Vad har egentligen Cath i Fangirl, Linnéa i Dagboksanteckningar från ett källarhål och jag gemensamt? Rätt mycket faktiskt. Heads up för extremt personligt inlägg, dock. Ni som inte är intresserade av sånt: move along. Det är ändå med lite hjärtklappning och oro i magen som jag publicerar det här inlägget. Men om jag lyckas hjälpa EN ENDA person är det värt det.

När jag var sexton år var jag ensammast i världen, livrädd för människor, förstod mig inte på sociala koder och hade ångest typ jämt. JÄMT. (Alltså det är seriöst ett under att jag tog mig igenom gymnasiet. Hade fantastiska lärare, tänker att allt är deras förtjänst.) Känslan när jag inombords badbadbad om att någon skulle fatta hur svart allt var på insidan, medan jag istället drog mig till en annan del av klassrummet och kände mig som en alien. Och det värsta: Känslan av att INGEN ÄR SOM JAG. ALLA ANDRA FÖRSTÅR HUR DET HÄR FUNGERAR, INTE JAG.

Det fina med att bli vuxen är ju att en fattar att det faktiskt finns andra som är som en själv. Andra som också har dagar då nerverna ligger utanpå huden - då MÄNNISKOR får en att hyperventilera. Andra som får en att förstå att det faktiskt är helt okej att låsa in sig på toaletten bara för att gråta en skvätt och öva på att andas (istället för att någon säger: "Du överdriver", "Det är bara att tänka positivt! Tänk att du KAN!!!!!" eller "Men ryck upp dig lite, det är ju bara att ta tag i det här så är det över sen!" ← autentiska citat. Tror att alla med bokstavskombinationer känner igen sig.).

Herregud, kom till saken. Ångest och några slängar social fobi. Det har vi gemensamt, jag, Cath och Linnéa. Fortfarande. För det är ju liksom inget som en återhämtar sig från på två sekunder direkt. Ibland går jag i bitar och behöver pussla ihop mig själv igen så att jag kan återuppstå. Jag har fortfarande problem med relationer, är antingen för mycket eller för lite, tror att ingen annan gillar mig och att alla är bättre än jag. Och då är det fan fint att inte vara ensam. Att någon annan faktiskt skrivit det här, för då vet jag att någon annan vet vad som händer i mitt huvud. Jag försöker nämna det här lite nu och då på bloggen, mest för att det hade varit så skönt om någon annan gjort det när jag var yngre. Och för att normalisera. Visa att det är som vilken sjukdom som helst.

Så, slutsats på det här: Jag har börjat sätta ihop en lista på böcker jag hade behövt läsa när jag var 16 år och tänkte att jag är för skev för att leva i den här världen. En lista för personer som bara inte KAN göra vissa saker för att det finns en spärr, som måste prata lite med någon och behöver att någon håller i en bara för att veta att de existerar eller sätta sig på golvet i köket för att få ordning på hjärtslagen. Den här listan kommer jag fortsätta att jobba på och uppdatera hela tiden och ALLT som finns med i listan är läst av mig. Inga risker att jag rekommenderar någon himla skit. Så det här är till alla oss som inte orkar ta oss ur sängen vissa mornar, vars ångest någon gång blivit klassad som omognad eller "nedstämdhet". Till alla oss som ingen ville förstå för att "det är så det är att vara tonåring". Till alla oss som ler och säger att det är bra trots att kroppen brinner. Och till alla er som finns runtomkring oss. Om du är ung och har ångest, eller är lärare eller förälder eller överhuvudtaget känner någon som är ung och har ångest är den här listan för dig, och du får sprida den precis hur mycket du vill. 

Listan finns att hitta här eller i spalten till höger. Pusshej och till alla andra aliens som inte fungerar som normala människor: Vi hör ihop, okej? Det finns någon som du! ♥

Saknar du något på listan? Säg till så kollar jag upp!