Okej, så förra veckan berättade jag om sommarminnen med min ena familj. Men eftersom jag är skilsmässobarn (sedan jag var sex år gammal) har jag ju i nästan hela mitt liv levt två (väldigt olika) liv.

Medan halva sommaren tillbringades på en pytteliten segelbåt (bör nämnas att det var en STOR segelbåt jämfört med andra segelbåtar. Men alltså, en båt är ju oavsett jävligt begränsad), tillbringades den andra halvan fördelat på hemma, ibland på lite utflykter (om det fanns pengar) eller på följande plats: Visingsö.

I efterhand har jag en otroligt romantiserad bild av sommarveckorna på Visingsö, men verkligheten var allt annat än fantastisk. Jag hade inga direkta kompisar där (eller jo, en, men hon hade ju liksom... andra kompisar också, och vi hade egentligen inget gemensamt. Hon var en sån där fotbollstjej, medan jag var en boktjej) och det fanns inte så himla mycket att göra. Jag har väldigt mycket ångest kopplad till det där vita huset på Visingsö.

Men det var ju en hel del fina saker också. Jag minns det här:
känslan av Lego under fötterna (okej, just det var kanske inte så jävla fint, men det fanns hur många backar Lego som helst som vi helt enkelt vände upp och ner på på golvet och sen satt i timmar och byggde)
det iskalla vattnet i Vättern
bokskogen (har längtat så efter bokskogen den här våren)
HV71-matcher på Kinnarps (på vintern då, förstås) (kuriosa: Jag hejar fortfarande på HV71 efter det, trots att jag är född och uppvuxen i Stockholm)
Gränna-polkagrisar
fjordingarna (<3)
flertalet flyttkartonger med Kalle Anka-pocketar
Illustrerad vetenskap
Narnia.

Min pappa var ljudboksfan och en sommar lyssnade jag mig igenom Caspian, prins av Narnia och Kung Caspian och skeppet gryningen. Så nu när det då är meningen att jag ska läsa (om) Narnia-böckerna tänker jag på när jag låg utomhus i en hängmatta och inte vågade gå därifrån för att jag var så nedrigt jäkla rädd för hönorna (japp, det gäller för alla fåglar). Inte ett helt angenämt minne.

På initiativ av.