En lyx som jag saknade med LitteraturMagazinet var att få hem katalogerna med säsongens utgivning. Har den här våren känt att allt bara varit rörigt och jag har haft NOLL KOLL. Till exempel hade jag ens ingen aning om att Rädda mig inte hade släppts förrän jag läste en recension på den.

Eftersom jag är ett kontrollfreak (japp, det kanske är därför jag gillar listor?) så tog jag saken i egna händer. Jag betalade helt enkelt slanten som det kostar att få hem en katalog. Känner mig så himla, nästan LÖJLIGT tillfredsställd när jag nu har återfått kontrollen.

Så igår kom katalogen med sommarens böcker hem till mig. Givetvis ville jag läsa mycket mer än vad jag hinner. Jag tänker hela tiden att jag borde börja läsa mer på engelska (dels för att det är kul och utvecklande, dels för att det finns så himla mycket böcker jag vill läsa nununu, dels för att det är roligare att läsa på originalspråk och dels för att omslagen är snyggare), men när ska jag hinna det? Och dessutom - helt ärligt - de flesta böcker jag vill läsa får jag som recensionexemplar. Därför drar jag mig för att lägga pengar på böcker jag inte behöver.

Hur gör ni - gillar ni att ha koll på utgivningen? Är ni sugna på att läsa något speciellt i sommar?

Ett inlägg med vad jag är sugen på att läsa i sommar kommer snaaaart (när jag har tid att tentapausa längre än för det här inlägget)!

Kära bloggläsare! Jag vill bara meddela att den här veckan skriver jag hemtenta och kommer inte ha speciellt mycket tid att varken läsa eller blogga. Tänkte bara meddela mig i förväg så ni inte undrar var jag tar vägen!

Alltså, jag är ju ganska nybliven zombiefantast och har därmed inte hunnit med så mycket varken filmer eller böcker. Tydligen har det dock visat sig att böcker passar mycket bättre än filmer för mig del. Hittills kan jag inte komma på en enda zombiefilm jag sett och gillat. The Walking Dead tycker jag väldigt mycket om (även om jag vill kräkas lite över att serieskaparna uppenbarligen är helt knäppa när det kommer till genus).

Så tja, det finns fyra återkommande problem med zombiefilmer som gör att det inte fungerar för mig:
1. Zombierna springer (fungerar ibland, men oftast inte)
2. Zombierna tänker (alltså, en tänkande zombie är inte en riktig zombie)
3. VAD GÖR DEN JÄKLA HUMORN I MIN ZOMBIEFILM?!
4. Zombierna är dåligt gjorda och ser inte äkta ut. Här ingår även blod som egentligen bara är vatten med karamellfärg i.

Ovanstående punkter verkar ju fungera bättre i böcker, för jag gillade ju Varma kroppar. Och jag har My Life as a White Trash Zombie har jag stående i bokhyllan och är fortfarande sugen på att läsa. Men jag såg Död snö häromdagen och tyckte verkligen bara att den var så fruktansvärt dålig.

Så, den som kan tipsa om en film som är garanterat fri från alla ovanstående punkter får en cyberkaka.

Förresten, har ni sett trailern till Varma kroppar-filmen? Verkar vara riiiiiktigt dålig, men tänker ändå se den.

Så här ser veckans Bokbloggsjerka ut:

Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?

Det här svaret blir väldigt kort och enkelt för min del: Jag tror aldrig jag läst ett förord i hela mitt liv. Är totalt ointresserad.

Nu har jag dragit vinnare i Berättelser från Engelsfors-tävlingen! Vargnatt, Fanny, Marie, Marie och Jenny har alla fem fått var sin tshirt, bok och stickers! Vinnarna är kontaktade via mejl!

För att visa att allt gått rätt till lägger jag upp skärmbilden från appen jag använde också!

Ni glömmer väl inte bort att vara med i tävlingen där du kan vinna både bok, tröja och sticker? Tävla om Berättelser från Engelsfors här! Innan det här dygnet tar slut måste ni vara med för att ni ska vara med i tävlingen!

Den här länkade en kursare i vår facebook-grupp. Sjukt kul! (nej, jag har inte heller läst The Great Gatsby)

Bikt på temat: Jag blandar helat tiden ihop Den store Gatsby och Dorian Greys porträtt. Vet inte hur många gånger jag fått för mig att det är samma bok. Någon kan prata om Den store Gatsby, varpå jag säger: "Men den, den har jag stående i bokhyllan hemma. Fast jag har inte läst den än." och sen kommer jag på efter en stund att det är Dorian Greys porträtt jag tänker på...

Ni har väl inte missat att det är världsbokdagen idag? Jag hade tänkt fira med att läsa klart Bonjour Tristesse samt att börja på - och sträckläsa - en ny bok. Så la jag mig i sängen och började läsa Bonjour Tristesse, men fick ett enormt sug efter att städa. HJÄLP. Vad händer med mig? Hur kan jag få en sån enorm städabstinens när jag har en bra bok plus TID att läsa typ hur länge jag vill?

Läste klart boken i alla fall, och gick och satte mig och bloggade efter det. Nu är städsuget borta. Men jag vet ju att jag måste plocka in tvätten åtminstone ändå. Suck...

Nåja, hur firar ni världsbokdagen? Ni har väl förresten inte missat hashtaggen #jagälskarböcker på twitter? Kolla in den!

Liksom i princip alla andra bokbloggare älskar jag listor (seriöst, vad ÄR grejen med bokbloggare+listor=sant?). The Broke and the Bookish har jag följt ett tag, men aldrig kommit mig för att hänga på Top Ten Tuesday själv. Eftersom veckans tema verkade spännande bestämde jag mig för att också göra en lista!

Temat är alltså böcker man gillade mer eller mindre än vad man trodde att man skulle göra.

Books I thought I would like more than I did:

 

Världskrig Z by Max Brooks

Jag trodde verkligen att jag skulle gilla den här boken. Det faktum att den första kvinnan inte dyker upp förrän extremt sent i boken gör dock att jag inte kan uppskatta den speciellt mycket alls. Har dock inte givit upp Brooks.

Norwegian Wood by Haruki Murakami

Kafka på stranden är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Norwegian Wood? Not so much. Älskar dock Efter mörkrets inbrott.

Amerikanska gudar by Neil Gaiman

Även jag måste säger Amerikanska gudar. Jag älskar Coraline, plus att alla har hypat Amerikanska gudar så himla mycket. Jag vet inte, jag förväntade mig nog helt enkelt alldeles för mycket.Ärligt talat läste jag aldrig ens klart boken.

Vi måste börja med orden by Kristian Johannesson

Som jag nämnde i förra veckans jerka trodde jag att den här boken skulle vara rolig och fyndig. Jag förväntade mig en hel del ordlek. Men tyckte mest den var tråkig och föll rätt platt.

Baby Jane by Sofi Oksanen

Mitt första möte med Oksanen - Stalins kossor - var succé. Baby Jane tog mig inte alls med samma storm som Stalins kossor gjorde. Vet inte varför.

Books I liked more than I thought I would

 

Resten får du ta reda på själv by Lauren Oliver

När jag började läsa den här förväntade jag mig egentligen inte speciellt mycket. Visst lät den spännande, men inte så mycket mer än så. Resten får du ta reda på själv är dock startskottet på en typ årslång romans. Nu tycker jag att Lauren Oliver lätt platsar bland mina favoritförfattare!

Den mörka materian by Philip Pullman

Första gången jag läste Guldkompassen gillade jag den, men tyckte att resterande böcker var så tjocka. Efter att bland andra Mats Strandberg tjatat om serien på twitter, instagram och typ överallt så var jag ju tvungen att läsa om den - och älskade. Sträckläste alla tre böckerna.

Under kupolen by Stephen King

Okej, ärligt talat. Jag har något emot tjocka böcker. Om de dessutom är tjockare än alla böcker jag någonsin läst... Tja, låt oss bara säga att jag inte förväntade mig att jag skulle läsa ut den här boken. Men det gjorde jag. Och gillade, dessutom. Väldigt mycket.

Var är Alaska? by John Green

Köpte för 9 spänn på bokrean. Förväntade mig en rätt vanlig ungdomsbok. Fick istället en extra fantastisk bok. Så himla bra!

Flugornas herre by William Golding

Det här är ju klassikerna som typ alla får läsa i skolan, och alla hatar. Jag valde att läsa den (vi fick välja mellan den, Djurens gård och To Kill a Mockingbird) och gillade den faktiskt. Jag kanske är knäpp.

Jag är typ alltid sist med att se trailers, så ni lär ju redan ha sett den här. Men om ni inte har gjort det så är trailern till Catching Fire här!

Jag måste erkänna att jag blev helt förvirrad första gången de sa Katniss namn i trailern. Eftersom min katt heter Katniss säger jag det varje dag. Det verkar som att jag verkar glömma bort varför jag egentligen döpte henne till Katniss.

Längtar ni lika mycket som jag?

Under veckan har innehållet i min bokhylla utökats lite (precis som typ varje vecka). Dessa böcker har flyttat hem till mig!

Frukost på Tiffany's och Bonjour Tristesse har äntligen kommit! De är så himla, himla fina. Tror jag ska skaffa mig en sån där tavellist som jag sen ska ställa fina böcker på. Så kan jag byta lite när jag känner för det. Måste fixas! De här skulle få stå där länge!

När jag fick hem Slottet av is häromdagen blev jag faktiskt lite överraskad. Till att börja med hade jag helt glömt att jag beställt ett recex på den här (jag vet att jag har funderat på, men kan inte komma ihåg att jag gjort det. Antingen läser BonnierCarlsen mina tankar, eller så börjar jag bli dement). Sen så är den dessutom så himla fin, vilket inte alls går att se på bild.

Anne Cassidy har jag inte bekantat mig med tidigare, och deckare är ju egentligen inte min genre. Men ungdomsdeckare då? Uppenbarligen fungerar det för mig, för jag läste ut Tid att dö idag och tyckte den var jättebra. Är riktigt sugen på att hugga in på Vid din sida, som släpps i juni.

Veckans från hos Annika följer:

Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?

Jag tycker att titeln är väldigt viktig, men inte riktigt lika viktig som omslaget. Om omslaget är det första man ser, så är titeln det andra. Jag kan välja att läsa böcker som inte verkar superbra endast för att de har titlar som låter spännande. Jag tänker att titel-leken på något sätt måste spegla innehållet - även om jag vet att det inte alltid (oftaste inte, kanske till och med?) är författaren som bestämmer titeln. Jag vill tro att finurliga titlar innehåller finurligt språk. Ett exempel är väl Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Jag vet inte om jag alls hade hängt upp på mig att jag måste läsa boken om den inte hade haft en så rolig titel.

Men jag tycker att titlar även kan stjälpa. Tänker ta ett till exempel (från samma förlag, hah)! Jag biter i apelsiner trodde jag inte alls var en bok för mig. Jag tyckte titeln lät lite... kanske pretentiös.

Blue är inget medium. Däremot är hennes mamma det - och mammans vänner - och Blue måste vara med på alla seanser för att hon leder energin. Hon gör liksom att det blir lättare för de andra att få kontakt med andarna, men själv kan hon inte få någon kontakt. Därför blir hon förvånad när hon ser sin första ande.

"'Det finns bara två anledningar till att någon som inte är synsk ser en ande på sankt Markus afton, Blue. Antingen är du hans sanna kärlek', sa Neeve, 'eller så dödade du honom.'"

Samtidigt håller fyra internatskolepojkar på att leta efter en grav innehållande en walesisk kung. En kung som sägs ge en önskning om man väcker honom.

Trots att den här boken har blivit sjukt hypad blev jag faktiskt positivt överraskad när jag började läsa den. Jag vet inte varför, men jag hade inte speciellt höga förväntningar på den - kanske för att jag av okänd anledning aldrig varit speciellt intresserad av Magge Stiefvaters tidigare böcker.

Den var kanske något svårt att komma in i i början; Alla internatskolepojkarna flöt ihop (förutom Gansey, jag tänkte hela tiden på dem som Gansey och de tre vännerna. Typ) och det här med leylinjer verkade helt obegripligt. Dock tyckte jag att det klarnade rätt fort, och på slutet hade jag inget som helst problem med att skilja de åt. Allting får ju sin förklaring efter ett tag. Så jag tyckte inte att det var något större problem. Jag vet att min egen otålighet kan få mig att vilja ha allting serverat på en gång. Jag tyckte det var irriterande i början av Jellicoe Road också. Så det är en sån där grej som jag verkligen behöver lära mig - att vara tålmodig och låta allting presenteras och förklaras i sin takt.

När jag väl förstår allt så är den ju så himla bra. Jag gillar att det liksom händer saker hela tiden. Framför allt gillar jag karaktärerna. Alla känns liksom egna, och det finns något som jag gillar hos alla. Förutom Ronan, jag vet inte varför, men jag gillar inte Ronan. Kanske egentligen för att det är den huvudkaraktär vi får veta minst om. Jag uppskattar att killarna faktiskt är väldigt olika, och inte bara ihopklumpade. Min favorit i hela boken är nog Gansey. Varför vet jag inte riktigt. Fast jag gillar Noah också. Och Blue.

Till nästa bok hoppas jag på att Ronan får lite mer plats. Just nu tänker jag på honom som Ida i Engelsfors-trilogin. Hon var inte med speciellt mycket i den första boken, och när vi fick veta mer om henne i den andra boken så fick i alla fall jag mer förståelse för hennes personlighet. Jag hoppas att det blir så med Ronan också. En del får man ju veta om honom, men det hade varit roligt att få gå in lite mer på djupet och få en bättre förklaring till varför han är så himla aggressiv hela tiden.

Jag har precis hunnit posta paketet från den förra tävlingen, så är det dags för en ny! Jag sa ju att ni som inte vann inte skulle vara ledsna. I den här tävlingen finns det dessutom chans för hela FEM stycken att vinna! Tjoho!

Alltså, fem stycken vinner ett ex av Berättelser från Engelsfors (min recension!), en tshirt + stickers!

Reglerna ser ut såhär: 
1. Kommentera detta inlägg och svara på frågan: Elias, Linnéa, Ida, Vanessa, Minoo och Anna-Karin är sex av de utvalda. Vad heter den sjunde?
2. Glöm inte att se till så att antingen blogg- eller mejladress kommer med när du kommenterar så att jag kan få tag på dig om du vinner! Alla som inte har kontaktuppgifter blir diskvalificerade.
3. Svaret vill jag har senast den 25:e april klockan 23:59. Kommentarerna kommer publiceras efter att tävlingen är avslutad.

Inga extra-lotter den här gången, men ni får gärna sprida i era kanaler ändå!

Lycka till!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Som jag har väntat på den här boken! Rädda mig inte är fortsättningen på Rör mig inte, som jag läste i våras och verkligen älskade. Den var till och med mitt sträckläsningstips i senaste jerkan! Då skrev jag att jag inte alls gillade Rädda mig inte lika mycket som jag gillade Rör mig inte. Jag måste nog faktiskt säga att den tog sig rätt mycket, men att den gjorde det väldigt sent.

Som vanligt vill jag varna för eventuella SPOILERS om du inte läst klart första boken.

Tillsammans med flera andra som är precis som Juliette - som också har olika övernaturliga krafter - slåss Juliette mot Återetablissemanget. Till början har hon dock svårt att anpassa sig till den nya miljön. Hon har svårt att sluta se sig själv som ett monster, och antar att alla andra också ser henne så. Castle vill att hon ska börja ta kontroll över sina förmågor - lära sig att sätta på och stänga av den. Något som är fullständigt omöjligt så länge som Juliette inte alls VILL använda sina förmågor.

De 150 första sidorna alltså, de är så otroligt sega. Jag var konstant okoncentrerad eftersom jag var konstant ointresserad. Sen tycker jag nog att det tog sig en hel del. På slutet kunde jag knappt lägga ner den.

Jag älskar att språket känns så trovärdig - vilket väl såklart också bidrar till att jag får en så nära relation till Juliette. Det känns verkligen som en person som berättar om det som har hänt hen, och det är omöjligt att inte bli tagen. Dock irriterar jag mig något extremt på hur en/ett är skrivet i boken. När jag började skriva på LitteraturMagazinet lärde de mig att man skriver med bokstäver upp till tolv, och från och med 13 skriver man med siffror - vilket jag försöker förhålla mig till så mycket som möjligt. Varför? För det ÄR faktiskt lättare att läsa. Varje gång det är siffror istället för bokstäver tappar jag flytet, stannar upp och irriterar mig på att det står: "Vi har ätit 1 sista måltid" (s. 301). Fruktansvärt irriterande.

Om förra boken skrev jag att den nästan var för intensiv. Den här är nästan också för intensiv, men jag uppskattar det faktiskt. Den gör stundvis så att jag bli plågsamt medveten om varenda andetag jag tar - eller kanske framför allt varenda andetag jag INTE tar. Men den är så fruktansvärt, fruktansvärt bra. När jag lägger ner boken kippar jag efter andan och jag brinner när Juliette brinner - vilket är nästan konstant.

Alltså, det här att vi läste Ibsen i skolan och jag helt oväntat tyckte om den (just nu är det helt oväntat om jag gillar någonting som inte är ungdomsböcker eller fantasy). Men Ett dockhem, som vi läste, har så många sinnessjukt bra repliker. Det känns nästan som att jag bara vill citera hela, men det kan man förstås inte göra. Här kommer istället några av mina favoriter!

Jag tror knappast någon har missat Jonas Gardells trilogi om den stora AIDS-vågen under 80-talet. Det känns som att jag är ungefär sist i raden av läsare. Tv-serien såg jag dock, och gillade.

Om ni har sett serien vet ni förstås vad böckerna handlar om. Benjamin och Rasmus blommar ut som homosexuella under 80-talet - bara några årtionden efter att homosexualitet slutade klassas som en sjukdom. Dock är det fortfarande något man måste smyga med. Som om inte skammen vore nog började det spridas en då okänd sjukdom bland homosexuella män - AIDS.

Jag har tidigare läst och älskat några av Gardells böcker. Till att börja med kan jag väl säga att jag gillade den här också (jag har alltså bara hunnit läsa del ett än så länge. Del två står i bokhyllan och väntar). Dock gillade jag den inte lika mycket som tidigare böcker jag läst av Gardell. Dels är det väldigt personligt - jag behöver inte den här boken lika mycket som jag behövde Ett ufo gör entré, till exempel.

Sen är det ju alltid farligt att läsa böckerna kring vilka det byggts upp en hype. Oavsett om jag vill det eller inte bygger jag upp förväntningar inför böcker som andra älskar. Det här fallet är inget undantag. TV-serien var åh så bra, vilket självklart också bidragit till övermänskliga förväntningar. Jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske hade gillat den mer om jag inte sett TV-serien, eller att jag hade struntat i de grammatiska bristerna (ja, tyvärr, en hel del) om jag inte redan kunde berättelsen.

De grammatiska bristerna alltså. Jag tror ju att det är slarvfel. Jag menar: även om man är världsbäst på svenska händer det att man gör fel ibland, byter tempus mitt i meningen eller kastar om orden för att man är ouppmärksam. Så jag tänker att det är dåligt korrläst - att den publiceras med tempusbyte mitt i mening, bokstäver på fel platser och ibland konstiga meningar. Jag tycker även att vissa upprepningar - som tydligt är menade att vara stildrag - blir just tröttsamma upprepningar istället för snyggt.

Om man bortser från det tycker jag alltså att det är en väldigt bra bok, även om jag önskar att jag läst den tidigare (alltså för att inte tröttna redan innan jag börjat läsa, vilket jag hade hunnit, lite). Jag älskar hur hela boken knyts ihop i slutet!

Cirkeln-filmen blir äntligen av! Woho!

Alla ni som saknar era kommentarer på jerka-inlägget: jag har inte censurerat er. Jag bara råkade vara lite klumpig när jag skulle publicera, så råkade trycka på radera istället. :(

Nu är det dags för jerka igen! Veckans fråga handlar om böcker man inte kan lägga ifrån sig:

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Jag tyckte faktiskt den här frågan var jättesvår. Jag har en förmåga att antingen komma ihåg böcker som mycket bättre än de var, eller mycket sämre. Dessutom vill jag ju inte gärna nämna de uppenbara. Hungerspelen läste jag till exempel i ett sträck, men jag kommer inte nämna den mer än jag redan gjort.
Istället har jag plockat ut tre andra. Till att börja med tänker jag nämna Hanteringen av odöda. Tyvärr finns ingen recension av den, eftersom jag läste den innan jag började blogga. Men jag gillade den verkligen otroligt mycket, och det är fortfarande min favoritbok av John Ajvide Lindqvist.

En annan bok jag sträckläste förra påsken var Rör mig inte. Dessvärre håller jag på att läsa bok nummer två, Rädda mig inte, just nu, och den är inte alls lika bra...

En sjukdag i februari 2012 sträckläste jag Den hemliga historien. Jag har aldrig i hela mitt liv läst så många sidor på en dag, och kommer nog aldrig göra om det. Men åh, så jag gillade den.

Katniss tuggade sönder mina hörlurar, och medan jag väntade på nya gjorde jag en vårspellista. Tanken var att när jag väl fick mina hörlurar skulle det vara vår och jag skulle lyssna på den 24 timmar per dygn. Nu är marken i Stockholm nästan bar, krokusarna har skjutit upp nedanför vår balkong och jag gick i kortärmat från bilen till porten utan att förfrysa mig (hade tränat, så ville inte svetta ner min jacka. Därför jag ens prövade). Och hörlurarna kom i tisdags. Och jag vill bara lyssna hela tiden, för den här listan är så himla smockfull med musik som jag älskar just nu.

Skittråkigt namn, men klickklick för min vårspellista.

Berättelser från Engelsfors är en slags del 2½ i Engelsfors-trilogin. I den berättas åtta stycken små historier som saker som har varit och saker som kommer att komma. Berättelserna handlar ibland om De utvalda och ibland om personer runt omkring dem.

Det jag uppskattade mest med det här seriealbumet är att de gjort det till en ramberättelse. Jag hade inte alls uppfattat det så (vilket kanske inte ens var meningen), utan som att det skulle vara lösa - men samlade - grafiska noveller. Om ni förstår vad jag menar. Nu berättas dock alla berättelserna utifrån en spåsession, och varje berättelse avslöjas med ett eget tarotkort. Jag gillar verkligen kopplingen, och att berättelserna liksom får ett större sammanhang och får mer förklaring av korttolkningarna.

Hur explicita berättelserna är varierar. I berättelse nummer två finns nästan inga ord alls, medan det i vissa andra är desto mer. Berättelse nummer två, De älskande, är min absoluta favorit i hela boken. Kanske just för att bilderna är så talande att inga ord behövs. Jag älskar att bara bläddra igenom det här albumet för att bilderna och färgerna är så himla fina. Det känns så lyxigt och påkostat bara.

Något jag däremot inte älskar är de otroligt stereotypa kroppsformerna. Anna-Karin är den enda som ser lite annorlunda ut. Det finns så otroligt många små ändringar man kan göra - låta någon vara totalt okurvig, någon har stor rumpa men inga bröst - alltså, Gud, jag tänker inte gå in på alla olika kroppsformer som finns. Min poäng är att det skulle kunna gå att göra så himla mycket och variera så mycket, och ändå så ser alla likadana ut.

Bortsett från kroppsformerna är jag ändå väldigt nöjd. Och jag måste säga det igen: Det är så himla himla fint. Åh.

Igår började jag dagen med att åka buss och tunnelbana till Gamla stan, för att sedan promenera till Tryckerigatan 2. Där ligger nämligen Rabén&Sjögren, och hos dem skulle jag äta frukost.

Programmet inleddes med att 15-åriga Smilla fick berätta om sin kokbok som enbart innehåller glutenfria recept. Jag är inte glutenintolerant själv, men så charmig som hon var vill jag ha hennes bok ändå!



Efter att Patrik Lundberg berättat om sin bok Gul utanpå kan jag säga att det inte var många som satt med helt torra ögon. Så fantastiskt betagande! Det här var också den bok jag högg in på först av de jag fick i min goodiebag!

Några andra som var där och berättade om sina böcker var Lin Hallberg, Kerstin Lundberg Hahn och Engelsfors-gänget. Jag blev sugen på att läsa ungefär ALLA. Det är spännande det här att se på när författare får berätta om sina egna böcker, för jag tycker nästan alltid att jag blir intresserad även om jag inte varit det innan. Till exempel Skuggan som jag läste i höstas. Jag hade nog knappt ens sett åt den om jag inte hade hört författarna berätta om den.

Nu är det äntligen dags för den sista delen i Carrie Ryans postapokalyptiska zombietrilogi! Den avslutande boken handlar alltså om Annah, tvillingsyster till Gabry/Abigail som var huvudperson i bok nummer två.

I tre år har Annah väntat i Den mörka staden på att Elias ska komma tillbaka från rekryterarna. Hon börjar inse att han kanske inte kommer komma tillbaka, så istället bestämmer hon sig för att ge sig av från staden. Precis när hon passerar portarna ut ser hon henne. Eller hon ser sig själv. Fast utan ärr. Och hon är på väg åt andra hållet - in i staden. Men det är redan försent. Hon får lugnt ställa sig i kön tillbaka in, och när hon väl tagit sig igenom portarna åt samma håll som sin syster ser hon henne ingenstans.

Efter att jag läst klart De vassa tändernas skog blev jag oerhört besviken över att vi inte skulle få följa Mary i ytterligare en bok. Nu när jag läst klart den sista boken uppskattar jag verkligen att ha fått läsa serien ur olika perspektiv. Jag tänker att det kanske helt enkelt inte fanns mer för Mary att berätta, och att det då är bättre att välja en annan person som får stå för berättandet.

Det här är knappast enbart en actionfylld bok om en värld som tagits över av zombier, utan även en bok om mindervärdeskomplex. Jag skulle nog vilja säga att den här är lite djupare än de andra böckerna i serien. Annah är en otroligt komplex karaktär, och också den som känner mest för och tycker att jag fått lära känna bäst av de tre huvudpersonerna. När hon väl funnit sin syster kan hon inte låta bli att ständigt jämför sig med henne - Gabry som haft en mamma och ett tryggt ställe att bo på. Gabry har aldrig behövt klara sig själv.

Jag vet däremot inte om jag tycker att det här är den bästa boken. Det är helt klart den som är minst överdriven och kanske mest trovärdig. De andra är så mycket stereotypa kärleksrelationer att jag kan bli lite trött när jag tänker på det. Visst känns väl en del av hela relationsproblematiken rätt uttjatad i den här också, men Annah som karaktär gör den en unik touch. Ändå så vet jag inte om jag vill ha trovärdigt. Jag vill minnas de två tidigare böckerna som mer storslagna, mer lidande och mer brinnande ungdomskärlek, och jag tänker att jag kanske vill ha det när jag läser.

Någon recension av De dödas strand blev det visst aldrig, men recensionen av De vassa tändernas skog kan ni läsa här (även länkad här ovanför!).

Jag har slumpat fram vinnaren i påsk-tävlingen! Well, Johanna, it's your lucky day! Du har nämligen vunnit det stora bokpaketet! Grattis!

Ni andra behöver inte vara ledsna, jag får så himla mycket böcker hela tiden, så det blir nog fler gånger!

Tänker bjuda på ett till litet citat från Northanger Abbey idag:

Som jag nämnde i recensionen av Pandemonium klarade jag inte av att vänta till del tre i serien om Lena kom ut på svenska, utan beställde den på engelska istället. När jag väl fick hem den lät jag den däremot ligga ett par dagar innan jag klarade av att öppna den - fullt medveten om att det var slutet som skulle komma. Efter Requiem finns inget mer (eller jo, Delirium Stories, som jag faktiskt fortfarande inte läst).

Jag vet inte om ni som jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att läsa sista delar av serier man gillar. Jag grät något ofantligt när Harry Potter tog slut (och tyckte det var så jobbigt att jag inte ens skulle vilja att det kom en till bok, eftersom det skulle betyda att jag skulle gå igenom det igen), och även om jag inte var superförtjust i Twilight kändes det vemodigt när jag läste sista boken.

Hur som helst. Jag vill meddela att HÄR börjar recensionen av Requiem, del tre i Delirium-trilogin, och ni som inte vill läsa SPOILERS om bok nummer två, Pandemonium, bör du inte läsa nedanför linjen.
________________________________________________________________________

Kampen mot de botade fortsätter. I Requiem får vi växelvis följa Lena - fortfarande ute i vildmarken, fortfarande på jakt efter sin mamma och en plats att slå sig ner på - och Hanah, botad, soon to be-borgmästarfru och inte riktigt säker på att hela den här botningsgrejen har fungerat fullt ut på henne.

Intressantast i den här boken tycker jag faktiskt att Hanah är. Visst Lena har vi fått följa i två böcker innan. Och ärligt talat händer det henne inte så himla mycket nytt. Hon slits mellan kärleken till två olika killar, kämpar för sin överlevnad, osv - ni fattar grejen.

Hanah däremot slits mellan två helt olika saker. Hon har blivit botad och ihopparad - en matchning som först verkar bli perfekt, men som visar sig vara en katastrof. Mannen hon blivit matchad med är inte alls som hon trodde. Dessutom kan hon inte låta bli att känna skuldkänslor för att hon får leva ett bra liv som giltig, medan Lena måste leva ett liv i vildmarken. Samtidigt tycker hon att Lena får skylla sig själv som tog onödiga risker och lät sig smittas. Så hon slits mellan att skylla på sig själv och på Lena, och hon vet inte hur hon ska kunna hantera det, samtidigt som hon förväntas stötta sin blivande make i allt han säger.

Om jag ska vara ärlig tycker jag att den här boken är den tråkigaste av de tre. Visst är det snyggt hur Oliver ökar tempot i när det börjar bli farligt, och man märker i hela boken att det bygger upp mot Den Stora Sammandrabbningen. Men ändå. Ändå tycker jag att den är lite tråkig. Spänningen trappas inte upp mot det oundvikliga målet, utan helt plötsligt är det bara där. Alltså jag fattar ju att det ska komma, men det blir inte så värst spännande. Dessutom är den otroligt förutsägbar.

Jag har ju som sagt läst den på engelska istället för svenska - på vilket språk jag alltså läst tidigare böcker. Antingen skulle det kunna vara min bristande förmåga att läsa av stämningar på ett annat språk (jag är alltså inte speciellt van läsare av böcker på engelska), eller så kan det vara en jäkla bra översättare, eller så... faller Requiem bara lite plattare än de tidigare böckerna.

Jag måste ändå säga att jag sträckläste den. Språket var faktiskt oväntat lätt. Jag tycker det är svårt att avgöra huruvida det låter och ser fint ut på engelska i vanliga fall, men nog visst kan jag säga att jag tycker att det är ett fint språk i den här. Men ändå otroligt enkelt.

Idag är det sista chansen att vara med i tävlingen om det stora bokpaketet, så passa på!

Åh, vad jag älskar trivia löjligt mycket. Sådana där grejer som man inte har någon användning för egentligen, men som är så himla intressant ändå. Det är nästan det bästa med att läsa litteraturvetenskap, att lärarna kastar in lite smågrejer ibland som vi egentligen inte har någon större användning för. Och jag gillar det verkligen, för jag samlar på trivia! Visst ni till exempel att...

1. ...ordet hysteri kommer från det grekiska ordet för livmoder (hysteria)?
2. ...Jane Austens Sense and Sensibility först publicerades anonymt med enbart "by a lady" angivet som författare?
3. ...även Voltaires Candide gavs ut anonym, och att det enda Voltaire någonsin kommenterat om boken är att det är det bästa han någonsin läst?
4. ...hyrsystem av böcker utvecklades enbart för att de inte hann trycka Rousseaus Julie, ou La nouvelle Héloïse tillräckligt snabbt för att mätta efterfrågan?
5. ...i Frankrike var det under upplysningen vanligt att "gömma" filosofi i pornografi, eftersom man inte kunde bli åtalad för pornografi.

Det är lite av det jag lägger märke till på lektionerna!

Northanger Abbey handlar om Catherine som är 17 år gammal och har förläst sig på gotiska romaner. Som yngre var hon en riktig pojkflicka - tyckte varken om att sy eller jobba i trädgården, och definitivt inte att läsa historia. Till tiden då boken utspelar sig har hon dock hunnit bli en söt och charmerande ung dam.
Av några vänner till familjen blir hon erbjuden att följa med till Bath för att kolla in nöjeslivet (och givetvis även eventuellt träffa på en lämplig make), vilket hon snabbt tackar ja till. Där möter hon Henry Tilney som hon genast blir förälskad i. Dock möter de många hinder på sin väg, bland annat en annan ung man som blir svartsjuk och sprider elaka rykten.

Det överraskade mig faktiskt hur mycket jag uppskattade den här boken. Jag har ju aldrig läst en Jane Austen-bok som inte blivit strösslad med zombier, och jag vill minnas att den kanske var lite långsam. Förvisso tycker jag att den här är lite långsam också. Dock tror jag att jag har funnit en annan sorts ro i mitt läsande än jag hade tidigare. Det känns som att jag på senaste tiden lyckats ta mig igenom flera böcker som jag ändå upplevt som lite långsamma.
Eller så är det helt enkelt att den är himla bra, för även om den är långsam är den också väldigt rolig. På slutet tröttnade jag dock lite och hoppade över ett par sidor.

Det jag gillade mest med den här boken är att den är självreflekterande (oh, självreflekterande böcker, how I love you. Så meta att jag blir varm i hela kroppen). På flera ställen i boken skriver Austen in sina åsikter om romaner vs mer bildande litteratur. Hela boken skulle kanske i och för sig kunna ses som en hyllning till romaner. Personer som antas ogilla romaner (dvs män) gör det, och jag skulle nog säga att romaner har en ganska hög ställning i boken (vilket inte var fallet på riktigt alltså. Bara kvinnor läste sådant tjafs). Vilket väl kan ses som oerhört feministiskt om man ser till tiden då den är skriven (1798-99, dock inte utgiven förrän 1817).

Huvudkaraktären Catherine är verkligen så älskvärd som baksidan av min bok talar om ("Läsaren besegrar hon redan i första kapitlet"), men jag kan irritera mig på att hon ibland är så urbota dum. Hon förstår inte saker som inte sägs rakt ut åt henne. Det fungerar inte att de andra karaktärerna bara hintar lite, hon har ingen som helst förmåga att läsa mellan raderna. Men jag gillar henne väldigt mycket, och känns ibland verkligen inte som min bild av den typiska 1800-talskvinnan.

Tänker även bjuda på ett litet citat! Det kommer alltså efter att det nämnts att Catherine och hennes bästa vän Isabella brukar läsa romaner för varandra:

"Ja, romaner, för jag tänker inte vara lika småaktig och oförståndig som många romanförfattare är när de föraktfullt dömer ut de litterära alster vars växande antal de själva bidrar till och förenar sig med romanens största fiender genom att verken de hätskaste epitet man kan tänka sig och nästan aldrig låter hjältinnorna att läsa sådan strunt, om de inte möjligen låter dem bläddra i boken av misstag och vända de intetsägande sidorna med motvilja. Ack, om hjältinnan i en roman inte beskyddar hjältinnan i en annan, vem skall hon då kunna vänta sig beskydd och medkänsla ifrån? Jag måste ogilla en sådan föraktfull inställning. (...) Vi romanförfattare får inte överge varandra."

Hej jerka, jag har saknat dig! Veckans fråga hos Annika är:

Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

Jo, platsen bör helst vara ett tåg. Jag älskar tåg! Det är nog skönt och harmoniskt med rytmiska dunkandet. Helst tyst avdelning också, så att det är så knäpptyst det bara går. Med tågdunket i bakgrunden förstås (det är viktigt).

Om ingen tyst avdelning finns att tillgå så lyssnar jag gärna på musik när jag läser. Men det får inte vara ny musik som jag inte känner igen. Då koncentrerar jag mig nämligen mer på musiken än boken.

Om det ens inte finns något tåg att tillgå trivs jag bra i soffan eller sängen också.

En sak är i alla fall säker: Jag kan absolut inte läsa om jag är i ett stökigt eller smutsigt rum.

Jag älskar utmaningar, speciellt något kaosartade sådana. Därför blev jag glad när jag hittade kaosutmaningen. Hos How hollow heart and full hittade jag den. Jag tänker haka på! Även jag insåg att jag redan klarat halva utmaningen om jag räknar från hela året, så jag räknar också från 1 mars. Däremot tänker jag räkna även seriealbum.

Så reglerna: Det finns 35 punkter, utmaningen är att hinna med minst 20. En bok får bara finnas med en gång på listan.

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska.
KLAR! Berättelser från Engelsfors av Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johnson
2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.
3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie.
KLAR! Requiem av Lauren Oliver
4. Läs en bok med två personer på omslaget.
5. Läs en bok som publiceras 2007.
6. Läs en bok vars titel består av tre ord (som till exempel Sagan om Ringen).
7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi.
KLAR! Farlig förmåga av Jessica Spotswood
8. Läs en bok som handlar om vampyrer.
9. Läs en bok som har över 600 sidor.
KLAR! Genom dina ögon av Stephenie Meyer
10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.
11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.
12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par, jfr. fjärde punkten).
13. Läs en bok med träd på omslaget.
14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.
15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).
16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor.
KLAR! Fågelbarn av Christin Ljungqvist
17. Läs en bok som publicerades under 2013.
KLAR! Förr eller senare exploderar jag av John Green (på svenska)
18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.
19. Läs en bok med ett av de fyra elementen på omslaget.
20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år.
21. Läs en bok med ”The” i början av titeln.
22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.
23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jfr. sjätte punkten).
24. Läs en dystopi.
25. Läs en bok vars omslag är mestadels röd.
26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet.
27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).
28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter.
29. Läs en debutroman.
KLAR! Döden i dina ögon av Rachel Ward
30. Läs en fristående bok.
KLAR! Personer du kanske känner av Jay Asher & Carolyn Mackler
31. Läs en bok utan människor på omslaget.
32. Läs en bok vars omslag är mestadels vit.
33. Läs en bok som publicerades 2012.
34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt.
35. Läs en bok om änglar.

Den här utmaningen kommer även få en egen flik så att ni enkelt kan följa processen!

Igår var jag och skrev på kontrakt för ett nytt jobb och tyckte att jag efter det kunde få fira med en liten bokbeställning. Jag valde efter omslag den här gången. En som jag till och med redan läst och dessutom äger!

Valet föll på Bonjour Tristesse och Frukost på Tiffany's, två små tunna böcker. Men ack så fina! Jag har suktat efter dessa länge, men det har inte blivit av att jag köpt dem förrän nu. Frukost på Tiffany's har jag alltså redan läst, men jag tror nästan det bäddar för en omläsning när jag får hem denna! Jag har den alltså även sen tidigare, men med så gruvligt tråkigt omslag. Det här är så himla mycket finare!

Ah, mars, kära mars. Varför tog du inte med dig lite vår? Would have been nice.

Mars var månaden då jag beslutade mig för att stå på egna ben. Månaden då skrivkrampen helt mirakulöst släppte. Kan känna mig lite ringrostig - som om jag precis har börjat blogga. Ibland vet jag inte hur jag ska lägga orden, för det känns nytt och konstigt att skriva. Men känner mig lite som en fenix (som för övrigt är min favorit av alla sagodjur) - nyfödd ur askan. Återuppstånden.

Tja, förutom att skriva har jag ju läst lite också. Önskar så att jag kunde ha mer tid och lust att läsa, men nu är det såhär. Några har jag åtminstone hunnit med:

1. Personer du kanske känner - Jay Asher & Carolyn Mackler
2. Döden i dina ögon - Rachel Ward
3. Farlig förmåga - Jessica Spotswood
4. Förr eller senare exploderar jag - John Green
5. Fågelbarn - Christin Ljungqvist
6. Berättelser från Engelsfors - Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johnsson
7. Genom dina ögon - Stephenie Meyer
8. Requiem - Lauren Oliver

Jag tror att det bästa med läsningen den här månaden är nog att jag äntligen accepterat att jag inte gillar alla böcker. Jag har börjat rensa ut bokhyllan med böcker jag aldrig kommer läsa. Jag har accepterat att jag inte längre är en allätare, utan har en ganska snäv smak.

Bäst den här månaden var helt klart Förr eller senare exploderar jag. Håll utkik, recensionen av Requiem kommer förmodligen upp imorgon!

Jag var och såg förhandsvisningen av The Host i förra veckan och är inte speciellt nöjd. Jag racer-läste hela boken på fyra dagar i veckan innan, så jag hade boken i väldigt färskt minne.

Till att börja med måste man väl komma ihåg att det är fruktansvärt att göra en film av en bok på 600 sidor. Speciellt då boken är rätt långsam och beskriver rätt mycket hur "vardagen" ser ut i grottorna - alltså sådant som inte är lika intressant att se på film. Istället har alla 600 sidor blivit komprimerade till action från första minuten och inte tid att dra ett enda andetag förrän 125 minuter senare när eftertexterna går på. Blir det bra då? Alltså. Nej. Jag är tveksam till om jag ens hade förstått något om jag inte läst boken, för jag tyckte faktiskt att filmen var sjuk osammanhängande. Jag hann inte få någon känsla alls, utan det är liksom bara BAMBAMBAM hela, hela tiden. Jag tycker inte att filmen känns äkta helt enkelt.

Castingen är jag inte heller speciellt nöjd med. Jared (se bild till höger!) är mer Aragorn-typen för mig (fast yngre). Kyle ser i mitt huvud ut som Daryl Dixon. Boyd Holbrook (som alltså spelar Kyle) hade gärna fått spela Ian för mig.

Och (spoiler om man ej läst boken) [den nya Wanda] ser för mig ut som Zoe Kazan. Och Melanie ser ut som hon på omslaget till Resten får du ta reda på själv.

Så tja, jag är inte imponerad, men tackar Forma Books så hemskt mycket för förhandsvisning och goodiebag. Trots att jag blev besviken tycker jag att det är kul att se filmatiseringar av böcker.

När jag skrev tävlingsreglerna glömde jag en viktig detalj! Ni behöver ha med antingen blogg-/mejladress så att jag kan få tag på er om ni vinner! Jag uppdaterar originalinlägget med det nu, så alla som deltar efter det här blir diskade om det inte finns med. De som redan deltagit utan att skriva kontaktuppgifter får vara med ändå, eftersom det är jag som klantat mig. Då får jag försöka efterlysa vinnaren här!

Cate och hennes systrar har en hemlighet att bevara - en hemlighet som skulle kunna kosta dem alla tre livet. De är nämligen häxor.
När deras mamma dog några år tidigare lovade Cate att se till att hemligheten bevarades. När hon snubblar över en profetia som skulle kunna innefatta de tre systrarna blir hennes jobb ännu svårare. I fel händer skulle de kunna bli ett dödligt vapen som kastar om alla ordningar.

Jag var lite skeptisk när jag började läsa den här boken, eftersom omslaget ser ut att sitta på en romance-bok. Men bli inte avskräckta! Givetvis finns ett kärleksdilemma med i bilden (kan inte minnas senast jag läst en ungdoms-/YA-bok som INTE innehåller ett kärleksdilemma... Eller, jo, det skulle väl i så fall vara Fågelbarn), men att placera boken i romance-genren vore att överdriva.

Hur som helst så blev jag glatt överraskad när jag började läsa. Den var mycket mer spännande än vad jag trodde att den skulle vara. Jag älskar att den är så himla intensiv. Jag brinner under kärleksscenerna, får rysningar när det är spännande och blir arg när de bråkar. Jag brände igenom den här boken så fort jag bara kunde och läste varje ledig minut.

Även om den var mest bra blev jag också lite irriterad. Vissa saker var lite väl uppenbara. Det var en hel del grejer som jag räknade ut långt innan Cate, och transporten fram tills hon fick reda på det kändes ibland rent olidligt långsam. Dessutom irriterar jag mig lite på Maura. Egentligen inte av någon bättre anledning än att jag tycker att hon är en idiot.

Jag gillar även det faktum att det inte enbart är brödraskapets styre som problematiseras, utan även tiden då kvinnor/häxor styrde. Det visar på något sätt att oavsett vilket kön som har makten kommer någon att bli förtryckt - även om det inte är lika tydligt som i till exempel Egalias döttrar.