Titel: Du vet var jag finns
Författare: Rachel Cohn
Antal Sidor: 170

Laura och Miles är biologiska kusiner men har växt upp som systrar. När de var små lekte de tillsammans jämt, och var bästa vänner, men ju äldre de blev, desto mer olika blev de. Laura är ljus och omtyckt av alla, medan Miles jämt är svartklädd, och använder sin egen kropp som sopptunna. Laura verkade ha allt.

  "Allt Jamal sa där i bokhandeln var: "Laura..." Och jag visste, jag bara visste när jag kände hugget i hjärtat och den klösande paniken i bröstet. Jag visste, för Laura gjorde alltid det jag önskade jag vågade göra. Mamma måste ha skickat Jamal för att berätta det budskap hon fått för andra gången, hon själv orkade inte med det ännu en gång.
  Karaktärer i en bok kan ändra skepnad, vara illojala, vrida tillbaka tiden och uppstå från de döda under författarens regi. Jag kunde inte göra något av det där för Laura.
  Det var en gång en Törnrosa som bestämde sig för att ta en tupplur som hon aldrig skulle vakna ifrån"

Den här boken borde vara fruktansvärd att läsa. Berättelsen om när den redan deprimerande Miles måste ta sig tillbaka efter att det fruktansvärda - hennes systers självmord - har skett. Tyvärr så är den inte det. Tyvärr så berör inte den här boken mig över huvud taget. Vilket jag tycker är väldigt tråkigt, för jag hade förväntat mig rätt mycket av den här boken (eftersom jag gillade Nick & Norahs oändliga låtlista så mycket). Det är inget som helst fel på språket - snarare tvärtom så känns språket verkligen personligt, och jag gillar verkligen hur Rachel Cohn skriver. MEN. Det är något som saknas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men istället för att vara berörande sorglig är den här boken mest tråkig.

Något som jag faktiskt KAN sätta fingret på som är dåligt är utsvävningarna om DC's politik. Det intresserar mig faktiskt inte alls, utan blir bara transportsträckor, eller sidutfyllning i boken. TROTS att jag känner igen mig mycket i Miles så går berättelsen inte alls hem hos mig.