Eunomia är den tredje delen i serien Speglarnas hemlighet, där andra boken heter Resan till tidens slut. I Eunomia står Asrin inför slutstriden - då de ska göra landet Eunomia till det fria land det en gång var. Hela Eunomias öde vilar på Asrins axlar - det är hon som är den sista blå rosen - den enda som kan rädda Eunomia. Men kommer hon lyckas?

Det första som slog mig när jag började läsa den här boken var: det finns alldeles för många karaktärer. Nu var det ju ett tag sedan jag läste Resan till tidens slut och det är helt klart krångligt att hålla reda på vilka alla är. Jag hade önskat en lista över karaktärer i början - vilka de är, vad de har för relation till Asrin och vilken uppgift de har. Till exempel likt den som finns i sista boken av Engelsfors-trilogin. Inte ens i slutet av boken har jag koll på vilka alla är, ärligt talat. Jag stör mig också lite på att det finns logikluckor i berättelsen. Som typ att jag undrar vad som händer med molnen när de försvinner från Eunomia och sådant.

Över lag måste jag medge att den här boken var en stor besvikelse jämfört med dem två tidigare i serien. Den mysiga, mystiska stämningen infann sig inte alls, utan det enda intryck jag får är... extremt rörigt. Jag hänger inte med i alla svängar. Kanske för att jag inte heller finner berättelsen så intressant, och därför har svårt för att koncentrera mig i läsningen. Något av det jag uppskattade mest med dem första böckerna i serien var miljöerna - Stockholm i Flickan vid glastornet och Paris i Resan till tidens slut. Miljön i Eunomia gav inte alls samma inbonade känsla som Paris och Stockholm gjorde.

Något som jag faktiskt uppskattade med boken var de små filosofiska inslag som finns lite här och var. Till exempel när Asrin reflekterar över betydelsen av minnen och om en är samma person om en förlorar sina minnen. Det känns som väldigt lagom stora diskussioner för åldersgruppen, samtidigt som det drar igång hjärnan lite.

Jag reflekterade också över hur den här boken förhåller sig till andra böcker jag har läst. Till exempel får den begränsade arenan och skymningssången mig att tänka på Hungerspelen. Nu kommer också en spoiler, så ni som läst boken får highlighta för att läsa: [Jag tänker även på det här barnet som måste offras för att rädda mänskligheten. Vi har till exempel Harry Potter, Ender i Enders spel och Minoo i Engelsforstrilogin som alla måste offra något väsentligt för att kunna rädda alla andra. Och nu alltså även Asrin. Enligt min kursbok i Barn och skräckfantastik är det ett rätt vanligt motiv i den här typen av litteratur. Och egentligen - hur kul hade det egentligen varit om de gått igenom striden och räddat alla och fortfarande varit helt intakta? Egentligen?]

Inser att jag varit mest negativ i den här recensionen, så vill göra en sammanfattning. Är den här serien läsvärd? Ja, det tycker jag definitivt. De två första böckerna är superbra. Den tredje delen lite mindre bra, så ha inte för höga förväntningar.

__________________________________________________________________________________