Vill ha dig så illa handlar om den där förvirrande tiden precis efter gymnasiet. När allt är slut och alla hänger kvar och ingen vet vad som händer. Boken följer ett kompisgäng, som alla stannar kvar i Stockholm. Förutom Channa som är försvunnen. De spretar åt olika håll. En är fast besluten att bli läkare. En annan jobbar natt på en mack och ser ingen framtid. När de helt plötsligt måste välja hur resten av livet ska se ut synliggörs klassklyftorna. Något har också hänt - något som ligger och skaver bland dem. Något som är onämnbart, som aldrig kan gottgöras.

Okej, till att börja med så är Vill ha dig så illa ren magi. Jag vet inte hur det över huvud taget är möjligt att framställa något sånt här utan övernaturlig inblandning. Jag upplever kanske inte själva berättelsen som speciellt viktig. Det finns inte så mycket som för den ordentligt, men det är inte det som är poängen med den här boken. Poängen är ögonblicken. Hur Ardelius skildrar ett tillstånd. Det är sekunderna som betyder något. Inte helheten, utan delarna. Jag är överlag alldeles för fokuserad på helheten när jag läser böcker - har svårt för att uppskatta tillstånd utan behöver rörelse. Men Ardelius får mig faktiskt att älska det. Ärligt talat kan jag inte tänka på någon annan författare som behandlar ord på samma sätt som han gör. Resultatet blir ett hantverk som alltså är så överjordiskt att jag inte ens vet var jag ska göra av informationen.

Jag är tyvärr inte bekant med Ardelius böcker sedan tidigare, men känner att jag definitivt behöver bli det. Känner att jag också behöver läsa om den här boken med penna i handen. Jag till och med hundörade ett par sidor (gör ALDRIG det i inbundna böcker annars, men det här var helt enkelt för viktigt för att inte öras) för att gå tillbaka till.

Dock måste jag ändå säga att otåligheten bubblade litelite i magen på slutet. Men tror att det kanske snarare handlar om en brist hos mig - en person som inte har vett att uppskatta ögonblicksskildringar.

Sen, som jag skrivit tidigare är jag ju en sucker för bra musikreferenser - vilket kommer som en extra bonus i den här. Bob Dylan är en sån som alltid går hem hos mig. Likaså Vampire Weekend.