Jag vet att jag hade lovat att lösa problemet med spökhus-böckerna när jag började sätta igång med Throwback Thursday efter sommaren igen, men ni får vänta lite mer på det - okej? Först ska vi prata om när den fjärde Harry Potter-boken kom ut när jag var åtta år och gick i trean (ja, ni läste rätt, jag var åtta när jag gick i trean och it will all make sense very soon when I explain why!). Och det här är ett ganska plågsamt minne som dyker upp varje gång jag läser fjärde Harry Potter-boken.

När jag gick i sexårs började det hela med att jag tyckte att det var jävligt tradigt att sitta och skriva samma bokstav fjorton gånger på samma linje i våra ABC-böcker. På den fria leken läste jag högt för mina klasskamrater (jag har alltid varit ett mycket stillsamt barn). Efter att ha varit med på några svensklektioner i ettan under hösten tyckte både mina lärare och mina föräldrar att det helt sonika var bättre att jag började ettan efter jul istället för att gå tillbaka till sexårs.

Så det gjorde jag. I tvåan låg jag före i allt (utom engelska) nästan hela tiden - så pass att de andra i min klass trodde att jag fuskade och hoppade över uppgifter. En kan ju inte vara ett år YNGRE och ligga FÖRE. Går icke! Så jag plågade mig tyst igenom de andras knaggliga högläsning. Och jag vill bara säga det här till alla er som tror att det är enkelt att vara bäst: Det är det inte. Det är hemskt. Jag önskar att jag lärde mig läsa lika sent som alla andra. Ni fattar inte hur mycket jag hade givit för att få vara ett helt normalt barn. Det här är inte ett skämt, det är blodigt allvar. Jag vet att det här är ett lyxproblem, men det var verkligen jättejobbigt.

Nu när vi fått till bakgrunden går vi vidare till Harry Potter: När jag gick i tredje klass kom alltså den fjärde Harry Potter-boken ut (på svenska alltså). Jag läste klart de 752 sidorna på en vecka. Kan i efterhand tycka att det var helt sickt och fattar att mina klasskompisar inte trodde på mig - jag menar det betyder ju att jag snittade på över HUNDRA SIDOR OM DAGEN. En åttaåring. För när jag en vecka senare kom till skolan och hade läst ut boken före alla andra TRODDE DE INTE PÅ MIG. Då hade vi gått i samma klass i 1,5 år, och trots att de vid det laget fattat att min läshastighet var helt vrickad vägrade de tro att jag hade läst ut boken (men måste säga att jag ändå hade blivit mer accepterad i klassen i trean).

Så. Det är varför jag alltid identifierat mig med Hermione, varför hon känns som min själsfrände och varför jag inser att hon inte har det så jävla lätt hela tiden. Hermione är alla vi som var bra i skolans bästa vän. För det är fan skitjobbigt att ligga före alla andra.