Visst måste jag ha pratat om hur alla lärare jag någonsin haft i svenska har favoriserat mig? Det måste jag väl ha gjort? Men ja, ungar som läser frivilligt - vi växer faktiskt inte på träd. I lågstadiet var jag den enda, fram till att ett fenomen bredde ut sig i klassen: Harry Potter. Men det var faktiskt inte alls Harry Potter jag skulle skriva om nu (dock kanske en annan gång, för det finns faktiskt saker att säga om Harry Potter också), utan Miranda!

Min lärare i lågstadiet var liksom inget undantag. Hon gillade mig och jag a-v-g-u-d-a-d-e henne. Jag läste och älskade alla böcker hon satte i händerna på mig (eller alltså, jag älskade ju ALLA böcker som sattes i händerna på mig över huvud taget... Ett av mina starkaste minnen från barndomen var när jag fick mitt helt egna bibliotekskort. Känslan av frihet och att hålla hela världen i min hand. Det var typ det finaste jag någonsin fått av någon ♥). Vid ett bibliotekstillfälle pekade hon på Miranda-böckerna som stod undanskuffade, bortglömda, längst ner på en hylla. Jag läste den första och var totalt fast. Jag minns att jag tyckte de var så himla fina - ryggarna som en regnbåge med Mirandas lilla ansikte på.

Åh, dessutom: Av någon anledning pratade jag med min pappa och låtsasmamma om mors/fars dag-presenter, varpå min låtsasmamma säger: "Men man kan inte ge slipsar till mammor på mors dag, heller", och jag svarar: "Vad ger man till dom då? Strumpeband eller?!". De skrattade så de inte kunde andas och jag fattade ju ingenting - hallå Miranda gav ju strumpeband till sin mamma på mors dag?! Nu förstår jag ju lite bättre.

Jag tog en kik på bokus och såg att dessa bara går att köpa nya i fula omslag. De har ju INGENTING med böckerna att göra! Dessa var utgåvorna jag läste: