Titel: Hål i huvudet
Författare: Jenny Jägerfeld
Antal Sidor: 302
Bokförlag: Gilla Böcker 
Köp den här: Adlibris | Bokus
Minou har nyligen blivit dumpad av sin pojkvän Isak. Via ett kasettband. Inte nog med att han har gått runt och tyckt att deras förhållande varit dåligt, att han hittat en ny och att Minou inte vill släppa honom - dessutom har han haft fegheten att inte ens säga det ansikte mot ansikte.
För att komma bort från det tomma livet hemma drar hon helt oplanerat iväg till Spanien, där hon ska kunna vila upp sig och komma över honom.

Jag läste ju nyligen Här ligger jag och blöder, och gillade den jättemycket. Tyvärr går det inte riktigt att komma ifrån att jämföra böckerna lite, eftersom böckerna är skrivna av samma författare. Över lag tycker jag att den här inte alls har samma flyt i språket som Här ligger jag... har. Ibland är den lite långsam, och seg. Ibland kan det kännas som att den här boken är lite som en övning inför att skriva en annan bok. Jag vet inte riktigt varför, men det är den känsla som jag får.

Det märks också att hon har lånat en hel del detaljer från den här boken till Här ligger jag, ex Joy Division och cellgiftsfrisyren. Dessutom har Här ligger jag ett kapitel som heter Hål i huvudet, där huvudpersonen Maja pratar om känslan av att ha ett hål i huvudet.

Eftersom jag varit så negativ nu låter det som att jag tycker att det var en dålig bok - men det tycker jag absolut inte. Jag tycker bara inte att den är lika bra som Här ligger jag och blöder. Tvärtom tycker jag att det var en väldigt bra bok. Den är rolig, och fyndig. Speciellt vissa formuleringar är riktigt fyndiga. Ett stycke som jag gillade, rent språkligt:

"Satan heter egentligen Owen. Owen Canning. Jag såg det i morse på ett brev som låg på hans köksbord. Jag har bott hos honom sedan den där morgonen när jag kom hem till honom full av kemisk ADHD, tre dagar är det nu. Har bara varit på hotellet för att hämta rena kläder. Vi har inte haft sex men kramats lite och jag känner något i kroppen"

Om man ser till berättelsen bara då? Minou blir sårad och förvirrad, och åker i förvirringen till Spanien för att bli av med sin förvirring. Typ. Jag har ju svårt med berättelser som inte har något tydligt mål, och den här har inget jättetydligt mål. Som tur är, är den tillräckligt bra för att inte behöva ha något. Den är tillräckligt rolig för att den ska hålla mig igång ändå.

Överlag så tycker jag att det här är en himla bra bok.




Läs också: Här ligger jag och blöder