En av mina första dagar på Barnens Bokklubb i förra veckan berättade chefredaktören för mig att hela arkivet av medlemstidningar utskickade av Barnens Bokklubb finns samlade i ett rum. Min tanke var: "Varför använder vi inte det här till att liva upp den där Barnens Bokklubb-bloggen som ligger och dammar någonstans på internet?". Och sen gjorde jag det.

Del ett blev klart och postades idag! Så om ni alltid undrat vilka böcker som var huvudböcker på 70-talet eller vill ha en nostalgitripp tillbaka till när du var liten och prenumererade är det där ni ska hänga framöver. Första inlägget visar upp den allra första Barnposten som kom 1977!

Om ni vill önska ett årtal jag ska dimpa ner i, eller vill se något speciellt tycker jag ni ska kommentera antingen härinunder eller på Barnens Bokklubb-bloggen! Så lovar jag att gräva fram något :)

(För övrigt: Idag var jag på presskonferensen för ALMA. Det var coolt. Sjukt coolt. /end of skryt)

Men hallå, var har du gjort av Top Ten Tuesday? Jag svarade på ungefär det för ett tag sedan, så kände inte för att svara idag. Dessutom tror jag inte ens att jag lagt till något på min TBR-lista sen dess - förutom den mentala då. Och TBR-hyllan har fått sig några tillskott i och för sig... Istället blir det någon deltidsuppdatering av vad jag tycker om Rick Riordans Den röda pyramiden. Det blir också - vilket rubriken avslöjar - lite prat om Harry Potter och Percy Jackson också.

Så, hur går det då med Den röda pyramiden? Ärligt talat? Uruselt. Vilket väl dels är en kombination av att jag varit på praktikplatsen i en vecka, det har varit en miljon nya intryck, jag har haft saker att göra nästan varje kväll, har läst nästan hela tiden på jobbet och därmed inte orkat plocka upp boken på vägen hem. Jag började liksom läsa den 22 mars och är nu lite mer än halvvägs. En och en halv vecka senare.

Men, jag måste också säga det här: Kära Den röda pyramiden, it's not (only) me. It's you. Vi har ett problem. Ingen av oss presterar bra i den här relationen.

Något som gjorde Percy Jackson så himla lätt att älska är den här underdog-huvudkaraktären. Han är sympatisk, går igång på att offra sig själv och är liksom så himla snäll. En typisk Harry Potter-karaktär som egentligen är så himla mycket som en helt vanlig unge (förutom att båda har superkrafter och är utvalda och ska rädda världen och grejer förstås). Varken Sadie eller Carter Kane kan anklagas för att vara varken sympatiska, snälla eller vanliga.

Okej, men kan inte berättelsen stå för sig själv då? Måste en gilla karaktärerna sådär mycket för att boken ska gå att läsa? Alltså, nej, klart en inte måste. Men i den här berättelsen hade det verkligen underlättat, för den är så himla långsam. Där igenkänning av grekisk mytologi fungerade som en extra krydda i Percy Jackson, fungerar hela grejen med egyptiska gudar mer på ett sätt som gör att berättelsen blir väldigt rörig. Dessutom tycker jag att Riordan går på alldeles för många genusfällor, som inte är riktigt lika uppenbara i Percy Jackson.

Mycket går ju liksom att känna igen - sagoberättandet och skapandet av nya myter och sådant som jag gillade väldigt mycket från Percy Jackson. Jag kommer definitivt läsa klart boken - förmodligen resterande böcker i serien också, och jag kommer definitivt skriva en ordentlig recension när jag läst klart den. Men, som ni redan förstått: Jag är verkligen inte såld på den här boken. Funderar även på om jag kanske borde gå över till att läsa på engelska. Gillar Riordans språk på engelska mycket mer än vad jag gillar översättningen.

Ni som är utleda på Percy Jackson-recensioner kan nu andas ut. Det här är den femte och sista boken, så efter det här behöver ni inte läsa flera!

The Last Olympian skiljer sig ganska mycket från tidigare böcker i serien - dels för att den inte bygger på riktigt samma form, dels för att den är betydligt mer våldsam och mörk än tidigare delar. De fyra första böckerna i serien alla innehåller någon form av quest, där vårt gäng huvudpersoner givit sig av från Camp Half-Blood, drivit runt från plats till plats för att lösa olika problem för att lösa uppdraget och på så sätt även sätta käppar i hjulet för Kronos. Visst finns det även drag av den formen här också - men jag skulle säga att mer än halva boken är lite som sista Harry Potter-filmen. Det vill säga: bara krig.

Som jag skrev om den fjärde boken började det kännas lite förutsägbart, vilket gjorde att det ändå blir lite roligare. Dock tycker jag nog att den här boken - trots sjukt. mycket. action. hela. tiden - blir lite mer långrandig än tidigare. Ändå, ungefär precis när jag hinner börja tänka "men guuuud, hur många rundor går det att slåss egentligen" händer det något nytt som gör mig mer alert igen. Fast jag tycker nog ändå att det blir lite VÄL repetitivt. Faktiskt.

Som sagt är det seriens mörkaste bok, vilket väl kan förklaras utav två saker - den oundvikliga sista sammandrabbningen är här och att både Percy Jackson och förmodligen även hans läsare blivit rätt mycket äldre (från 12 när serien börjar till 16 när den slutar). Att handlingen är så mörk vägs dock upp av att den är betydligt mer humoristisk och rolig än vad tidigare böcker är. Inte så pass att allvaret skämtas bort - snarare tvärtom. Humorn används för att understryka allvaret, men gör ändå att berättelsen får en balans som gör att det inte blir att för tungläst.

I slutet av The Battle of the Labyrinth börjar det hintas om en eventuellt kärlekstriangel också, vilken får mer plats i den här boken. Jag hatälskar trianglar, mest för att jag vet att kärlekstrianglar aldrig kommer sluta bra (åh, jag vill skriva en ungdomsbok med en kärlekstriangel som slutar lyckligt för alla! Dvs polyamoröst). Jag tycker att Riordan löst det bra ändå (och alltså, jag tror vi alla vet hela tiden vilka som kommer få varandra. Men som sagt, något måste ju göras av den tredje personen. Egentligen, en annan intressant triangel vore ju en där någon faktiskt blir dissad. Känns som att det alltid måste finnas en ANLEDNING till varför en person blir utesluten. Kan de inte bara välja lite och typ krossa någons hjärta lite? Herregud, jag skulle verkligen ta ut alla mina dåliga sidor på mina karaktärer om jag var författare), utefter förutsättningarna.

Och justja! Vem som är min favoritgud? Athena. Givetvis. Mvh Ravenclaw:are/Erudite osv.

Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Nu kommer ett sånt där tillfälle då ni får klicka er in någon annanstans för att läsa vad jag skrivit. Jag var nämligen på författarkväll hos Natur & Kultur i tisdags och har bloggat om det för Barnens Bokklubbs räkning.

Så om ni vill läsa om vilka författare som var där och vad som sas kan ni göra det här.

I tisdags lovade jag att jag skulle berätta mer om Rebeckas stjärna av Terry Nation - så det gör jag nu!

Som jag nämnde förra veckan seglade vi mycket när jag var yngre, och det här är ännu en båtbok. Vid det här laget var jag förstås för gammal för högläsning - framför allt för gammal för högläsning av en såhär pass bildrik bok. Och det var mycket riktigt inte alls för mig (eller min mammas mans dotter som är tre år äldre än mig) som mamma läste från början, utan min tre år yngre lillasyster.

Eftersom båtar är extremt trånga, och det liksom bara finns ett enda inomhusområde (okejdå, det fanns två, men bara ett som det gick att hänga på. Det andra var reserverat för TONÅRINGARNA. Aka min storasyster och min mammas mans son) går det ändå inte att undvika att snappa upp lite då och då det som de andra säger. Även om en verkligen försöker att inte lyssna.

Det var så det började - vi försökte att inte lyssna, jag och min mammas mans dotter - hallå vi var liksom säkert nio-tio och tolv-tretton. Verkligen. Försökte. Och sen snappade vi upp ett ord här och var. Och sen insåg vi att det var riktigt spännande och var helt fast i berättelsen. När boken var slut uppstod dock ett problem: eftersom vi verkligen försökt och lyckats relativt bra att inte lyssna i början av boken hade vi ju missat hur Rebecka ens hade kommit till den andra världen. Varför var hon där egentligen? Och vad hade omslaget med hela grejen att göra? Så mamma började om. Från början.

Och nu till varför jag vill berätta om just den här boken: JAG vill minnas att vi läste den flera gånger. När jag gick igenom lådorna hos min mamma (ja, jag är fortfarande kvar där) låg den här i skänkes-lådan. Upprört sa jag till min lillasyster: "SKULLE NI SKÄNKA REBECKAS STJÄRNA??????" och fick till svar: "Rebeckas va?". Hon har alltså inget som helst minne av den här boken. Inte ens när jag beskriver handlingen.

Men ni kan vara lugna, jag har förbarmat mig över den här boken som vi en gång köpte för 15 kronor och som gett oss valuta för pengarna flera gånger om. Den ligger just nu i min soffa, redo att läsas vilket århundrade som helst. När jag läst alla recex. Och alla nya böcker. Och...

Alltså, jag hade tänkt fatta mig kort den här gången, men fail. Nåja. Ni vet - ibland är helt enkelt nöjet att berätta en historia större än att höra en?

På initiativ av.

Åh, gud, nu ska jag skriva om sex IGEN, var det inte jag som tyckte att det här var så himla obekvämt?! Lika bra jag övar, tydligen... Nu när jag redan outat min första sexfantasi kan jag ju lika gärna fortsätta på sexspåret med ett inlägg den här veckan också. Sitter för övrigt på tåget i skrivande stund och blir generad över att ens skriva inledningen, men vadfan. Vi behöver prata om det här.

Ok, två snabbmeddelanden:

Nämen, ett helt Throwback Thursday-inlägg i listform på en tisdag? Förvirringen är total. Den här veckans Top Ten Tuesday-tema passar mig dock extra bra just nu. Som jag tidigare nämnt har min mamma flyttat precis, och att gå igenom boklådorna från vinden var väldigt spännande. De var alltså fyllda med böcker från min barndom. Bland annat lyckades jag ju rota fram Det magiska spelet och min mamma hittade hela min hög med gamla Kitty-böcker i en annan låda.

Nåja, här är en hög andra böcker jag läste när jag var liten som jag funderat på att läsa om inom en snar framtid:

1. Harry Potter
   Eh, alltså, nu har jag ju läst alla Harry Potter-böcker MINST sju gånger (det vill säga: jag har läst den sista sju gånger. Sen läste jag om alla böcker inför varje gång det kom en ny bok också). Låt oss bara säga att jag tappat räkningen. Men nu är det 2,5 ÅR sedan jag läste om HP senast, och jag har funderat på att läsa om hela serien sen förra julen då jag fick en box i julklapp. Borde sluta fundera och börja läsa.
   
   
2. Rebeckas stjärna - Terry NationDen här tänkte jag prata lite mer om på torsdag, så den berättelsen tänker jag hålla lite på!
   
   
3. Vem är rädd för Beatie Bow? - Ruth Park
   Efter att vi hade den här på högläsning i skolan såeh... tog jag boken. För att kunna läsa den igen. Vilket jag gjorde. Vilket jag ämnar göra igen. Någon gång.
   
   
4. Sanne gatubarn - Mecka Lind
   Herregud, jag kommer väl låta som rena rama boktjuven nu, men det här är också en stulen bok. Inser nu att jag nog har sjukt mycket böcker som jag faktiskt tagit från folk/skolan/biblioteket... Eh. Nåja, denna brukade vara min låtsasmammas. Läste den om och om och om igen (precis som jag brukade när jag var yngre), och vill gärna läsa den igen, nu när jag är vuxen.
   
   
5. Imorgon när kriget kom - John Marsden
   Hallåååå, minns ni när det gick att få dessa i Happy Meal? Jag var 7 år, mitt favoritband var Red Hot Chili Peppers och jag älskade mitt marsvin Jum-Jum och att läsa. Ingen skillnad jämfört med nu då (förutom att djuret är en Katniss-katt). Var dock äldre när jag läste själva boken. Har funderat jättelänge på att läsa hela serien, speciellt efter att filmatiseringen av första boken kom när jag gick i gymnasiet.
   
   
6. Den svarta kristallen - Teo Troy
   Jag fick de två första böckerna i den här serien i födelsedagspresent när jag fyllde nio, med löfte om att få resterande om jag gillade de första. Pappa läste högt för mig, men vi hann aldrig ta oss igenom den andra boken (av okänd anledning. Tror vi slutade läsa högt ganska snart efter det här). Bok nr två i serien har alltså legat förlorad på vinden i ~9 år. Skulle vilja läsa om dessa och den här gången faktiskt läsa hela serien.
   
   
7. Den mörka materian - Philip Pullman
   Det var förstås bara ett par år sedan som jag läste hela den här serien på riktigt, men jag kommer ändå alltid koppla Guldkompassen till mellanstadiet när vår lärare fortfarande läste högt för oss. Och jag har längtat efter den här serien typ sen jag läste klart den. Åh, nu fick jag ännu mer längt bara för att jag tänker på det...

Ja, det blir Percy Jackson idag också. Och då har vi även en femte (och sista) bok att ta tag i (dyker upp i nästa vecka!). Sen är det slut! ( :( :( :( :( )

I The Battle of the Labyrinth (alltså vet ni hur fel stavningen på "labyrinth" ser ut eller?! Måste kolla upp det VARJE gång jag skriver det. Labyrinth labyrinth labyrinth labyrinth) ger sig hela gänget ner till Daidalos (och igen, gudars så konstigt det blir när en måste översätta stavningen av namn till svenska eftersom en läst på engelska. Daidalos blir alltså Daedalus i boken) gamla labyrint. Daidalos har själv helt tappat kontrollen över den, och den har därmed vuxit sig liiiiite större sedan Theseus dödade minotauren. Den är också helt himla omöjlig att navigera i, så länge en inte har någon som kan visa vägen. Som vanligt slåss de mot lite farliga monster och försöker bekämpa Kronos och lite sånt också.

Gud, jag vet att jag skrev det senast i måndags (eller skrev och skrev, jag SKREV det i förra fredagen. Det vill säga direkt innan jag skrev den här recensionen), men jag ÄR verkligen sjukt imponerad av hur berättelsen hänger ihop - både med de mindre uppdragen som blir större, men också hur Riordan faktiskt förhåller sig till gamla myter hela tiden. Genom att hela tiden referera till berättelser som berättats tidigare lyckas han ju verkligen skriva in sig själv i en myttradition, snarare än en fantasytradition (nej, jag tänker inte reflektera kring skillnaden, utan tänker bara helt sonika låta uttalandet stå oemotsagt och oproblematiserat, puss!). Samtidigt som han återanvänder element och händelser från andra personers berättelser gör han dem till sina egna - lägger till den extra twisten som gör att det känns nytt och roligt.

Jag har själv laaaagom mycket koll på grekisk mytologi. Jag plöjde Hjältar och monster på himlavalvet i lågstadiet och var sjuuuukt fascinerad. Den grundkunskap jag ändå har gör läsningen roligare, även om berättelsen inte förutsätter att jag har den. Jag måste ändå säga att ungefär mitt i den här någonstans väcktes den där gamla fascinationen till liv igen och nu börjar jag ju bli på gränsen till tjatig - men alltså olympiska gudar på hjärnan jag dör. Det roliga är att det liksom bidrar till att jag inte bara blir sugen på att läsa på om gudarna och allt, utan att jag till och med kan tänka mig att plocka upp till exempel Illiaden och Odyssén igen (fast tveksamt att jag kommer göra det. Jag och den jävla hexametern är INTE kompisar).

Enda nackdelen med serien tycker jag är att det börjar bli liiiiite repetitivt. Jag vet inte om det är grejen med att nästan ha läst hela på raken som gör att en ser mönstren mycket tydligare, eller om den här helt enkelt är mer förutsägbar än tidigare böcker - men stundvis tycker jag att det kan bli något tröttsamt.

Jag lämnade in mitt kandidatprograms sista hemtenta igår och alla förpliktelser bara rann av mig efter det - så även bloggandet. Därför blir det lite senare idag än normalt, men det står ni väl ut med. Idag är det ju jerka som står på temat, och den här veckan låter den såhär:

Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar.

Ok. Har jag sagt att jag är rätt pryd? Jag är rätt pryd. Jag blir generad när jag läser sexscener i böcker. Och herregud, helt knäppt att jag ens gör det här, men varsågoda kära bloggläsare - idag ska jag bjuda på mig själv. Jag vet inte om jag har panik eller om jag är road av hur jag känner inför att publicera det här inlägget - förmodligen både och.

När jag var kanske elva eller tolv lyckades jag norpa åt mig en Harlequin-bok ur en påse som skulle bytas på Rödlöga (det var alltså en ö med ett bokbytesställe. Vi seglade mycket när jag var yngre och brukade svänga förbi och byta våra böcker efter halvtid typ (sommarens höjdpunkt, om en var jag). På så sätt behövde en inte ha med sig så mycket böcker i båten). Handlingen beskriven på baksidan berättade att jag skulle få läsa om en ung adelsdam under 1700-talet, att hennes skepp skulle bli taget av pirater och att hon skulle bli fånge hos en piratkapten som hon senare skulle inleda ett förhållande med. Jag minns inte exakt vilken bok det var, men det kvittar egentligen, Ni känner förmodligen igen typen och kan räkna ut vad boken innehöll. Elva-tolvåriga jag tyckte att det där lät ju helt okej spännande, det kan vi köra på (speciellt när det snart var dags för bytesdag och alla andra böcker redan var lästa).

Ja, alltså den handlade ju om precis det som stod. Men det stod ingenting om att den unga adelsdamen i fråga skulle bli våldtagen av piratkaptenen eller att det skulle vara VÄLDIGT explicita sexscener. En läsare som sen tidigare varit bekant med Harlequin hade ju kunnat räkna ut det på ena handens fingrar, men när en är bara elva-tolv år är en (läs jag) inte bekant med Harlequin och kan räkna ut det.

Sååå, när jag då kom till dessa enormt explicita sexscener, la jag bort boken då? Stoppade tillbaka den i Rödlöga-påsen, längst ner och försökte glömma att den någonsin funnits? Försökte skrubba dessa explicita sexscener ur mitt huvud? Givetvis inte, för så fungerar inte ungar som just upptäckt sin sexualitet. Istället läste jag hela boken fyra gånger till, och var exakt lika fascinerad varje gång jag läste den. Så hela piratkapten-adelsdam-grejen måste nog ha varit en av mina allra första sexfantasier.

Men sådär, det var väl inte så farligt. Hoppas ingen annan dog av genans, utan att ni kanske var lite roade istället. Puss!

På initiativ av.

Den här typen av böcker är som kryptonit för mig. Redan efter ett par sidor flyttar rastlösheten in under huden (den där rastlösheten som var konstant för mindre än två år sedan, den där rastlösheten som jag fortfarande har så nära till och som blir så farlig för mig) och ångesten blir ett svart hål i magen. Var tvungen att bränna igenom bokens närmare 300 sidor på två dagar bara för att få det överstökat.

Berättelsen följer Olivia, rastlös och hjärtekrossad. Under nätterna driver hon runt på Stockholms pubar för att fylla hålet efter Josef - Josef som nu sover i någon annans säng, Josef som aldrig kan bli hennes. Det handlar också om vänskap och ångest och viljan att göra något annat, men inte riktigt klara av att ta sig ur situationen en är i.

Jag är väldigt kluven till den här boken. På ett plan kan jag ju se att det liksom är en bra bok. Iakttagelserna av andra människor och deras tendenser är rent genialiska. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jaaaa, precis så är det" och "varför har jag aldrig tänkt på det här?" under tiden jag läste boken. Utöver berättandet som sker i förstaperson bidrar dessa iakttagelser till att skapa ännu mer tyngd och riktighet åt berättelsen. Den liksom förankras i omgivningen. Språket är stundvis fantastiskt, men lite för ofta något överspelat. Det blir så ansträngt ibland att jag inte ens får rätsida i vad Wester egentligen menar. Ibland måste jag läsa två gånger för att förstå handlingen. Okej, så det är en bra bok. Beskrivningarna är spot on, språket är bra, allt är bra. Men det är NÅGOT i mig som skaver. Och jag vet inte riktigt vad.

Kanske är det huvudkaraktären Olivia. Igenkänningen är total och jag kan ärligt talat inte låta bli att känna ett sting av förakt för den här person som är lika inkapabel till att fungera känslomässigt som jag brukade vara. Jag blir arg och tänker att hon är en idiot, men antar att ilskan egentligen är riktad mot mig själv och att jag slösat bort mitt liv på ångest när jag hade kunnat göra annat (fast jag VET ju att det inte fungerar så).

Det faktum att jag stundvis behöver tänka efter vad som egentligen menas i kombination med de extrema känslorna som finns med HELA TIDEN gör att det blir enormt utmattande för mig att läsa den här boken. Jag vet inte om det är igenkänningen i min egen gamla smärta som gör att det blir så himla jobbigt att läsa, kanske.

Så jag är inte frälst, fastän jag liksom kan se att jag skulle kunna bli det, eller till och med kanske borde bli det. Men något känns liksom... fel. Berättelsen när inte riktigt hela vägen fram, utan att jag vet vad det är som egentligen saknas.

Sådär, den här veckan återgår vi till ordinarie schema - vilket betyder Top Ten Tuesday på tisdagen. Temat den här veckan är vårens TBR. För mig är listan lite blandat nytt, sådant som jag har stående i bokhyllan och sådant som inte är nytt egentligen men som jag precis köpt. Till exempel Mistborn som jag plockade med mig hem från jobbet i lördags.

1. Den röda pyramiden - Rick Riordan.
2. De tysta stegen bakom - Jonna Björnstjerna.
3. Mistborn: The Final Empire - Brandon Sanderson. Har sålt så många av den här på jobbet, så måste helt enkelt ta reda på vad det handlar om.
4. Vit som snö - Salla Simukka.
5. Vi är alla helt utom oss - Karen Joy Fowler.
6. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks - E. Lockhart.
7. Odinsbarn - Siri Pettersen. Ok, det kan vara så att jag föll lite för frestelsen när folk rageade på mig för att jag inte läst.
8. Ring - Koji Suzuki. Har lite tidspress med den här dock. Antingen måste jag läsa innan söndag eller så måste jag vänta till den 26 april när min sambo kommer hem igen. Vet inte om jag kommer våga läsa den när jag bor ensam...
9. The Scorch Trials - James Dashner.
10. Vanishing Girls - Lauren Oliver. Alltså waaaah, så. pepp. Vill att den ska komma nu :(

Igår kväll rådfrågade jag instagram om vilken bok jag skulle ta tag i härnäst. Instagram valde Feed av Mira Grant, vilken jag varit sugen på att läsa sjukt länge. Nu är jag 100 sidor in i boken och gillar verkligen konceptet - kanske framför allt att det finns ett så himla tydligt koncept. Den är rolig, rätt så actionspäckad och replikerna är rappa och trovärdiga (trots att jag inte vet om jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är det. Men det måste det inte vara när det är zombier!). Jag fastnar lite i språket ibland, men det är okej ändå.

Men jag har ETT problem. Sidantalet. 576 sidor lång är boken, och det gör mig stressad. Och det är same same varje gång jag läser en bok med ett sidantal över 400. Jag gillar korta böcker där jag snabbt kan gå vidare till nästa. För det finns liksom så många böcker jag vill läsa. Det kan hända att den här boken håller sig svinbra och perfekt exakt varje sida i hela boken, men det är ändå inte tillräckligt för att jag ska låta bli att tänka på vad jag ska läsa efteråt. Ibland tänker jag kanske att jag borde låta bli att räkna för att jag tror att det är där problemet ligger. Att jag räknar hur många böcker jag läser, och inte hur hög kvalitet mitt läsande håller. Jag borde kanske skärpa mig och ta det lite lugnare helt enkelt.

Känner ni igen er?

Eftersom jag ligger extremt mycket efter med recenseringen av den här serien och både har glömt och blandar ihop med övriga delar i serien blir det här en dubbelrecension. Böckerna som behandlas är alltså del två och del tre i Percy Jackson-serien (fyra och fem kommer dock få helt egna recensioner, så det kan ni ju hålla utkik efter!).

I Sea of Monsters har trädet som skyddar Camp Half-Blood blivit förgiftat. Det enda som kan rädda trädet är ett gyllene fårskinn som vaktas av en cyklop på en ö i ett hav fyllt med monster (även kallat Bermuda-triangeln!). I The Titan's Curse ger sig Percy än en gång av från lägret. Den här gången för att rädda gudinnan Artemis (fast mest för att leta efter Annabeth som är försvunnen). Samtidigt i båda böckerna finns det övergripande problemet Kronos och hans eventuella återuppståndelse.

Det som jag nog är mest imponerad över med dessa böcker är dels att de är så sjukt påhittiga och händelserika. De är brutalt actionspäckade, utan att för den delen bli tröttsamma att läsa. Men det händer verkligen saker hela tiden, och jag hinner liksom inte ens tänka att jag kanske eventuellt skulle kunna bli uttråkad om det fortsätter såhär ett par rader till. Alltså, ni vet när en läser böcker så är ju koncentrationen kanske inte på topp och 100% i boken hela tiden. För mig är det i alla fall få böcker som får mig att hålla koncentrationen utan att tänka på NÅGOT annat. Jag tror inte att jag en enda gång under hela serien har börjat tänka på något annat samtidigt som jag läst.

Den andra stora kvalitén med böckerna tycker jag är uppbyggnaden av berättelsen. Den är uppbyggd på samma sätt som till exempel Harry Potter - där "mindre" quests genomförs i varje bok, men de tjänar ändå ett högre syfte i slutet. I början förstår en inte riktigt hur det hänger ihop, utan allt knyts ihop i slutet.

Trots att jag verkligen verkligen gillar dessa böcker enormt mycket är det ändå här någonstans jag börjar störa mig på vissa saker. I början tyckte jag att Percy var rätt gullig, men i tredje boken börjar det bli lite tröttsamt att han jämt ska offra sig för sina vänner och sånt. Alltså, kan ungen ALDRIG värdesätta sig själv eller?

Den andra grejen som jag verkligen reagerade över medan jag läste var att Riordan uttryckligen skriver att USA inte bara är mest som det typ av samhälle de olympiska gudarna vill följa - utan att det också är det bästa samhället. I första boken nämns kort att de olympiska gudar följer det västerländska samhället - alltså det samhället vi känner till och lever i - och att centrum för det just nu finns i USA. Men här går det alltså från det till att det skulle vara den bästa typen av samhälle - vilket definitivt går att ifrågasätta. Detta gör också Percy Jackson i en replik - men visar ändå genom handlingar att han relativt okritiskt (med relativt menar jag att det ändå mest är mindre saker han ifrågasätter och kämpar ändå emot att det samhälle han lever i ska förändras) stöttar det. Ändå måste jag ju säga att jag inte förväntar mig något annat av Riordan som är en extremt privilegierad vit, medelålders man uppvuxen i USA - och sådana har ju en tendens att se rätt okritiskt på samhället.

Nästa vecka ska jag försöka blogga lite bättre, men då är det hemtenta-skrivning, så vi får väl se. Enligt mina erfarenheter brukar dock just bloggande vara ett ypperligt bra sätt att prokrastinera, så jag lär ju knappast hålla mig bort härifrån!

Innan vi tar helg är det ju dock dags för jerkan, som denna veckan låter såhär:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Alltså älskar ÄLSKAR att få dessa mejl när det handlar om böcker en förhandsbeställt. Som att få presenter av sig själv. Böcker jag inte behöver betala för, omg! ...fast jag har ju betalat för den. Bara inte nu.

Det är alltså Lauren Olivers Vanishing Girls som är on its way. PEPPPPPPP (jobbigt bara att det förmodligen kommer mitt i värsta hemtentaskrivandet nästa vecka...).

Det blev en torsdag även den här veckan, och detta kännetecknas ju numer av Throwback Thursday här - tack vare David. Och jag tänkte också att det väl är lika bra att jag skärper till mig och börjar blogga igen. Idag ska vi prata om det här:

Ja, jag är nyss fyllda 22 och jag har mjukisbyxor med Batman. De är det finaste jag typ äger och min sambo säger att jag är det gulligaste (och töntigaste) han någonsin skådat. Och ja, de ser ut som en pyjamas för barn meneh HATERS GONNA HATE.

Jag är osäker på vilken som var den första vi läste, men trooooor att det antingen var Kitty och murens hemlighet eller Kitty hittar en skatt. Minns att jag blev helt fast på en gång. Kitty och damen med lyktan är en av de Kitty-böcker som jag läste helt själv, utan mamma. Den var så läskig att jag läste om den flera gånger på raken (alltså, jag var redan då helt fascinerad av och en sucker för den här skräckblandade förtjusningen).

Och jag älskade alla mina nya Kitty-böcker. Saknar dock några nu... Minns en som utspelar sig på ett nöjesfält och som även den var REJÄLT läskig. Eller så blandar jag ihop den med en annan bok (Skräckparken av Linda Hoy). Har också funderat på att plocka upp Kitty-bokssamlandet igen. Hm.

- Om ni som jag är sådana där personer som aldrig tittar på tv så kanske ni missade gårdagens Kobra? Om ni - liksom jag - är skräckälskare bör ni plocka fram SVT Play och titta! Det pratas väldigt lite (eh, ingenting. Förutom filmen The Babadook som handlar om en bok. Som jag vill ha. So badly) om just böcker, men Jack Werner är ju med i alla fall. Så då måste det ju ändå räknas som bokrelaterat. Klick!

- Lauren Olivers Vanishing Girls är äntligen släppt och Book Depository har meddelat att min order "should be dispatched soon". <3

- VARFÖR går Ransom Riggs Library of Lost Souls bara att pre-order i paperback från Book Depository? Mina andra är inbundna... Och ja, jag vet att det är 195 days to go innan den släpps. Men en tjej kan väl få vara pepp eller?!?!?!?! (såg att den fanns på Amazon, men gillar inte Amazoooooon, ok?)

- För typ lite mer än ett år sedan kunde jag aldrig tänka mig att majoriteten av böckerna jag läste skulle vara på engelska. Det kändes mest ansträngande och inte alls lika skönt som att läsa på svenska. I år har jag läst fler böcker på engelska än på svenska. Det känns rätt fint faktiskt. Då gjorde den där engelska-kursen jag läste i höstas någon nytta ändå.

- Okej, nu när jag är tillbaka hemma tas 90% av min hjärnkapacitet upp av att tänka på grekisk mytologi. Damn you Percy Jackson. Borde inte ha läst alla böcker på en gång (är på femte boken nu) för det är för sjutton det enda jag tänker på. Och raidar internet efter den bästa boken om grekisk mytologi jag kan hitta. Vill att den ska liksom täcka ALLT. Blir typ trött i hjärnan av att tänka på hur sjukt himla totalt jag vill nörda ner mig i det här. (Bring me your tips in the kommentarsfält)

 Så, varsågoda, jättelångt inlägg fyllt med nonsens. Puss!

1. Blogga. 

Jag kom hem från Berlin igårkväll, men behöver några dagars bloggsemester till för att... Ja, jag bara behöver det. För att det här gör mig lite stressad just nu. Därav avsaknad av inlägg idag, och därför har jag inte heller planerat något Top Ten till imorgon. Onsdag? Tja, jag vet inte. Vi får se helt enkelt. Puss på en stund!

Okej, jag veeeeet att jag skrev att det inte skulle bli något inlägg idag (och det blir alltså ingen jerka eftersom jag är i Berlin). Men i tisdags kväll satt jag en stund med Goodreads och pinnade en massa böcker (eh, fast inte pinnade, eftersom det är Goodreads och inte Pinterest. Men same same), så då tänkte jag att jag ändå kan slänga ihop ett inlägg med intressanta omslag och titlar som tilltalar mig just nu. Jag vet sällan vad böcker handlar om när jag börjar läsa dem - har väl mest en vag aning baserat på omslag, titel och taglines (jag är faktiskt ett töntigt stort fan av taglines).

Här kommer ett gäng i alla fall! Klicka på bilderna för att hitta dem på Goodreads. (alltså notera färgskalan. Alla passar typ ihop - blått, vitt och grått med några gul/orange/röda stänk. Det var faktiskt inte med flit).

Någon som läst/blev sugen på att läsa någon av dessa?

"Du har inte saknat en enda av de där böckerna på TVÅ. ÅR." muttrade min sambo från soffan medan jag med myror i fingrarna började öppna upp den första lådan (faktum var att jag visst hade saknat dem, jag bara talar inte om för min sambo varje gång jag tänker på böcker från min barndom som jag saknar). Det var dags för en tripp down memory lane, och det finns inget jag hänger upp perioder i mitt liv på så mycket som böckerna jag läste.

Min mamma har precis sålt huset och håller på att flytta. Därför tömde de vinden för ett par helger sedan och plockade ner alla de böcker som jag inte orkade plocka med mig när jag flyttade hemifrån för nästan tre år sedan (inte två. Min sambo kan inte räkna. Men låt honom tro det om han vill). Förutom alla min Kitty-böcker var det en bok som jag speciellt tänkt på så många gånger under alla de år som dessa lådor legat på vinden (för det är betydligt mer än tre. Det borde vara nästan nio). En bok som jag bara kom ihåg omslaget på - inte titeln.

Så plötsligt - i virrvarret av Pollux-böcker - skymtade jag den slitna orangea ryggen. Äntligen - efter så många år! Det magiska spelet. Det är en sådan bok som jag - liksom Blodssystrar läst om och om igen, flera gånger på raken. Och oavsett vad min sambo säger så är det en bok jag tänkt mycket på även i vuxen ålder.

I helgen hann jag läsa om den och insåg att genusrollerna är hemska, berättelsen har sjukt mycket hål och well, den är inte riktigt så spännande som jag tyckte när jag var yngre. Men den måste nog vara en av mina första portalfantasy-bekantskaper, och därmed en ingång till det jag läser idag. Till skillnad från ca alla andra böcker jag läst minns jag inte NÄR jag läste denna, men hälsningen i säger: "Glad påsk Anna, du som läser så bra! Farmor", så jag gissar på att jag kanske inte var så gammal (annars hade det ju inte behövts betonas att jag läser så bra, tänker jag). Däremot kan jag verkligen förstå att en yngre Anna älskade den här.

(Boken handlar alltså om två barn som spelar ett spel de hittar på vinden. Plötsligt befinner de sig i en helt annan värld som de måste rädda från en elak trollkarl)

Tioåriga Melanie lever på en militärbas, och kan inte minnas att hon gjort något annat. Fast det har hon förstås - det är i alla fall vad som berättas för henne. Varje morgon blir hon hämtad i sin cell - skämtar lite om att hon inte bits (ingen skrattar) - och har lektioner hela dagen. Veckans höjdpunkt är dagarna med Miss Justineau - Melanies favoritlärare som berättar sagor om grekisk mytologi och visar blommor som växer ute.

Efter att stängslet till basen blivit forcerat och "the hungries" översvämmat hela anläggningen måste Melanie fly tillsammans med Miss Justineau och några andra. De ger sig ut på en resa för att hitta staden Beacon. På vägen finns dock massor av faror - de måste ta sig igenom hela städer belägrade av the hungries, samtidigt som de är jagade av Junkers - vilka var de som anföll basen.

Alltså, den här boken var så inte vad jag hade väntat mig. Jag nämnde i måndags att det var månadens största överraskning och att jag skulle förklara detta i recensionen. Det handlar inte om att den var överraskande bra, utan att den BLEV överraskande bra och inte alls handlade om det jag förväntat mig.

Settingen är England, mellan 20-30 år framåt i tiden (någon exakt tidsangivelse nämns aldrig, men jag gissar på det), postapokalyptisk. En himla massa folk har dött - eller inte dött, utan blivit "hungries", det vill säga zombier. Berättelsen växlar mellan att följa de olika karaktärerna som hänger med på resan - Melanie, Miss Justineau, Sergeant Parks, Privet Kieran Gallagher och Dr Caldwell - även om Melanie är huvudpersonen.

Till en början tyckte jag att alla karaktärer - inklusive Melanie - var extremt platta och stereotypa, vilket kändes jättetråkigt. Jag hann tänka flera gånger: "Hur kan den här boken ha blivit så hyllad när karaktärerna är så himlahimla ensidiga?!", men det visade sig bli mycket bättre. Att karaktärerna är så ensidiga i början tycker jag till och med bidrar till deras djup. När de börjar känna varandra och visa mer av sig själv blev jag både tre och fyra gånger förvånad över deras repliker och handlingar, och det kändes som att jag inte hade någon som helst kontroll över vad som skulle hända.

Alla har sin helt egna ton och språk och helt olika saker det fokuseras på när de berättar. När fokus läggs på till exempel Caldwell får vi veta mer om smittan som gjort hela världen till hungries. När fokus läggs på Sergeant Parks får vi veta mer om hur de genom försvar försökt bekämpa smittan, och hur insamlandet av barn som är som Melanie (vad "barn som är som Melanie" innebär får ni läsa boken för att få veta) gått till. Det ger en skön variation till läsandet.

Själva berättelsen då - den jobbar på samma sätt den. Det vill säga: vaggar in en i en falsk säkerhet så att en tror att den är förutsägbar och att en vet precis vad som ska hända och sen BAMBAMBAM. Hade ALDRIG kunnat räkna ut slutet på boken - och då hade jag ändå "råkat" läsa sista stycket. Jag trodde jag hade en bestämd bild av hur boken skulle sluta, men det visade sig att jag inte hade någon aning. Dessutom finns det riktigt snygga skräckinslag i som faktiskt på riktigt ger mig kalla kårar.

Såååå, varför har jag "bara" satt en trea på den här på Goodreads om den nu är så fantastisk? Alltså, jag vet inte riktigt. Stundvis känns den himla långsam, och jag kan inte riktigt känna mig... berörd. Jag känner att jag kanske borde göra det och att det är syftet med att ha en tio-åring som huvudperson (givetvis är det syftet). Och visst sympatiserar jag med Melanie - det gör jag - men jag har så svårt för att se henne som ett riktigt barn för att hon är så himla perfekt. Hon är snäll och gullig, blir aldrig arg eller ledsen - inte ens när hon är trött och hungrig - bara förstående hela tiden och verkar inte ha en enda brist. Det här ÄR inte ett barn, även om hennes kropp är ett barns.

Nu ska jag runda av Sverige längsta recension. Läs den om ni gillar zombie-sf med skräckinslag och inte har något emot att det går långsamt. Bra bok - men jag hade velat se att vissa passager gick lite snabbare och att Melanie var lite mer som... ett barn.

Förra veckan var jag taggad som sjutton på det här Top Ten Tuesday-temat - alltså all time favorites som jag läst de tre senaste åren. Det är jag fortfarande, så jag tänker låta den här inledningen blir KORT och gå direkt på listan!

Okej, februari har faktiskt varit en riktig skitmånad. Är så glad att jag fått lämna den bakom mig. Har varit KONSTANT sjuk (är förstås fortfarande sjuk), vilket har påverkat typ ALLT i mitt liv. Jag som avskyr att göra saker halvdana har knappt orkat anstränga mig vad gäller skola, blogg eller någonting. Ändring på det den här månaden hoppas jag!

Saker som händer den här veckan: Jag åker till Berlin på torsdag och därför kommer jerkan (och därmed fredagsinlägg) utebli. Förhoppningsvis kommer jag ha hunnit schemalägga något till på torsdag, men det hänger på att jag hinner läsa ut den bok jag läser just nu (vilket jag tror jag kommer göra).

Nåja, februari skulle det här inlägget handla om! Det här läste jag:
20. Silverhäxan, Ewa Christina Johansson (omläsning)
19. The Girl with All the Gifts, M. R. Carey *
18. Rat Queens, vol 1: Sass & Sorcery, Kurtis J. Wiebe & Roc Upchurch *
17. The Titan's Curse, Rick Riordan
16. Saga vol 4, Brian K. Vaughan & Fiona Staples
15. Saga vol 3, Brian K. Vaughan & Fiona Staples
14. Saga vol 2, Brian K. Vaughan & Fiona Staples
13. Saga vol 1, Brian K. Vaughan & Fiona Staples *
12. The Sea of Monsters, Rick Riordan
11. The Lightning Thief, Rick Riordan *
10. A Game of Thrones vol 1 (serieadaption), Geroge R. R. Martin, Daniel Abraham & Tommy Patterson *
9. Sherlock Holmes: En studie i rött (serieadpation), Arthur Conan Doyle, Ian Edginton & I. N. J. Culbard *
8. Asylum, Madeleine Roux *
7. Jag är den som är den, Elin Lucassi *
6. Systrars öde, Jessica Spotswood