På Foo Fighters förra veckan såg jag en snubbe med en sleeve med tema som jag själv är dödligt sugen på - nämligen skräck. Hans var betydligt mer färgglad än vad jag har planer för att min ska bli, men var sjukt snygg och fängslande. Hade seriösa problem med att titta på Ghost (aka förbandet) istället för på hans sleeve (men sen tog han på sig en långärmad skjorta. Jag = lessen_chey_93). Hans sleeve var ju i och för sig mer intressant, så det kanske var ok ändå.

Men. Jag har någon sorts makaber fascination för allt som har med skräck att göra, oavsett om det är övernaturligt eller inte. Eller bäst är väl nästan det som inte alls är övernaturligt. Typ mentalsjukhus, övergivna byggnader, lekparker på natten och sånt. Psykopater. Seriemördare. Det är ju ungefär 1000 gånger mer fascinerande än vampyrer och varulvar (och alla vet ju att zombier är mest min cup of tea när vi snackar monster) när människorna blir monstren utan att det egentligen är något övernaturligt med det.

Herregud, vad jag svävar ut. Skräckhjärtat föddes redan när jag var liten, och jag kan knappt minnas att jag inte haft det. Jag har ju redan pratat om Kalla kårar-boken vi hade, som jag läste flera gånger trots att jag blivit brutalt traumatiserad. Jag älskade allt som var läskigt, har varit skräckjunkie hela mitt liv och om skräck skulle gå att injicera intravenöst... Srsly, I would be the first one in line.

Men okej, monster var ju rätt schysst ändå OCKSÅ. Och jag hade (har!) världens bästa monsterbok. Jag kommer ihåg att den här boken dessutom gjorde mig SJUKT poppis i skolan. ALLA ville låna den. Fast ingen fick. Bara titta i den på rasterna. Och vi hade kö med väntelista och grejer för vem som skulle få kolla nästa rast. För givetvis ville alla veta hur en känner igen en varulv eller dödar en vampyr. För säkerhetsskull liksom.

Throwback Thursday dyker upp här på initiativ av David.