Hibiki har börjat på en musikskola för att kunna uppnå sin stora dröm - att bli en berömd popstjärna. Han flyttar samtidigt hemifrån och in på ett ungkarlshotell. Där får han dela lägenhet med Katsu - som helst vill vandra runt naken i lägenheten och verkar väldigt mystisk. Trots att Katsu mest verkar försöka göra livet svårt för Hibiki blir de snart nära vänner - vilket är väldigt användbart för Hibiki. Det är nämligen konstant personer som försöker döda honom, och Katsu kommer varje gång till hans undsättning. Men vem ÄR egentligen Katsu? Är det verkligen en slump att han och Hibiki delar lägenhet, eller har Katsu faktiskt någon speciellt avsikt med att bo i samma lägenhet som Hibiki?

Det här var en av böckerna som presenterades på Rabén & Sjögrens pressfrukost i torsdags. Manga är verkligen inte min tekopp i vanliga fall, så jag var inte överdrivet intresserad av den här innan frukosten. Så blev det Carolina Ståhlbergs tur att prata, och hennes energi och hur hon pratade om boken var så kul. Eftersom jag ändå fick med mig den hem tänkte jag att "vad sjutton, kör". 

Något som Ståhlberg pratat om att hon velat jobba med i berättelsen var normativa bakgrunder och att karaktärerna fått röriga namn som är kombinationer där de olika namnen är hämtade från olika delar av världen (huvudpersonen heter till exempel Federico Hibiki Junior). Angående bakgrunderna så antyds det till exempel att Katsu är gay och nämns kort att Hibiki bott ensam med sin mamma. Ståhlberg sa att hon hade velat göra det till "normala" saker - att vikten inte skulle läggas vid det. Med just Hibikis bakgrund tycker jag hon lyckats - det nämns bara i förbifarten. Med resten... nja.

Trots att karaktärerna har namn som är hämtade från hela världen är det samma gamla vanliga vita, smala funktionella kroppar som avbildas. Mangan är dessutom för ovanlighetens skull i färg, så att variera karaktärernas hudfärger borde inte ha varit något större problem. Alla tjejer har precis samma kroppsform med lagom stora bröst och smal midja. Alla killar är trekantsformade med breda axlar och supermycket muskler. Jätteintressant. Inte. När det antyds att Katsu kanske är gay görs detta inte alls diskret, utan blir en väldigt stor grej med ett "åhnej"-moment, och det framställs inte alls som vanligt utan väldigt konstigt och awkward.

Däremot gillar jag att killarna inte är speciellt könsstereotypa. Katsu får vara både fåfäng och den som räddar Hibiki hela tiden. Hibiki är rädd för typ allt, samtidigt som han i övrigt har en rätt macho stil. De kvinnliga karaktärerna kanske inte är riktigt lika lyckade - de är nästan alla väna och söta och håller sig mest i bakgrunden. Jag hade nog önskat att dessa fått ta lite mer plats - och inte bara för att bekräfta en heteronorm (vilket alla kvinnor i samma ålder som Hibiki verkar användas till).

Okej, det här har redan blivit jättelångt, men jag ska säga ett par ord om berättelsen också: Alltså jag har lite svårt för manga för att jag tycker det ofta är så himla mycket upp och ner. Antingen eller och alla har borderline typ. Tycker att det kan bli lite jobbigt att läsa. Den här är liksom inget undantag, men jag gillade ändå berättelsen. Den var rolig, och framför allt gillade jag hur Ståhlberg refererar till olika saker (alltså gud, lever ju typ för referenser. Älskar när författare refererar till olika saker och en fattar det). Tyckte också att den var spännande, om än kanske lite förutsägbar. Jag tror nog ändå att jag kanske kommer fortsätta läsa. Den gick ju ändå rätt snabbt att ta sig igenom - landade nog på ett par timmar efter att ha pysslat med lite grejer mellan - och krävde inte speciellt mycket utav mig som läsare. Vilket ju kan vara rätt skönt ibland.

« Necropop 1 | Carolina Ståhlberg | 208 s. | Kolik förlag | 2014 | Goodreads »