Efter att ha läst nästa 400 sidor Stephen King tycker jag ändå att jag kan skriva om varför jag redan älskar honom - trots att jag ännu egentligen inte läst en hel bok av honom. 400 sidor är ju ändå lika långt som en ganska normallång bok, om än inte lika många sidor som en Stephen King-bok.

1. Brodyren
   Förmågan att inte bara kunna säga saker som de är, utan göra en enda mening till ett långt stycke utan att det blir tråkigt och repititivt.
2. Planteringen
   Han är mästare på att göra föremålsplanteringar. Polismästare Dukes fru uppmanar honom att vara försiktig med pacemakern. Det hade han behövt komma ihåg lite senare.
3. Jag vet, men inte karaktärerna
   Jag vet att den här karaktären snart kommer dö. Det vet inte han.

Jag har också samlat ihop 4 ytterst snygga citat från Under kupolens första 60 sidor. De behöver inte nödvändigtvis illustrera punkterna ovan, utan är bara fantastiska.

"Vilken vacker jävla dag!" utbrast Claudie. Chuck skrattade. De hade fyrtio sekunder kvar att leva.

Alla nålarna på instrumenträdans mätare föll ned till noll och låg stilla.
"Vad i helvete?" sade Claudie Sanders. Hon vände sig mot Chuck. Han hade spärrat upp ögonen med såg inte panikslagen ut, bara förbryllad. Panik hade de inte tid med.
Chuck såg aldrig instrumentbrädan. Han såg att Senecans nos knycklades ihop mot honom. Sedan såg han att de båda propellrarna löstes upp i sina beståndsdelar. 
Han hann inte se mer. Han hann ingenting mer. Senecan exploderade ovanför Route 119 och det regnade eld över landsbygden. Och kroppsdelar. En rykande underarm - Claudettes - landade med en duns bredvid det prydligt halverade skogsmurmeldjuret.
Det var den tjugoförsta oktober.

Vi har tagit en tur runt hela det strumpformade Chester's Mill och kommit tillbaka till Route 119. Och tack vare berättandets magi har inte ett ögonblick förflutit sedan den drygt sextioårige karlen i Toyotan rusade rakt in i något osynligt men mycket hårt och bröt näsan.

Det hördes en förfärlig smäll som genljöd över landskapet likt ett rullande klippblock. Sedan regnade timmerstockarna tillbaka ned på Mottonsidan, och landade på vägen och de omgivande fälten som ett enormt plockepinn. En av dem träffade taket för Sea Dogs stadsjeep och slog den alldeles platt och spred ut vindrutan över motorhuven i ett regn av diamantgnistrande splitter.