Jag har sportlov nu, men vet att många redan har hunnit ha lov. Jag har tyvärr precis lovat bort tid som jag hade tänkt läsa, blogga och recensera på till att jobba istället, så jag kommer nog tyvärr inte hinna läsa alls lika mycket böcker som jag hade tänkt. Nåja, det är ju ändå bara halvdagar, så en del skrivande (känns lite viktigare just nu) ska jag nog hinna med! Lässvackan har jag i alla fall fått ordning på. Efter att ha läst igenom två seriealbum kände jag inte alls samma stress inför att läsa en vanlig bok.

Jag har ändå några böcker som jag hade tänkt mig hinna läsa under veckan. Den ena är Ju fortare jag går, desto mindre är jag av Kjersti Annersdatter Skomsvold, och den andra är Det borde finnas regler av Lina Arvidsson. Om jag inte hade valt att tacka ja till jobb hade nog planeringen sett helt annorlunda ut. I så fall hade jag snarare valt nyöversättningen av Ulysses av James Joyce och H.P Lovecrafts samlade skräcknoveller.

Vad föredrar ni under lov/semestrar? Lättsamma böcker så att man behöver anstränga sig så lite som möjligt eller tunga tegelstenar som man kanske inte känner att man har tid och ork att läsa i vanliga fall?

I förra veckan när jag läste Den hemliga historien som jag var tvungen (men ville) läsa i skolan så räknade jag; så många sidor måste jag läsa idag för att hinna lämna in uppsats på fredag. I början kändes det jobbigt, men sen gick det jättebra. Efter det så bytte jag till en bok jag sett fram emot att läsa, och inte måste läsa till något skolarbete - då går det helt plötsligt jättelångsamt. Det känns som att jag inte kommer någonstans alls. Jag har nog kommit in i någon mini-lässvacka.
Vad gör ni när ni kommer in i lässvackor? Hur löser ni det? Jag tar upp ett seriealbum och hoppas på bättre tur med det. Eller spelar datorspel en hel dag och sover på saken. Imorgon kanske är en bättre läsdag.

När jag gjorde upp min lista över författare jag ville läsa i år tyckte jag att den innehöll på tok för få kvinnor. ”Skriv upp Donna Tartt då, så får du en till!” sa en bekant till mig.

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om Donna Tartt vid den tidpunkten, men under de två månader som gått sedan dess har hon dykt upp minst två gånger i veckan. Efter att flera tipsat om Den hemliga historien dök den upp på en boklista i skolan. Vi skulle välja en bok från listan, och jag såg det som mitt tecken. Nu var det dags att stryka Donna Tartt från listan av författare jag skulle läsa under året.

Den hemliga historien handlar om Richard Papen som börjar på collage. Hans föräldrar är inte alls glada. De tycker att det är onödigt att plugga, när han lika gärna kan få jobb direkt på pappans bensinmack. När Richard börjar på college ljuger han om att hans föräldrar är rika och blir snart upptagen i den mest intellektuella och finaste kretsen på skolan.

Ganska snart börjar han upptäcka att allt inte är riktigt som det verkar. De andra försvinner då och då utan att tala om var de tar vägen. Snart får han veta att de under någon sorts dionysisk ritual råkat döda en annan man.

Bunny, en annan i vänkretsen, var inte med när det hände, men får även han reda på hur det ligger till. Eftersom Bunny inte går att lita på dödar de även honom, men får det att se ut som en olycka.
När ovanstående har hänt har det gått ca 400 sidor i boken. Med andra ord har man 300 sidor kvar. Resterande 300 sidor går alltså ut på att de försöker dölja att de har mördat någon och att de har ångest och bråkar hela tiden.

När jag väl satt och läste tyckte jag att den var fantastisk. Så fantastiskt urbra att jag inte kunde lägga den ifrån mig nästan. Sen var jag tvungen att lägga den ifrån mig, och tänker genast ”Varför läser jag den här boken egentligen, den är ju skittråkig?”. Så fortfarande så kan jag inte riktigt komma till sans över vad jag tycker om den här boken. Ibland tänker jag att den är jättebra, och ibland tycker jag inte det.

Något som irriterar mig lite är att Richard är så himla intetsägande. Han är verkligen ett vitt ark som inte direkt har några personliga drag, utan bara och endast finns där för att kunna berätta de andras historia. Trots att han känner så känns hans känslor inte alls lika trovärdiga som de andra ungdomarnas.

Trots att språket passar mig ganska bra i svårighetsgrad måste jag ändå säga att det (tillsammans med hela historien) känns elitistiskt. Eftersom de studerar grekiska är grekiskan ett vanligt inslag i språket. Även latin, franska och italienska. Berättelsen är ju även den uppenbart elitistisk, det ser väl vem som helst. Ett gäng ungdomar som tycker att de är för bra för att umgås med någon annan. De anser att antiken är viktigare än det som händer nu och vill mer eller mindre leva efter de stora filosofernas regler.

Någonting som ständigt återkommer i boken är den här önskan att uppnå något högre än självaste livet. Det är det som händer när de råkar döda den första mannen, men jag kan inte låta bli att tycka att det genomsyrar även resten av berättelsen. Det känns hela tiden som en ordlös och icke nämnd jakt. Som att allt de gör är en önskan att få uppleva det igen – men samtidigt förtvivlan inför vad som skulle gå snett den gången.

För att förklara vad jag känner för den här boken måste jag likna den vid någon sorts magisk projektorbok. Utanpå ser den ut som en heeeeeelt vanlig bok, men när du öppnar den öppnas också en hel värld. Lite så känns den här. När den ligger stängd bredvid mig på skrivbordet är det en helt vanlig – ganska tråkig och medioker bok, men när jag öppnar den slutar allting runtomkring att existera. Jag kan se allting framför mig som om jag vore i den. Stämningarna sätter sig i ryggen. Så stänger jag boken igen, och den återgår till att vara grå och trist.

Boken jag köpte på bokrean enbart för att den hade fint omslag, minns ni den? Tja, när jag fick hem den visade det sig att omslaget inte var riktigt likadant som det som var på bokens presentationssida. Det är ju snarlikt, men inte på långa vägar lika snyggt. Jag är helt klart missnöjd!
I presentationen:                                                  

Ingen superstor skillnad, men helt klart märkbar i alla fall...

Jag tror att jag slagit mitt rekord i böcker jag fått på en dag. 11 stycken blev det nämligen igår. Istället för att tänka "yäy" kan jag inte låta bli att tänka "nej". Jag har redan så himla många olästa böcker i min bokhylla. Nåja, det var mest böcker jag var intresserad av i alla fall.

På förmiddagen vaknade jag upp och fann två stycken bokpaket i min brevlåda.
Det två böckerna som dök upp var två recex: HP Lovecrafts Skräcknoveller från Vertigo och debutanten Lina Arvidssons Det borde finnas regler från Gilla Böcker.

Efter det trotsade jag min förkylning och gav mig iväg in till stan för att titta på prisutdelningsceremonin för Årets boktipsare. Jag hejade på Tonårsboken, men vinnaren blev Kerstin Rydén! Kerstin har alltså gjort upp ett helt bibliotek på sin arbetsplats. Biblioteket innehåller 1200 böcker, och till alla finns det en liten skriven kommentar. Nu har de till och med ett elektroniskt låningssystem. Grattis Kerstin!
Efter det fick vi en goodiebag med 6 böcker i. Det var lite olika böcker i påsarna, men jag fick bland annat Varma kroppar (Isaac Marion), Mina vackra ögon (Nina Hemmingsson) och Tyst i klassen (Björn Ranelid).

På vägen hem hämtade jag upp mitt första bokreapaket från Bokus. Med andra ord tre böcker till. Med andra ord: jag var tvungen att möblera om i min bokhylla för att få plats. Igen

I höstas började jag läsa Kärlek är ett blandband, men kom av mig lite. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att jag tvångsmässigt lyssnade på alla blandband (som Spotify-spellistor) som nämns i boken. Berättelsen bygger nämligen rätt mycket på dessa blandband, men ganska snart kom jag på att de inte var oumbärliga för historien.

Rob Sheffield gifte sig vid 25 års ålder med sitt livs kärlek, Renée. Fem år senare dör Renée, helt utan förvarning.

”Senare berättade rättsläkaren att hon dött omedelbart, att lungemboli dödar på mindre än en minut, att läkarna hade varit oförmögna att rädda henne även om det hänt på ett sjukhus.”

Ungefär första halvan av boken handlar om livet med Renée. Jag kan inte minnas någon som lika fantastiskt har beskrivit sin älskade som Sheffield. Det finns ingen tvekan om att hon var ljuset i hans liv, att just hon var den mest fantastiska människa han någonsin mött. Boken är egentligen värd att läsa om det endast vore före dessa vackra beskrivningar av henne.

Den andra halvan av boken beskriver hur det är att leva när ens hjärta gått i bitar. När den han älskar mest i hela världen dött och han inte vet hur han ska kunna gå vidare. Den senare halvan är lika hjärtskärande som den första halvan vill hela mitt hjärta. Beskrivningen om Renée bäddar in mitt hjärta i balsam och och gör tankarna rosa. Beskrivningen om tiden efter hennes död bäddar inte alls in mitt hjärta i balsam, utan snarare saltsyra. Det gör jäkligt (ursäkta språket) ont, och jag kan inte minnas senast jag grät när jag läste en bok. Men den här grät jag till.

Boken är alltså uppbyggd på blandband, skulle man kunna säga. Ett blandband för varje minne. Ett blandband för varje kapitel. Som sagt kände jag i början att jag var tvungen att lyssna på alla hans blandband, men efter ett tag gav jag upp det. Orsaken var att ett blandband var för långt för ett kapitel. Alltså var jag tvungen att göra en paus efter varje kapitel innan jag kunde sätta på nästa spellista, och då tappade jag allt flyt i läsandet.

Överlag en fantastiskt fin bok, som verkligen berör. Varnar dock känsliga personer för att läsa denna på bussar/tåg/andra ställen man inte är pigg på att gråta på. Det här är en snyfthistoria av rang.

Bokrean. Jag ser alltid fram emot den, varje år, men när det väl är dags tycker jag mest att det är jobbigt att bläddra runt bland alla dessa böcker som inte intresserar mig för fem öre. De böcker man vill ha är inte sådär fantastiskt billiga, utan bara något billigare. Dock har jag ändå lyckas plocka ner 11 böcker i min kundkorg och förhandsbeställt. 
 
Från Bokus blev det:
Hungerspelen, alla tre delarna i en. Har pocketarna, men omslagen är så himla fula. Dessutom håller de inte för lika många omläsningar som en inbunden bok.
Phonephucker har jag sett dyka upp på flera ställen, och när den ändå bara kostade 19:- fick den åka med.
The Owl Killers har så himla fantastiskt omslag, så för 19:- fick även den följa med (se bilden!).
 
Adlibris-beställningen blev något större:
Äventyrsklassikerboxen! Äntligen! Inser ni min lycka? Jag har dreglat över dessa boxar läääääänge nu, och när de kostar 179:- på rean är det obligatoriskt att köpa minst en. Egentligen ville jag helst ha den med uppväxtklassiker, men jag kände att när jag redan äger Den hemliga trädgården, Alice i Underlandet och Agnes Cecilia i annat format så kändes det lite onödigt. (Den innehåller alltså fem stycken böcker: De tre musketörerna, Skattkammarön, Robin Hood, Jorden runt på 80 dagar och Robinson Crusoe)
De Imperfekta har jag också suktat efter länge. Den har det ju pratats en hel del om, dessutom.
Det förtrollade urverket har jag något vagt minne av från när jag var yngre. Minns den inte ordentligt - men halllå, en prins med ett urverk till hjärta?! Min fascination för halvmaskiner och cyborgs kunde inte motstå det.
Ormar och piercing har jag aldrig hört talas om tidigare, men jag tror absolut att den skulle kunna passa mig.
 
Självklart vill jag tipsa om några som jag inte köpte också:
Här ligger jag och blöder, ca 45:-
Klanerna i Palos Verdes, ca 20:-
Niceville, 55-65:-
Stolthet och fördom och zombier, 45:-
Cirkeln, 59-69:-

I andra delen av Syskonen Baudelaires olycksaliga liv flyttar de till en annan avlägsen släkting. Hans namn är Montgomery Montgomery och han är en professor som jobbar med reptiler. Syskonen älskar att hos Montgomery där de blir får hjälpa till med alla de reptiler som han äger, gå på bio och ha det lugnt och skönt.

Tyvärr blir den lyckliga tiden inte långvarig. Montgomerys assistent har nyligen sagt upp sig, och han har istället anställt Stefano. När Stefano anländer till huset inser syskonen att det inte är någon mindre än självaste greve Olaf. Han har inte heller nu några trevliga avsikter, utan är fortfarande ute efter Baudelaire-förmögenheten.

När jag skrev om En olustig början (som är första boken i serien) nämnde jag att jag hade lite svårt för att känna något inför boken, vilket även gäller för denna. Egentligen är de böcker som den här som är allra svårast att recensera – de man varken hatar eller älskar. De som liksom bara är bra, men inte mer än så.

Med det absolut inte sagt att det är tråkiga böcker. Jag tycker att det är väldigt bra böcker, men jag känner mig inte berörd. I form, berättande och språk är det inte någon större skillnad mellan denna och den första boken. Jag tycker nog att den här är snäppet bättre, men inte så pass mycket bättre att den stiger en hel betygsgrad.

Det här blir ett lite indirekt bokrelaterat inlägg, så ni som inte är intresserade kan ju stanna här. Eftersom jag inte bara är boknörd, utan också nagellacksnörd med en nästan lika stor samling nagellack som böcker (nåja, det var väl lite att ta i, men jag äger ändå lite över 100 nagellack), så händer det att jag även läser en del skönhetsbloggar. Det finns en koppling till böcker, jag lovar! Nämligen: China Glaze släpper en nagellackskollektion som heter Capitol Colours - alla färger inspirerade av Hungerspelen.

Ni som läst Hungerspelen: Tycker ni att det är färger som symboliserar böckerna bra? (Ni som inte har läst Hungerspelen får ju självklart även ni svara på om ni tycker att det är färger som passar det intryck ni fått av serien) Som nagellackssamlare kan jag ju säga att det är en del lack (Dress me up, Stone cold, Smoke and ashes, Agro & Riveting) som skapar omedelbart habegär.

När jag var sjuk i förra veckan hann jag läsa ut fem böcker på tre dagar. Dessvärre var jag för sjuk för att orka recensera i samma takt. I vanliga fall är det ytterst sällan som jag ligger efter med recensioner - men nu ligger jag hela fem böcker efter (har hunnit recensera åtminstone några utav de som jag läste då, men nu har jag läst ut andra böcker istället). Så jag måste nog ta mig lite tid till att skriva lite nu. Problemet är bara att jag just nu har väldigt lite tid. Dagarna känns kortare än någonsin - trots att det faktiskt börjar bli ljusare utomhus. Jag har två stycken böcker som jag behöver läsa i skolan (den ena en biografi som jag väl inte är jättepigg på, den andra en bok som jag faktiskt vill läsa) och hinner inte med något annat.

Den ena utav böckerna jag "måste" läsa i skolan (vi fick välja från en lista med flera böcker) är Den hemliga historien av Donna Tartt. Boken ska vara utläst och skriven om på fredag, och hur många gånger tror ni inte att jag tänkt att jag kanske tagit mig vatten över huvudet? Jag började med den igår, den är 700 sidor lång och jag har mindre än en vecka på mig. Nåja, det ska väl gå bra.
I fredags var jag en sväng på Dramaten med min fästman. Vi såg John Ajvide Lindqvists pjäs Fem kända musiker döda i seriekrock. En pjäs fylld med humor som kanske inte passar vem som helst, men som passar mig utmärkt. Jag tyckte den var vanvettigt rolig. Det bäst var nästan grävlingen som egentligen inte gjorde något som helst för berättelsen, men som bara hängde runt i logen och gjorde spratt.

Nu är det söndag. Snart slut på helgen, och jag kanske kommer in i normala läsvanor igen (läser jättelite på helgerna. Väldigt konstigt tycker jag, eftersom det är då alla andra verkar läsa). Då kanske inte 120 sidor om dagen i Den hemliga historien kommer kännas jobbigt alls.

Kim, Momo och Bella är bästa vänner. På dagarna böjer de sig för killarnas svidande kommentarer som tjejer, men på nätterna blir de pojkar.

De upplever friheten i att inte vara underlägsen, och snart blir det en drog. Kim vet inte längre vem hon är. Hon blandar ihop sina båda jag, och det ena, det förtrollade jaget blir mer riktigt än det verkliga. Hon känner sig otillräcklig i sin vanliga kropp.

Något utav det första jag tänkte när jag läste den här boken var: "Var det såhär? Var det såhär att vara 14-årig tjej?". Jag tror inte att jag hade det så som tjejerna i boken. Jag gick i musikklass och vi hade bara som mest 3 killar i vår klass från fjärde klass till nionde. Därför klarade jag mig undan sånt här.
Så den tanken som följer efter: Har dem det såhär? Tjejer som går i skolan idag? Är det så här det går till i klasserna? Tanken upprör mig. Det gör ont. Jag vill kräkas, för det är så fruktansvärt. Det är 2012 och vi har fortfarande inte fått slut på könsstyrd mobbing? Och vad är det för jäkla lärare som inte gör någonting åt det?

Den här boken får mig att känna. Jag blir upprörd, ledsen och får ont i magen. Jag blir illa berörd.
Den är magnifikt skriven. Lite svävande, svår att fånga. Men det är exakt det som gör den bra. Antalet miljöbeskrivningar och personbeskrivningar är i princip noll. Det är skönt att kasta sig in i en berättelse där allt sådant är irrelevant. Poängen är lite att det här liksom skulle kunna vara var som helst eller vem som helst.

Jag inser helt klart varför den här och inte Cirkeln fick Augustpriset. Att jämföra den här med Cirkeln går liksom inte riktigt. Cirkeln är en fantastiskt bra bok, som jag nog uppskattade mer som berättelse, MEN den har inte ett underliggande budskap på samma sätt som den här har. Jag skulle vilja säga att den här boken är större.

Som jag skrev tidigare i veckan skulle den också vara hemskt bra diskussionsunderlag i skolan (petar på alla lärare).

Efter att ha bloggat på Sagan om Sagorna (mest för min egen skull) i tre år tar jag nu ett steg framåt. Trots min rädsla för förändringar är jag väldigt glad och förväntansfull inför detta bloggbyte. Ni som känner till mig sen tidigare vet att jag skriver om böcker, tankar om läsning, mitt eget läsande och lite runtikring det. Ni som inte vet... tja, ni vet det nu, eftersom jag just skrev det. Eftersom jag inte är intresserad av att blogga på två bloggar samtidigt, kommer allt mitt bloggande flyttas hit.

För er som inte känner mig tänker jag köra fem snabba också!
Boksläpp jag ser mest fram emot i vår: Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (del två i Engelsfors-trilogin)

Bästa boken jag läst i år: Revolt av Suzanne Collins (tredje delen av Hungerspelen. Den hade mig fast hela vägen!)

En bok jag trodde att jag skulle gilla, men inte gillade: Norwegian Wood av Haruki Murakami. Älskade Kafka på stranden, men Norwegian Wood fungerade helt enkelt inte riktigt för mig.

Så läser jag helst: På tåg, med musik i lurarna (alternativt helt knäpptyst, men när är det någonsin knäpptyst på ett tåg?). Och givetvis ska det vara pappersböcker. E-böcker är inte min grej.

Den tjockaste bok jag läst: Stephen Kings senaste bok, Under Kupolen, vinner med sina 1178 sidor.
Jag vill även varna alla nya läsare att denna blogg kan innehålla spår av Harry Potter. Jag bara varnar er i förväg.

Eller nä, inget hejdå. För ni får följa med! Jag har hintat lite på Twitter om att jag har grejer på gång. Denna grej är nu klar, och ni är väldigt välkomna att delta.

Jag blev för ett tag sen kontaktad om ett erbjudande att få en profil på LitteraturMagazinet, en ny startad e-tidning som skriver om litteratur (no way!). Jag tänkte att det var dags att ta ett steg till och tackade ja.

Så idag flyttar jag. Från och med nu kommer allt mitt bloggande ske här. Om ni skulle glömma bort den nya adressen så behöver ni inte vara oroliga - saganomsagorna.se kommer styras om så att man kommer direkt till den nya sidan.

Ni som följer saganomsagorna.se på bloglovin behöver därmed inte göra någonting, utan bara hänga på. Som sagt (och som ni märker) är den inte omställd än, så det kanske tar ett litet tag innan det fungerar, men snart ska det göra det.
Däremot ni 2 fina följare som följer saganomsagorna.blogspot.com på bloglovin: Ni behöver ändra om! Byt till saganomsagorna.se istället, så blir det rätt även efter flytten.

Sådärja, det var nog allt ni behöver veta tills vidare. Då kör vi. Right?

Vi ses på http://www.litteraturmagazinet.se/anna-lagerqvist

Titel: Mitt klimatkatastrofala liv: Carbon Diaries 2015
Författare: Saci Lloyd
Antal sidor: 335
Format: Storpocket
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Recensionsexemplar

Det är London, om 3 år. 2015. Den stora stormen har härjat, och de som styr har bestämt sig för att den här klimatförstöringen måste få ett slut. Därmed inför de koldioxidransonering.
Laura, som är bokens huvudperson, är en av Londons många invånare. Helt plötsligt blir hon fråntagen en hel del av den bekvämlighet hon tidigare hade. Om inte koldioxidpoängen räcker till blir det till att gå eller ta cykeln till skolan - oavsett vilket väder det är.
Hennes pappa förlorar jobbet och blir galen. Mamman är ursinnig och går inte att resonera med alls. Storasystern Kim bara upprepar att hennes liv är förstört och att hon vill ha sitt gamla liv tillbaka.
Laura vet inte vad hon ska ta till när även hennes band, Dirty Angels, börjar knaka i fogarna.

Jag har länge blivit matat med miljöfrågor i skolan, och tycker att den här boken borde bli riktigt väl marknadsförd. Det är nog bra både för vuxna och ungdomar att få en liten skymt av vad vi har att vänta oss om vi inte gör något åt våra vanor, som är väldigt kostsamma för miljön.

Själv boken känns ju inte direkt som något mästerverk, även om den var bra. Stör mig lite på böcker skrivna i dagboksform, men kan inte komma på något sätt som hade varit bättre att skriva den på. Det är på något sätt skönt att Laura är en helt vanlig tonåring, som mitt i allt det här är helt vanliga problem med skolan, kompisar och killar. Men jag hade nog inte blivit speciellt berörd av boken om jag inte hade läst en hel del om sånt här tidigare. Däremot är den väldigt bra diskussionsunderlag, och jag skulle verkligen rekommendera att läsa denna i skolan och prata runt den.





Andra som har läst: Sofies bokblogg

Genom facebook (alltid facebook, eller hur?) fick jag reda på att en tjej som går i min årskurs i skolan fått skriva en text för SvD om hur svininfluensavaccinet förändrade hennes liv. Hon upptäckte nämligen efter ett tag att hon var en av flera ungdomar och barn som fått narkolepsi av vaccinet.
Nu är det ett helt gäng barn och ungdomar som har fått skriva texter/blivit intervjuade till SvD's hemsida. Texterna och intervjuerna handlar just om hur det är att leva med narkolepsi. Mina bekanta skriver bland annat:

"Jag vill kunna skratta igen, oavbrutet i flera minuter. Jag vill kunna njuta av ett skrattanfall istället för direkt förbereda mig på att kataplexianfallet snart kommer bryta ut."

Jag har inte hunnit läsa alla texter än, men de jag läst är riktigt bra. Jag blir så himla arg över att saker ska stressas fram. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som "bara" fick feber och låg helt däckad i några dagar av vaccinet. Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Texterna går att hitta här. Tjejen som går på min skola heter Daniela Dahl och hittas på rad 4, den fjärde från vänster.

(Rubrikreferns: The Beatles - I'm only sleeping)

Framtiden. Där framme ligger den. Skimrande, och precis det jag gör den till. I vår tar jag studenten. I höst kan jag göra vad jag vill. Nåja, jag kan inte bli läkare eller veterinär, eller något sånt, för riktigt så bra betyg har jag inte. Men låt oss säga att jag har så pass bra betyg att jag ändå har rätt stora valmöjligheter.
Ibland är det fantastiskt - det där att ha valmöjligheter - men lika ofta kan det vara en förbannelse. I det här fallet är det nog både och. Den där känslan av att det är nu det gäller, det är nu kan jag börja forma mitt liv och vad jag vill jobba med sedan. Den känslan är så stor att den nästan svämmar över i mig. Samtidigt är valmöjligheterna så många att jag får beslutsångest. Visserligen är jag fullt medveten om att en sak inte utesluter en annan. Om jag väljer att bli något nu behöver inte det betyda att jag inte kan göra något annat senare.

Nu när jag på senaste tiden läst mycket ungdomslitteratur (främst Mitt klimatkatastrofala liv och Pojkarna, recensioner kommer inom kort) så tänker jag att de skulle vara sådana utmärkta diskussionsunderlag i skolan. Och att bli lärare är alltid något som legat och grott långt bak i mitt huvud. Lärare i svenska och historia. Det vore något det. Samtidigt vill jag bli bibliotekarie, författare, journalist, radioproducent, jobba på förlag och tja, resa världen runt.

Att jag vill jobba med, mot, till, i närheten av ungdomar är i alla fall något som är säkert. Få dem att läsa, tänka, prata, diskutera, känna. Det fanns några (lärare och bibliotekarier, mest) som fick mig att göra det när jag var yngre. Jag är fortfarande ungdom, och det finns fortfarande människor som gör det där för mig. När jag blir äldre vill jag bli den som åtminstone försöker.

Tja, framtiden finns där. Och nu börjar det bli dags att forma den, att ta den någonstans. För första gången sen jag började gymnasiet så vet jag inte vad jag ska göra i höst. Det känns skrämmande och fantastiskt på samma gång. Skrämmande för att jag lämnar något som är tryggt, och för att jag är rädd att jag sluta upp med att inte föra någonting. Fantastiskt för att jag kan göra precis vad jag vill. Och jag vill göra allt.

Titel: Döda flickors dans
Författare: Rachel Caine
Antal sidor: 320
Format: Storpocket
Bokförlag: Styxx Fantasy
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Recensionsexemplar

Den här boken tar vid på exakt samma ställe där Glashuset slutade. För att inte spoila för er som inte läst Glashuset till slut än så tänker jag inte tala om hur boken börjar.

Nåja, kärleksberättelsen mellan Claire och Shane fortsätter.
Shanes pappa återvänder till staden för att göra slut på vampyrerna. Snart blir även Shane indragen - så pass mycket att han blir av med sitt Beskydd. Claire och Eve försöker göra allt som står i deras makt för att rädda Shane ur vampyrernas rättssystem, men de har inte mycket tid på sig.

Jag satt som på nålar genom hela den här boken. Jag kunde knappt sluta läsa när jag väl kommit in i den. Som tur var sammanföll läsningen av den här boken med att jag fick feber och hosta, vilket gjorde att jag inte BEHÖVDE sluta läsa heller.

Egentligen så finns det inte mycket mer att säga om den här än om Glashuset. Jag är fortfarande kär i Shane, Claire är fortfarande trovädig, vampyrerna är fortfarande onda, språket är fortfarande enkelt och berättelsen står fortfarande inte still. Bara det faktum att den börjar redan på topp och sen bara eskalerar är väl bevis på sistnämnda.

Jag tycker att det är bra variation i samma miljö. Den upprepar sig inte, utan fortsätter.

Idag blir böcker jag minns en liten specialare. Dels för att jag kommer ihåg två stycken böcker, och dels för att Fiktiviteter utlyste en Gardellördag. Det här inlägget kommer både dels handla om när jag läste två utav mina favoritböcker någonsin, och dels om min relation till Gardells skrivande.

Jonas Gardell. När jag var yngre och såg honom på tv förstod jag inte alls grejen. För mig var han bara homosexuell. Ni vet, sådär som man kan tänka om folk man inte känner till så väl. De är ingenting annat än rött hår, glasögon eller bara arga, bara ledsna eller bara glada.. Eftersom homosexualitet inte var något som jag hade bekantat mig med när jag var liten så var det för mig en utmärkande egenskap i sig. Och Jonas Gardell var för mig bara och endast homosexuell.

Senare skulle han få en mycket större betydelse för mig. Det som jag såg när jag var liten skulle bli en enorm tillgång för min självkänsla.

Det var på Tumba bibliotek det började. Som så många gånger båda innan och efter. Ungdomsbibliotekarien hade plockat fram för slag på böcker åt min klass inför något lästema vi skulle ha i skolan. För en gångs skull var det inte riktigt någon som lockade mig. Men jag tog en i alla fall. Ett ufo gör entré. "Coolt namn, coolt omslag. Den tar jag." var det enda som fanns i mina tankar då.

Enda sen jag varit liten har jag känt mig annorlunda. Redan i sexårs hade jag svårt för att hitta vänner som var som jag. I högstadiet blev det värre. Fastän det var folk runtomkring mig kände jag mig ofta ensam. Kanske mest för att jag inte hade någon att prata med, och inte heller vågade lita på någon. Vid lästillfället var jag alternativ och kallade mig själv för punkare. Jag har aldrig varit så olik någon annan som då, varken förr eller senare.

Att läsa Ett ufo gör entré var en befrielse. Den handlar nämligen om att man inte måste vara som alla andra. Jag var aldrig som andra i högstadiet, och varje gång någon talade om det för mig tog jag åt mig. Jag tog åt mig, eftersom samhället matat mig oavbrutet med att det är BRA att vara som alla andra. Den här boken talar om att det är minst lika bra - om inte bättre att inte vara som alla andra.

När jag hade läst Ett ufo gör entré kunde jag inte få nog och läste En komikers uppväxt direkt efteråt. Jag kunde inte låta bli att känna att dessa böcker var skrivna för MIG, och för sådana som mig. Jag behövde dem. Jag behövde läsa dem så himla mycket. Fortfarande är det två utav de bästa böcker jag läst, även om jag glömmer bort att jag älskar dem. Men efter det här kanske det är dags för en omläsning?

Tolvårige Juha Lindström är klassens clown. Att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och dvärgkaninen Prutten - och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt fula hår och som Juha skäms för, den mobbade Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. En komikers uppväxt speglar en generations uppväxt i sjuttiotalets svenska förort är en av de roligaste och samtidigt sorgligaste barndoms skildringarna i modern svensk litteratur.

I Ett ufo gör entré återvänder Jonas Gardell till Juha och Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, som vi lärde känna i En komikers uppväxt. 70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan. Rolig, sorglig, grym, träffsäker, fräck

Titel: Syskonen Baudelaires olycksaliga liv del 1: En olustig början
Författare: Lemony Snicket
Antal sidor: 171
Format: Pocket
Bokförlag: Richters (numer Damm/B. Wahlströms)
Köp den här: Är slutsåld på de flesta ställen, men går att hitta begagnad på Bokbörsen
Var jag fått den ifrån: Köpt på Bokbörsen

Syskonen Baudelaire är tre. Den äldste heter Violet. Hon är mästare på att uppfinna saker, och när hon knyter upp sitt hår vet man att hennes hjärna går på högvarv. Mellanbarnet heter Klaus och älskar att läsa. Han glömmer heller nästan ingenting utav det han läst. Den tredje och yngsta är lilla Sunny, som bara är en liten baby. Hennes favoritsysselsättning är att bita i saker, och om man inte vaktar sina fingrar kan man få henne hängande där.

En dag när syskonen Baudelaire är på stranden ser de siluetten av en konstig man komma emot dem. Först blir de rädda, men sen inser de att det bara är herr Poe, en vän till deras föräldrar. Han kommer med den mycket sorgliga nyheten att huset de bor i har brunnit ner, och allt som de älskar brann med det. Den största förlusten är ändå deras föräldrar. Deras älskade föräldrar brann inne i huset.

Boken börjar alltså med att syskonen blir föräldralösa, och bättre blir det inte. De får flytta till den ruskige greve Olaf, som egentligen bara är ute efter den store Baudelaire-förmögenheten.

Det jag gillar allra mest med den här boken är den smygande barn-gotiken. Allt är hemskt, och när dåliga saker händer är det inget konstigt, utan bara ännu en grej i raden av andra grejer.

Jag har faktiskt inte läst dessa böcker tidigare, trots att jag så maniskt var tvungen att samla alla nu. Dock har jag sett filmen, som är ett rent mästerverk.
I böckerna (har hunnit läsa Reptilrummet också, recension kommer senare) älskar jag berättarstilen. Att det faktiskt finns en berättare genom boken, och att berättaren vet mer än de stackars barnen. Berättaren (Lemony Snicket) varnar oss i förväg när något hemskt händer, förklarar krångliga ord och upprepar ideligen att det inte är någon bok för känsliga läsare.

Trots hemskheterna är det en ganska mysig bok, men jag kan inte påstå att jag känner mig berörd av den. Jag har på senaste tiden funderat över mina olika betygsgrader, och kommit fram till att det nog är skillnaden mellan 3 och 4 i betyg. 3 är "bara en bra bok", medan 4 är "en bra bok som jag blir berörd av". Därmed är det en 3:a som gäller för den här boken.

Okej. Okej, okej, okej. Jag hatar Penguin Ink. JAG HATAR PENGUIN INK, hör ni det? Jag hatar Penguin Ink av den enkla anledningen att omslagen är så satans snygga. Jag postade två stycken tidigare i veckan, men det finns fler. Många fler. Många fler som jag inte bara vill ha, utan BEHÖVER. De är så otroligt snygga att jag nästan blir upprörd.

Jag funderar på att göra en stor beställning därifrån om jag har råd efter att ha bokat en Prag-resa. I den kommer nog The Accidental, Notes on a Scandal, High Fidelity och The Women in Black ligga (den sistnämnda är alltså inte från Penguin Ink). Bra anledning till att börja läsa mer på engelska? Ohyes!

Några av mina favoriter:

Jag ligger hemma med hosta och 39 graders feber, så om det blir lite tomt här så handlar det inte om att jag glömmer bort att blogga.

Läser gör jag dock! Bob Dylan blev satt på paus, för jag orkar inte läsa en så krånglig bok när jag är sjuk.

Istället har jag hunnit läsa både Döda Flickors Dans och Mitt klimatkatastrofala liv, samt börjat på Pojkarna. Igår läste jag hela 560 sidor på en dag, och det måste nog vara mitt rekord någonsin!

Det kanske verkar lite tidigt att börja prata om Bokmässan 2013 när årets bokmässa inte ens har varit än. Tja, det är det väl, men idag släpps temat för Bokmässan 2013. Den här gången är det Rumänien som kommer stå i fokus!

Vad tycker ni? Roligt/tråkigt tema? Jag själv tror inte att jag någonsin har läst någon rumänsk litteratur, så jag får väl göra det. Men det får bli NÄSTA år. Nu ska jag försöka fokusera på Norden.

Den här veckan har Lyran temat bokbloggare. Jag är fortfarande inte så himla bra på det här med bokbloggar, så kända/mindre kända, det struntar jag i. Jag tar tre jag gillar helt enkelt!

1. Tidigare har jag (pinsamt nog) inte kollat in de andra utav bokmässans bloggambassadörers bloggar speciellt väl. Jag på min höjd bläddrat igenom dem lite snabbt och sen fastnat för vissa, och inte fastnat för andra. Nu efter inspirationsträffen har jag tagit mig lite mer tid att titta igenom några bloggar i alla fall. En utav de jag gillar bäst är Sofies bokblogg. Sofie och jag är de enda i gruppen om 20 som är under 20 år, och det känns skönt att det är någon mer än jag som är det i alla fall!
2. Schitzo-Cookie har en väldigt trevlig bokblogg. Jag gillar verkligen när hon videobloggar, för hon verkar så himla gullig och trevlig.
3. Sigrid skriver bloggen Granspiror och Silvervioler och verkar också som en himla trevlig tjej. Som person verkar hon ha många kvalitéer som jag uppskattar, och även som bokbloggare är hon väldigt uppskattad hos mig.

Fick för en stund sen mejl från Bokus om att de har släppt bokningsfunktionen inför bokrean. Jag kollade igenom rea-avdelningen lite snabbt, och mina ögon föll på två böcker som det har pratats mycket kring på senaste tiden.

Cirkeln har ju precis kommit ut i pocket, och då är det tydligen läge att rea ut den inbundna varianten. Om du gillar inbundet bättre än pocket (och har ett medmera-kort) kan du lägga på 15:- på priset och få den i det formatet istället. Om du inte äger ett medmera-kort så får du lägga på en tia till. Den hittas här. Min recension hittar du här.

Hungerspelen gavs ut i en inbunden variant med alla böckerna i en bok den första februari i år. Tydligen så är den redan på rea. Om du föredrar pocket kan du ju köpa de för 43:- styck. Om det gör det samma kan du istället köpa denna variant som kostar mindre än 2 utav pocketarna. Ynka 75:- kostar den. Den valde jag att klicka hem, så får vi se var jag gör av med mina pocketar sen. Boken hittar du här. Min recensioner hittas här, här och här.

Edit: Såg nu att Adlibris också har släppt bokningsfunktionen inför sin bokrea, och där kostar Cirkeln 65:-! Hungerspelen, trilogin i en bok, kostar 75:-, precis som på Bokus.

I helgen har jag varit en sväng till Göteborg för att träffa en massa bloggambassadörer.

Klockan fem gick jag upp igår morse för att ta bussen som fick klockan sex. Mitt tåg gick inte förrän 8 från Stockholms central, men man kan aldrig lita på lokaltrafiken här.

Tågresan ner var mysig. Jag satt i en tyst avdelning = mycket lästid utan att störas av skrikande barn eller kacklande ungdomar. Hann läsa en hel bok, och den kommer det recension på senare i veckan.

Väl i Göteborg hann jag träffa en vän innan det var dags att checka in på det fantastiska hotellrummet (jag som knappt bott på hotell förut!) på Gothia.

Äsch, jag ska inte berätta allt för detaljerat vad vi gjorde, men det har varit fruktansvärt trevligt. Alla är så sjukt trevliga. Jag är verkligen imponerad över att de fått ihop en så trevlig grupp! Jag ville inte riktigt åka hem idag, men det var jag ju tvungen till, tyvärr.

Trillade över dessa omslag och höll på att klicka hem dem utan att ens läsa vad de handlar om. Meeeeen när de kostar 120:-/st på Adlibris känner jag att jag nog inte vill köpa dem helt lättvindigt - även om jag skulle kunna ha dem stående i bokhyllan olästa endast för de fantastiska omslagen.

Notes on a Scandal

The Accidental

Titel: Pojken i randig pyjamas
Författare: John Boyne
Längd: ca 5,5 h
Format: Ljudbok (skivor + skiva m mp3-filer)
Uppläsare: Peder Falk
Bokförlag: Damm
Köp den här: Verkar vara slutsåld som ljudbok, men pappersboken finns att köpa på dessa ställen: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Köpt i bokhandel (ej på internet)

Bruno är 9 år gammal. Han har levt sitt korta liv i en väldigt skyddad miljö, tillsammans med mamma, pappa och storasyster Gretel i ett stort hus i Berlin. En dag beordrar furien (Brunos eget ord) hans pappa att stationera sig i Alschwtiz (också hans eget ord), och han tar med sig hela familj för att bo där. Till en början känner sig Bruno hemskt ensam, men under en upptäcksfärd i skogen runt huset träffar han på Schmuel. Problemet är bara att de inte kan leka med varandra, för Schmuel är på andra sidan staketet. Samtidigt som Schmuel börjar berätta sin berättelse - om hur de fick flytta från sitt hem och blev tvingade att bo tillsammans med en annan familj i ett endaste rum, hur de fick trängas på tåget till Auschwitz - börjar Bruno fundera på varför staketet stänger honom borta från alla barnen som finns där inne, och om nu judarna och icke judarna är i konflikt med varandra; varför kan de inte bara prata om det?

Berättelsen bygger mycket på Bruno naivitet. Han berättar att han minsann OCKSÅ blev tvingad att flytta ifrån sitt hem och åka tåg dit. Han undrar varför det inte kom några från det där fullpackade tåget till hans tåg, för där fanns det jättemycket plats.

När jag gick in på boken på Adlibris står det att det här är en bok för barn 9-12 år. Jag vill bara tala om att det här INTE är en barnbok. Herregud, jag skulle aldrig se det här som en barnbok. Jag hade nog blivit helt förstörd om jag hade läst den här boken i den åldern.

Eftersom jag har lyssnat på boken kan jag inte riktigt svara på hur språket är, men jag tycker inte att det är speciellt mycket bildspråk. Jag får massor av bilder i huvudet när jag lyssnar, men det beror nog snarare på att jag sett filmen än att det är ett målande bildspråk. Förresten, på tal om filmen: Det här är en fruktansvärt fin bok (och film), men allt blir förstört om man vet hur den slutar. Eftersom jag såg filmen innan visste jag vad som skulle hända på slutet, och hela berättelsen genomsyrades och förstördes av det. Om jag inte hade vetat hade jag liksom BARA tyckt att den var bra. För det ÄR en bra berättelse. Bara inte om man redan vet hur den slutar.

Om jag ska säga åt er vilket ni ska göra: Läsa boken eller se filmen så säger jag: SE FILMEN. Den bygger upp stämningar på ett helt annat sätt än (ljud)boken, och slutet kommer inte lika pang på i filmen.

Det är något jag är väldigt dålig på. Det är också något som jag skulle bli bättre på. Grejen är att det inte alls är så att jag tycker att det är svårt att läsa på engelska. Det är bara inte lika enkelt som att läsa på svenska. Det går lite långsammare, och jag vill sällan ta mig den tiden.

Jag hade tänkt att det här skulle få bli året då jag prövar mig på lite mer böcker på engelska. Just nu håller jag till exempel på att läsa Bob Dylans Chronicles på engelska. My life as a white trash zombie och Thorugh the looking glass (alltså Alice i Spegellandet på svenska).
Dessutom har jag beställt tre böcker på engelska. Det känns lite som en risk, men jag vill verkligen läsa dem, och de finns inte på svenska. Vilka tänker jag inte tala förrän de kommer, men som ledtråd kan jag säga att alla tre finns med bland mina önskelistor!

Hur gör ni? Läser ni mycket på engelska?

Titel: Glashuset
Författare: Rachel Caine
Antal Sidor: 312
Format: Storpocket
Bokförlag: Styxx Fantasy
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Recensionsexemplar

Sextonåriga Claire har lyckats övertala sina föräldrar att plugga på universitetet i Morganville. Hon vill verkligen bevisa för dem att hon klarar av det, men allt börjar tråkigt när hon råkar stöta sig med skolans "drottning". För att fly undan mobbing, misshandel och till och med dödshot flyttar hon in hos Eve, Shane och Michael. De berättar om någon som hotar henne ännu mer; Vampyrerna som styr Morganville. Och de vill ha Claire.
Ska jag vara ärlig? Heeeeelt, helt ärlig? Det som fick mig att vilja läsa de här böckerna var... tamtaram: Kanten, sidkanten, inte ryggen utan alla andra kanter, är svarta. Och det är så snyyyyyyyyggt!

Nu ska jag sluta vara ytlig och lite fånig och fokusera på innehållet istället. För det här är verkligen mer än bara en cool utsida.

Varje gång jag börjar läsa en vampyrbok slår jag på skepticism-glasögonen. Det är något jag kallar för Twilight-syndromet. Twilight har nämligen fått mig att tycka att vampyrer är skittråkiga. Jag överdriver inte. Vampyrerna i Twilight är mesar som varken är onda eller äter människor. Dessutom glittrar de i solskenet. Hur fånigt är det inte? Nej, vampyrer ska vara ONDA. Jag avstår hellre från egenskaper som snabbhet och extrem styrka för att ge plats åt ONDSKAN. Det är de två viktigaste sakerna med vampyrer: De är onda och de äter människor. Sen ska de vara extremt charmiga och förföra unga tjejer som de sedan kan äta upp. Precis så. Alternativt ha någon konstig dragningskraft som gör att de snärjer vanliga människor och sen kan äta upp dem. Vampyrer ska se sig själv som förmer än människorna, och därför blir de INTE vän med människor, och absolut inte KÄRA i dem.
Vampyrerna i den här boken får.... GODKÄNT. Det här är vampyrer fo' real.

Vidare så gillar jag berättelsen. Den står aldrig still. Det blir aldrig tråkigt. Den är rejält spännande dessutom. Språket är enkelt. Det bär berättelsen, men man tänker inte nämnvärt på det. Sidorna bara flyger förbi, och vips så har man läst jättelångt.

Claire har det där som som gör att karaktärer känns så himla trovärdiga - hon är inte perfekt. Däremot är hon lätt att tycka om, för även om hon inte är snygg och populär är hon modig och har lite jävlar anamma i sig. Hon är drivig och smart.

Jag hängde upp mig ganska mycket vid Shane. Jag blir själv lite fnittrig och rosabubblig när han är med.

Jag ser verkligen fram emot att läsa kommande böcker, och hoppas verkligen att de inte slutar översätta mitt i serien (som de till min lillasysters besvikelse gjorde med t ex Sookie Stackhouse/True Blood)

Den här månaden hann jag med 9 stycken böcker. Det känns himla bra faktiskt. Det är nog ett januari-rekord! Igår blev jag dessutom klar med Pojken i randig pyjamas, vilket får mig att fundera på om min utmaning om 50 böcker i år kanske är lite mesigt. Jag menar, det har gått typ en månad in på året, och jag har redan hunnit igenom 10 böcker.

Glashuset har jag tyvärr inte hunnit skriva om än. Konsten att bokblogga har jag inte heller skrivit om, och ämnar inte göra det. För första gången på väldigt länge har jag inte hunnit med att skriva om böcker jag läst. Nu har jag liksom hunnit avsluta två stycken (tre om man räknar med Konsten att bokblogga) utan att skriva. Nåja, de dyker upp här så småningom!

De här har jag läst den här månaden:

1. Orgasmboken
2. Under kupolen
3. Fatta eld
4. Revolt
5. Cigaretten efteråt
6. Processen
7. Cirkeln
8. Konsten att bokblogga 
9. Glashuset

Medelbetyg: Eh, tja, TYP en fyra (3,8 om man ska vara exakt. Det är inte jag).

Över lag har det bokmässigt varit en FRUKTANSVÄRT bra månad. 3 stycken fempoängare (Under kupolen, Fatta eld och Revolt) och 3 stycken fyrapoängare (Orgasmboken, Cirkeln och Glashuset). En månad att vara nöjd med, med andra ord.

Antal sidor blev 3140.

Ni vet när man letar efter något man tror är omöjligt att hitta, och egentligen har förlorat allt hopp? Sen kommer man på ett ställe som man inte letat på, som egentligen var det mest uppenbara. I mitt fall var det stället Akademibokhandeln.

Jag borde ha sett tecknen hela tiden. Jag började samla på böckerna för att jag hittade de tre sista på rea där. Efter det har jag jagat resten. Vissa lätta att lokalisera, vissa svårare. Men alla gick att få tag på, ny eller begagnad.

En var dock svårare än de andra. Bok nummer 7, Den bedrövliga byn.

Tecken nummer 2 var att jag fick ett presentkort på Akademibokhandeln i julklapp. Ni behöver inte ens (som jag) tro på ödet eller synkronisitet för att inse att jag åtminstone borde ha TÄNKT på Akademibokhandeln. I efterhand är det nästan pinsamt att jag inte gjort det.

Nåja, nu är samlingen komplett. Nu kan jag känna mig lugn.

Ni som fortfarande söker: Akademibokhandeln i Haninge har några ex kvar fortfarande.