Okej, min relation till Odinsbarn var komplicerad redan innan jag började läsa den. Nu är den färdigläst och det fortsätter vara precis lika komplicerat som tidigare. Nu tack vare min ambivalens, som jag ska förklara. Men först beskrivning av boken:

Hirka bor i en värld där alla förutom hon har svans, vilket gör att alla andra är avogt inställda till henne. De är någon sorts folk med nära kontakt med naturen, och kan plocka upp kraft från den - som någon typ av magi. Denna kraft undersöks när alla ungdomar är inne på sitt femtonde år. Eftersom Hirka inte är som alla andra har hon ingen kontakt med kraften och hon är livrädd att hon ska bli avslöjad som ett odinsbarn - som rötan som är skyldig till allt det dåliga i världen. Sen blir det lite krig och kärlek och sånt, men den här intrigen är så jävla komplicerad så jag orkar inte beskriva mer. Det här är allt du behöver veta.

Okej, vidare till omdöme. Jag brände igenom den här boken på lite mer än två dagar, varav de sista 330 sidorna intogs i en feberdimma. Under berättelsens gång kände jag mer och mer att jag verkligen VILL gilla den här boken. Jag VILL också kunna ge den fem stjärnor på Goodreads. Jag vill verkligen. MEN... Jag vet inte riktigt om jag kan det. Alltså gud, jag vill himlastormande älska den här boken, för jag vet att andra gjort det. MEN. Nej.

Till att börja med kan jag ju nämna det som var bra dårå: Siri Pettersen har med otroligt mycket finess lyckats blanda samhällskritik med underhållning utan att någon sida väger över. Och det är faktiskt himla intressant GANSKA stor del av tiden (om än inte HELA tiden, vilket ju förstås vore att önska).

Mina problem med det hela är följande: Till att börja med får jag inget som helst grepp om vem Hirka är, vilket väl i och för sig är rätt dubbelt då det går igen lite som ett tema i boken. "Vem är du?" är en fråga som konstant upprepas. Men det är också ganska irriterande att jag efter att ha spenderat 660 sidor med en karaktär inte bryr mig så mycket om den, eftersom jag inte känner den. Jag uppfattar liksom inga utmärkande karaktärsdrag, förutom att hon verkar ha en förkärlek för att käfta emot auktoriteter (ibland. För egentligen är hon en person som vill vara osynlig (nämns explicit)????). Samma sak med Rime, som är fokalisator i vissa av kapitlen, även om vi inte får se lika mycket av honom som av Hirka. Vilka ÄR dessa personer egentligen? Jag skulle inte kunna gissa hur någon av dessa skulle handla i en viss situation, inte säga att de har några typiska drag som jag skulle känna igen - och det är inte för att de är oförutsägbara, utan bara för att de är... blanka ark. Den enda vars personlighet jag verkligen får en bild av Urd, och honom vill en ju inte gilla.

Dessutom: SÅ MYCKET LÖSA TRÅDAR I DEN HÄR BERÄTTELSEN???? Saker som händer som aldrig får någon förklaring. Scener där jag inte ens fattar VAD det är som händer, men plötsligt är någon död?! Karaktärerna har dessutom helt orimliga reaktioner på vissa saker. Till exempel (spoiler, markera för att läsa) [när de förflyttar sig genom portalerna från Korphem till ritsalen och ingen är förvånad eller överrumplad, utan alla bara köper det och fortsätter???]. Och det här att (mer spoiler) [explosionsgrejen aldrig förklaras. Inget nämns om det efteråt, inte ens att de inte fattar vad som hände]. Och till sist: Så många sidor och SÅ LITE som händer. Det är inte jättespännande. Det är inte speciellt mycket action. Det är inte speciellt drivigt. Det är inte speciellt mycket av någonting.

Det märkliga är ju ändå detta: Det fungerar. Av någon obegriplig jäkla anledning gillar jag det ju, rätt mycket till och med - annars hade jag inte bränt igenom 330 sidor på en dag. Men jag känner ingen EMOTIONELL koppling till den här boken. Den är. Jag läste den. Den var bra. Nu går jag och hämtar en annan bok. Och det här GRÄMER mig. Det gnager i magen, och jag är jättejättebrutalt ledsen för att jag inte älskar den här boken. Och arg. JÄTTEARG. För att den doesn't do it for me. Den här känslan av att det här är fantastiskt och storslaget osv infinner sig bara inte. Trots att jag försöker. Det känns som att den tagit något från mig, trots att jag aldrig haft det. Istället för att känna mig uppfylld och pepp på nästa bok känner jag mig bara tom. Det handlar inte om att jag inte gillar det, utan det handlar om att jag BARA gillar det. Inte mer. Trots att jag gillar det himla mycket. Jag kommer GIVETVIS läsa Röta också, som kommer ut i höst. Det kan jag ju inte hålla mig ifrån. Och det är ju inte som att jag inte skulle rekommendera den - för det skulle jag. Det är bara inte det bästa jag läst i år, eller ens i närheten. Jag är liksom inte imponerad.