Jag har en sorts inbyggd magnet som gör att jag alltid dras till skräck. Skräck får mig att känna mig hemma. Skräck ger mig gåshud och får mig att le av lycka. Och jag älskar liksom allt med det.

Jag och mina systrar var ute i skogen och gick en sväng igår. Marken vi gick på var gammal militärmark, komplett med ruiner (fast just ruinerna gick vi inte förbi. En annan dag, lovade min storasyster) och höga lampor mitt ute i terrängen. Hela miljön är som gjord för en skräckfilm. Marken är knölig och täckt av gräs. Det finns låga träd och bladlösa taggiga buskar som döljer sikten. För att inte tala om att träden står rätt så tätt. Vi var alla tre överens om att vi definitivt inte ville bli kvar efter mörkrets inbrott. Samtidigt kunde jag inte riktigt låta bli att älska den här platsen, FÖR ATT den är som tagen ur en skräckfilm. Den lämnar inte enbart en känsla av obehag - utan också en känsla av tillfredsställelse.

Mitt enorma skräcksug rimmar otroligt illa med att jag även är sjukligt mörkrädd. Med det följer också att jag blir väldigt skrämd. Jag kan se en film eller läsa en bok utan att bry mig - men när jag sedan ligger där ensam i sängen kommer det alltid tillbaka. Jag blir livrädd när Katniss hör något, går iväg och kommer tillbaka som om inget hänt - övertygad om att hon är besatt av en demon (Paranormal Activity). Under en lång period i mitt liv blundade jag alltid i mörkret, för jag var rädd för att se svart hår växa fram ur hörnen (The Grudge). När jag var så gammal som 16 år grät jag hysteriskt när jag var tvungen att sova ensam en natt.

Hela min rädsla för mörker rimmar också otroligt illa med att jag precis fått tillbaka min Letto (lagad och som ny!) och nu kan hugga in på Kvinnan i svart. Min sambo flyttade nämligen till Östersund i söndags, och just nu är det bara jag och Katniss. Och tja, jag dras alltid till skräck. Så vad ska det bli - abstinensfulla dagar eller sömnlösa nätter?
__________________________________________________________________________________