Det här är en sån där bok som jag var rätt pepp på att läsa när jag fick den, men som sen har blivit stående i bokhyllan ett tag. Dessutom recenserade jag heller aldrig del nummer ett, Skuggan. Men ni får stå ut ändå.

I Skuggan träffar Ruben Skuggan och Miranda. Ruben och Miranda blir så småningom tillsammans. Skuggan är kär i Ruben, men måste åka tillbaka hem till Afrika för att utkämpa ett uråldrigt voodoo-krig.

Det är alltså det här kriget som är det röda tråden i den här berättelsen. När Skuggan lämnar Ruben och Miranda i Stockholm tror de att de aldrig kommer träffas mer. Ruben blir därför både glad och förvånad när Skuggan - som befinner sig i Frankrike - hör av sig till honom för att be om hjälp. Skuggan ber nämligen bara om hjälp om hon befinner sig i en knipa så svår att hon definitivt inte kan lösa det själv. Något mycket allvarligt måste ha hänt. På stört tar Ruben pengarna som hans mamma gett honom för att åka till kusinen i Finland och köper istället en biljett till Frankrike.

Jag har helt klart skjutit upp läsandet av den här boken delvis på grund av sidantalet. Skuggan var visserligen ungefär lika lång, men det kommer jag knappt ens ihåg såhär i efterhand. För att vara ärlig kommer jag knappt ens ihåg att Samlingen var så lång som den faktiskt var. Sidorna bläddrade iväg lekande lätt, och jag hann aldrig tröttna - något som jag tror att jag alltid är rädd för att jag ska göra när jag läser tjocka böcker.

Jag tycker att det var roligt att den bild jag fått av karaktärerna i första boken delvis luckrades upp i den här. Till exempel gillar jag inte Ruben speciellt mycket i den här boken, men gillar desto mer både Miranda och Skuggan - vilka jag inte var överförtjust i när jag läste första boken.

Och ärligt talat, alltid när jag börjar läsa böcker som är skrivna av män (speciellt lite äldre) har jag som grundantagande att genusrollerna ska vara rätt kassa. Det är något som jag behöver jobba på hos mig själv - verkligen. Jag tror att det är anledningen till att jag oftast väljer att läsa böcker skrivna av kvinnor (exempelvis är femton av de arton böcker jag läst i år skrivna av kvinnor. 72 av 107 förra året). Det gör ju förstås också ibland att jag blivit väldigt glad och positivt överraskad. Ett exempel är när jag läste Min mormor hälsar och säger förlåt. Och även här. Över lag gillar jag karaktärerna himla mycket i den här. Visserligen är ju både Miranda och Ruben väldigt stereotypa på vissa sätt - Miranda gillar rosa, skor, att shoppa, medan Ruben gillar äventyr och drömmer om att resa - men tar sig på vissa sätt även utanför de här stereotypa bilderna.

__________________________________________________________________________________