. Ses vi på något av ställena? Är så himla pepp på höst, seriöst alltså.

En annan sak som ska hända i veckan: Jag ska sammanfatta min läsning under minisemestern. Och sen tar ju månaden helt abrupt slut (vart tog augusti vägen? Vem tog mitt augusti?) så då måste jag väl antagligen sammanfatta den lite också.

Hej så länge!

Idag åker jag på semester (Ä-N-T-L-I-G-E-N), och har varken dator eller en ordentlig telefon med mig (den dog igår). Därför ska jag vara bortrest en hel vecka och inte blogga ett dugg!

Vad jag däremot SKA göra: Gå skogspromenader. Gosa med min katt. Låta bli att laga mat. LÄSA BÖCKER. Kanske titta lite på film.

Så ni förstår väl att det kommer bli utdelning på bloggen också - fast efteråt. Jag har nämligen packat FETT MED BÖCKER. Japp. Jag började med att tänka "åtminstone en för varje dag ska jag ta med". Sen hade jag svårt att bestämma mig. Så nu är min väska packad med detta (och obs, enbart detta. Får inte plats med kläder och mat. Får bli en annan väska som jag packar imorgon):

•  Att älska som en porrstjärna, Jenna Jameson
• Alla själars natt, Deborah Harkness
• Den tomma stolen, JK Rowling
• Ljusets son, Christian Jacq
• Evighetens tempel, Christian Jacq
• Spegeln - en skräckhistoria, Kelly Barnhill
• De odödligas regler, Julie Kagawa
• Kodnamn Verity, Elizabeth Wein
• Den nya människan, Boel Bermann
• Ungdomens bästa böcker, som innehåller följande fyra böcker: En världsomsegling under havet, Huckleberry Finn, Alice i Underlandet och Fången på Zenda.

Alltså nästan TVÅ per dag. Kommer jag aldrig hinna. Men jaja, rapport kommer när jag kommer hem!

Pusshej på ett tag.

Ensam driver Cassie runt i skogarna. Hon har sett sin mamma dö, sin bror bli hämtad, och sin pappa bli brutalt mördad. Nu väntar hon på att femte vågen ska komma och utplåna resten av människorna på jorden. De få som finns kvar.

Det började med mörker. Allt elektricitet försvinner. Efter det kommer vattnet och översvämmar städerna som ligger närmast haven. Tredje vågen består av fåglar som sprider smitta. Alla som inte dör i sjukdomen jagas sedan av utomjordingarna själva. Cassie gör sitt bästa för att överleva, men det är inte lätt när de andra går som vi, pratar som vi, ser ut som vi.

Något som jag är otroligt intresserad av är hur samhällen agerar i krissituationer. Det var det jag tyckte bäst om både i Under kupolen och World War Z, och det är det jag tycker bäst om i Den femte vågen. Det här att liksom vara med på vad som händer, inte bara i paniken, utan hur människorna värjer sig mot det fruktansvärda, hur de organiserar sig, var de tar vägen. Helt enkelt hur de tänker. Jag kan tänka mig att det är resultatet av att ha levt utan att ha utsatts för några terroristattacker, naturkatastrofer eller liknande. Det fascinerar mig, och jag tänker ofta på hur jag själv skulle agera i en liknande situation (trots att det såklart aldrig går att förutse).

Något jag inte gillade med den här boken är att Cassie är en så himla blank person. Jag har otroligt svårt att få grepp om vem hon är som person. I och för sig tycker jag inte att jag får något superbra grepp om någon karaktär.

Nu när jag många månader efter att jag läst boken skriver recensionen av den här boken inser jag hur mycket jag gillade att det var flera olika personer som berättade samtidigt. Jag inser också att jag imorse satt på bussen och tänkte precis samma sak om boken jag läser just nu (Virus av Paul McEuen vid tidpunkten då den här recensionen är skriven. När ni läser den har jag redan läst ut boken för länge sedan), så jag antar att det är något jag över lag uppskattar med böcker med mycket action. Så klart måste det ju vara bra gjort och sådär, men jag tycker att det fungerade väldigt bra i den här boken.

Pocketlover skrev för ett tag sedan om det här med litterära tatueringar. Jag själv skaffade ju en alldeles nyligen (se bilden ovan). Jag älskar min så himla mycket. Just nu är det min favorit av alla tatueringar jag har. Dock tror jag knappast att det här kommer bli min sista litterära tatuering. Böcker innehar en alltför stor del av mitt hjärta för att det inte ska bli så. Vad det mer kommer bli vet jag bara inte för tillfället. Jag har med andra ord inte planerat något. Men jag hittade den här fina listan med otroligt fyndiga litterära tatueringar! Mina favoriter från listan är följande:

Ridley har aldrig saknat något under sin uppväxt. Möjligtvis sin äldre bror som valde drogmissbruk framför familjen, men det är det enda. Så en dag får hon ett brev med texten: "Är du min dotter?" och ett telefonnummer. Hon vill avfärda det som skoj bara, men av någon anledning kan hon inte. Hon måste ta reda på om personen skickat brevet är hennes förälder på riktigt.

Istället för att hitta sina biologiska föräldrar lyckas hon uppdaga en härva av barnkidnappningar. Hon lyckas till och med gräva så djupt att någon försöker döda henne.

Det här är verkligen en bok som överraskar. Genom nästan hela boken trodde jag att jag visste hur den skulle sluta, och visst hade jag väl till stor del rätt. Men saker hände mycket värre än vad jag trodde att de skulle göra, och katastroferna större. Så på ett sätt var den väldigt förutsägbar, för jag visste genom hela boken vem som var skyldig. Dock visade det sig att tydligen inte hade räknat ut till vad de var skyldiga.

Jag var inte superförtjust i den här boken. Visst, den var väldigt spännande, och jag hade svårt att sluta läsa. Den fångade mig, men ändå är det något som inte når ända fram. Jag tror nog att jag förväntar mig att en såhär fruktansvärd historia ska beröra mig, men det gör den inte. Bara "jaha, ja, det var ju tråkigt", men inte "NEEEEEEJ".

Sen stör jag mig lite på att de har sex hela himla tiden. Och att det är lite mer detaljer än vad jag vill ha. Jag är över lag en sån person som inte gillar erotiska inslag i vanliga böcker (som inte rubricerade som erotiska alltså), och tyckte det kändes lite olustigt.

Reading regret

Ser till så att jag inte har något att ångra.

 

Series you started and need to finish (all books are out)

Oj, tror inte jag har något sådan faktiskt.

Three of your all-time favorite books

Oj, vet inte hur jag ska kunna välja tre. Men jag säger Under kupolen (Stephen King), Kafka på stranden (Haruki Murakami) oooooch... Rytmen i blodet (Jeff Noon).

Unapologetic fangirl for

Harry Potteeeeeer.

Very excited for this release more than all the others

Nyckeln, fortsättningen på Cirkeln och Eld! Peppar som fasen alltså!

Worst bookish habit

Stoppar in böcker i bokhyllan fortare än vad jag hinner läsa.

X Marks the spot: the 27th book of my shelf

Ååååh, i vilken bokhylla? Okej, i den med olästa böcker: Den gudomliga komedin.

Your Latest Book Purchase

Ramses, Ljusets son av Christian Jacq.

ZZZ-snatcher book (latest book that kept you up way late)

Under stjärnor av glas av Barbara Ewing (väldigt oväntat faktiskt).

Idag på vägen hem läste jag ut Delirium Stories, men hade som tur var plockat med mig en till bok. Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. En bok som jag har varit otroligt pepp på att läsa, eftersom jag tyckte att den verkade så himla himla bra. Jag hade vissa farhågor dock.

Så började jag läsa den, och läste läste läste hela vägen till ungefär Tullinge. Mellan Tullinge och den sista stationen hem till mig satt jag bara och stirrade på boksidorna. Det är ingen superdålig bok, men jag vet redan nu att jag inte kommer läsa ut den här boken.

Jag insåg att den typen av böcker brukade jag älska, men nu kan jag verkligen inte ta mig igenom det. Vilket känns himla dumt, eftersom jag till och med bett om att få boken hemskickad till mig.

Så, om någon vill läsa boken (alltså Så länge jag kan minnas har jag varit ensam) och göra en gästblogg kan ni ju slänga iväg ett mejl till mig. Kan inte posta förrän om två veckor, dock. Min mejl finns till höger under rubriken Kontakta mig.

Okej, idag måste vi prata mer om omslag, för jag surfa nämligen runt lite på Pocketshops hemsida (för att se om de nya anteckningsböckerna kanske fanns på hemsidan, men de gjorde de tyvärr inte), och råkade stöta på dessa fantastiska omslag:

The Wizard of Oz | Pippi Longstocking | Peter Pan

Alltså, jag dör! Seriöst, jag avlider långsamt av att titta på dessa böcker för att de är så himla vackra. Jag tänkte nog ta och klicka hem åtminstone The Wizard of Oz och Peter Pan. Pippi känns ju lite onödigt, eftersom den är på engelska. Men så himla snygga. Hittas bland annat på Adlibris. Inte är de dyra heller. Länkar i bildtexten!

Förlaget som ger ut dessa böcker är alltså Puffin, och serien heter kort och gott Chalk.

Okej, vi måste prata om det här bokomslaget. Det kan nämligen vara bland de snyggaste omslagen jag sett i år alltså. Jag gillar att det liksom ser ut att höra ihop med Olivers tidigare böcker, men att det ändå inte är helt likt. Det syns ju att det inte hör ihop med Delirium-serien, men att det ändå är samma författare. Jag har ingen aning om vad boken handlar om (älskar att läsa böcker utan att ha läst om dem först, och jag litar på att Oliver skriver en bok som jag vill läsa), men kände verkligen ett akut behov av att ha den här boken hemma i min bokhylla! Kommer definitivt beställa så snart den är utgiven. Dessvärre måste jag vänta ända till mars nästa år. Vill läsa den nu, på en gång! Och gärna ha omslaget som tavla på en vägg här hemma. Vore inte fel.

(Och japp, trots hemtentaskrivning har jag tid att blogga! Ibland händer det på mitt jobb att det inte är så värst många som ringer, och då måste jag fördriva lite slötid mellan samtalen)

Ingen kan tro sina öron när de får höra att Liam Connor tagit självmord. Självmord - han? Han som verkade trivas så bra i livet, älskade sin familj och att sköta sin stora svampträdgård. När hans arbetskollega Jake och barnbarnet M börjar gräva i saken upptäcker de att han jobbade på något mycket farligt - ett botemedel mot det farligaste biologiska vapen som någonsin konstruerats. Om svampen, med namn Uzumaki, skulle släppas fri skulle hela världen kunna insjukna och dö inom några veckor. Det finns inget sätt att värja sig - och inget botemedel.

De börjar desperat leta efter den lilla kapseln innehållande Uzumaki som tillhört Liam, men de är inte ensamma. Mot sig har de Orchid, som är både smart och har all den nyaste teknologin. De måste få tag på Uzumaki före henne, annars finns risken att hela världen går under.

Biologi står knappast överst på listan över vad som intresserar mig, men kombinationen av biologiska supervapen och pressen att rädda världen gjorde mig otroligt nyfiken på den här boken. Ni vet, vissa saker känner en bara speciellt för utan att riktigt veta varför. Det gör en märkligt upphetsad, och en kan inte sätta fingret riktigt på vad det är som är så spännande med det här som en inte hade sett åt i vanliga fall. Så är fallet med den här boken för mig.

Även om den där oförklarliga upphetsningen försvann efter ett tag , så tyckte jag ändå att boken var väldigt spännande. Det var bara det att den där tjusningen jag kände innan jag började läsa boken inte riktigt höll sig kvar. Men jag är inte besviken.

Något som jag dock tyckte var lite jobbigt med att läsa den här boken är att det känns som att författaren förutsätter vissa biologiska kunskaper, om till exempel svampar och hur de fungerar. I vissa tankegångar förstod jag rent ut sagt ingenting. Dock lärde jag mig ganska snart att hoppa över de bitar som enbart förvirrade mig. Jag kan tänka mig att för de som kan det här bättre än jag och förstår kan det vara jätteroligt att läsa, men för mig betydde det liksom ingenting. Det hade lika gärna kunna varit skrivet på annat språk, så lite förstod jag. Dock hade dessa stycken inte speciellt stor påverkan på den stora berättelsen. De invecklade förklaringarna var liksom inte viktiga för helheten, så det fungerade rätt så bra ändå tycker jag.

Jag håller på att skriva den värsta tentan i hela mitt liv just nu, så kommer förmodligen inte ha tid att hänga här igen förrän på fredag. Så länge kan ni...

...lyssna på Motorcycle Emptiness med Manic Street Preachers tio gånger på raken, för det gör jag.

...kolla in dessa bilder. Det är en reklamkampanj för en av Israels största bokkedjor, Steimatzky. Jag tycker idén är fantastisk!

Trots plugg och stress började juli som en oerhört bra läsmånad. Läslusten sprudlade verkligen. Lite tågresor på sex timmar stycket gav en himla massa lästid, dessutom. Så under någon vecka läste jag typ sex-sju böcker.

Sen svalnade det lite. Jag spenderade nästan hela förra veckan (tisdag-söndag) i Östersund, så då blev det inte speciellt mycket läst.

Under månaden har jag hunnit förläsa mig på high school-böcker. Efter att ha läst fem stycken på raken (bok 56 till 60) bestämde jag mig för att det var tvunget att bli något helt annat. Allt prat om historiska romaner på min instagram gjorde att jag helt plötsligt blev supersugen på att läsa något som utspelade sig på 1800-talet. Historiska romaner är sällan något som tilltalar mig, men nu blev jag plötsligt sugen på att läsa flera. Jag fick tips om Christian Jacqs Ramses-serie, vilken jag faktiskt precis klickade hem.

Såhär har läsningen sett ut under juli månad:

64. Virus, Paul McEuen *
63. Vackra lögner, Lisa Unger *
62. Frukost på Tiffany's, Truman Capote
61. Under stjärnor av glas, Barbara Ewing *
60. Jag går dit du går, Nina LaCour *
59. Den andre Will Grayson, John Green & David Levithan *
58. Tyst, Hannah Harrington *
57. En bit av mig fattas, David Levithan
56. Alice i Zombielandet, Gena Showalter *
55. Djävulen hjälpte mig, Caroline Eriksson *
54. Tredje tecknet, Ingelin Angerborn
53. I kroppen min, Kristian Gidlund *

Totalt: 12 st.
Bäst den här månaden var Kristian Gidlund. Så himla fantastisk bok, och dessutom fantastiskt sommarprat. Trots att jag blev lite trött på high school-romanerna, så är faktiskt alla riktigt bra. Läs!