Brace yourselves för typ längsta inlägget ever?! Ni kan få gå och poppa popcorn först. Helt ok.

En period som det känns som att jag utelämnat ganska mycket av när jag skrivit Throwback Thursday-inlägg på den här bloggen är från ungefär nian till och med gymnasiet – egentligen kanske mest för att jag bokbloggade från 2009 (då var jag alltså sexton och hade gått en termin på gymnasiet). När jag började kolla lite på vad jag skulle blogga om till idag snubblade jag över min egen blogg från den perioden ungefär (och nej, det är ingen idé att ni letar efter den, den är dold för alla utom mig själv). Och well, jag vred mig stundvis av fniss och ibland var det så jobbigt att läsa att jag blev tvungen att pausa.

Nu blir det tungt i två stycken, men utlovar kul i slutet, ok. Ungefär i slutet av nian fick jag allvarliga problem med att sköta skolarbetet. Under mitt första år på gymnasiet var jag borta minst en dag i veckan. Resterande år eskalerade det och i slutet av mitt fjärde gymnasieår (började om pga bytte skola efter ett år) var jag i skolan enbart på utvalda lektioner (svenska, sång och engelska) eftersom jag fick panikångest på alla andra. Och det är ärligt talat skitjobbigt att läsa om hur dåligt jag mådde och veta att efter det där skulle det dröja flera år innan jag skulle få riktig hjälp. Jag tänker på det ibland nu när jag verkligen får göra det jag gillar och har så himlahimla fina klasskompisar. Mitt mående är stabilt och jag klarar faktiskt av ett relativt normalt liv. Då trodde jag inte att jag skulle göra det. Någonsin.

Under mina två sista gymnasieår trodde jag inte ens att jag skulle ta mig igenom gymnasiet, och jag tror aldrig att jag hade gjort det om jag inte hade haft lärare som lät bli att rapportera in min frånvaro till CSN (för att jag skulle få ha kvar mitt studiebidrag) och som gjorde om uppgifter för att de skulle passa mig. En lärare skrev i att jag varit på lektioner för att jag skulle kunna få ett IG i Ensemble B istället för inget betyg.

Okej, här kommer det utlovat roliga:

1. Jag hade länge några internetkompisar från London. Den ena hette Lilyrose och kunde inte se skillnad på en utter och en hare. Den andra hetter Dave och var värdelös på att laga mat. En gång bad han om ett recept han kunde göra till sina (färdigkokta) makaroner (som hans mamma hade kommit med i storpack). Kriterium: Måste kunna tillagas i micro. Jag sa tomatsås på krossade tomater, vitlök, salt och peppar. Han kommer tillbaka tio minuter senare och ba: "Jag hade inga tomater så tog banan istället..." Han tackade så mycket för receptet och tyckte det var det godaste han ätit i sitt liv och bjöd sedan sin lillasyster på det när han var barnvakt.

2. Jag har skrivit det här (december 2006):

Och det här (också december 2006, och har för övrigt efter det där fått MVG som slutbetyg i alla svenskakurser jag läst tacksåmycket):
Och det här (2009, jag började bli vettig redan då, även om det nog tog ett tag till. Känner också att jag börjar känna igen mitt språk här?):
3. PÅ MIN TID fanns det ett program som hette MSN. Det var typ som facebook-chatten, fast en kunde skriva i sitt eget namn, välja typsnitt och sånt. Typiska saker en gjorde: la in gifar som egna smileysar (förlåt, emojis heter det förstås nuförtiden), visade sig i cam (aldrig naken!!!!! Pruhmise, vi var bara typ 11-12) för killar och klickade på "visa som offline" och direkt igen "visa som online" för att killen en var kär i skulle se att en loggade in och skriva till en. Vi chattade oss igenom hela kvällarna. En natt i april 2009 såg det tydligen ut såhär, rosa = Victor, blå = jag. Ofattbart att vi redan hade varit tillsammans i tre år då, och att det liksom nästan gått sju år till nu.