Det här har jag glömt meddela, men jag kommer delta i Sofies julkalenderstafett! Temat är "En riktigt bra bok jag läst 2015", och började faktiskt redan IGÅR! Såhär ser hela schemat ut - tre inlägg har alltså redan blivit postade, och imorgon är det dags för Hanneles bibliotek. Ska bli kul att få läsa allas inlägg! Mitt hittar ni alltså här på fredag.

29/11 klockan 7 hos Sofies bokblogg och klockan 17 hos Cecilia, Book Obsession
30/11 Ljusletaren
1/12 Hanneles bibliotek
2. Andrea, Up in My Tree
3. Malin, Mitt bokliga liv
4. Anna, Sagan om sagorna
5. Metta, Kulturloggen
6. klockan 7 hos Veroniqa, Bokdivisionen och klockan 17 hos Breakfast book clu
7. Hanna, Den läsande kaninen
8. Elvira, The World I Live In
9. Gabriella
10. Mias bokhörna
11. Ulrica, Västmanländskans bokblogg
12. Rebecka, bokintresse
13. klockan 7 hos Elin, bokslukaren och klockan 17 hos Sara, Read and Repeat
14. Anna, Stories From the City
15. Lisa, Pantalaimone
16. Sincerely Johanna
17. Jamie, En blogg för bokugglor
18. Fiktiviteter
19. Mrs E, What you readin?
20. klockan 7 hos Agnes bokblogg och klockan 17 hos Lyrans noblesser
21. Joelinda, Boktanken
22. C.R.M. Nilsson
23. klockan 7 hos Hannah, Draw, read and take photo och klockan 17 hos Evy Callmer, A Room of My Own
24. Enkät på Sofies bokblogg

"Nä, jag har inte råd att köpa några fler seriealbum den här månaden, så det får räcka med det jag har" skrev jag. Sen köpte jag Through the Woods i alla fall. Heja. Jag hade inte läst något om det, inte bläddrat i det. Bara sett framsidan som var himlarns fin och som ju ändå skvallrar om att det är ett seriealbum fyllt av skräckberättelser. Har svårt att motstå sånt.

Så, den innehåller alltså fem skräckberättelser, inspirerade av gamla sagor fast liksom mycket mörkare. Det är till exempel en främling som lurar ut tre systrar - en åt gången och alla försvinner. Det är en ande efter en död fru som inte slutar hemsöka den nya frun förrän hon själv blir ihopsydd. För att ta två exempel.

Jag är ärligt talat inte skitsåld på själva berättelserna. Däremot bilderna. Alltså GUDARS. Så sjukt fint, och jag vill liksom sätta varje uppslag på väggen. En hel del påminner mig om Tove Janssons bilderböcker (alltså jämför bilden ovan med den här bilden till exempel). Mest är det väl kanske stämning och färgkombinationer som gör att jag tänker på Jansson. Plus kanske den här liksom... blocktekniken om ni förstår vad jag menar? Jag är ju ingen konstnär direkt, men jag tror jag menar det här linjefria, och att inte jobba med övertoningar, utan verkligen göra stora färgblock. Känner mig sämst på att förklara, men det är helt enkelt skitsnyggt.


Som ni ser på det två bilderna här ovanför är också texten integrerad i själva bilden, vilket också är mycket snyggt. Som ni ser är det ju också väldigt lite text på varje sida, vilket gör att bilderna får tala ganska mycket för sig själva.

Men okej, själva berättelserna är det väl bäst att jag kommenterar då: jag tycker nog att de blir lite för platta. Vissa slutar lite för abrupt med så pass öppna slut att de känns ofärdiga. Det känns som att det är meningen att öppenheten ska få håren att resa sig på armarna men... it just doesn't do it for me. Dock tycker jag att den är sjukt läsvärd bara för den fantastiska konsten. Den ÄR verkligen Through the Woods' största förtjänst. Hade för övrigt lätt velat se Carroll göra ett album där hon illustrerar klassiska Grimm-sagor (som hon ju ändå är inspirerad av) på det här sättet.

Through the Woods
Emily Carroll
208 s.
Faber & Faber
2015
Goodreads

Medan jag jobbar kan ni ju titta på den här. Igen och igen och igen och igen.



(För övrigt: Consider the fact that NRK made this. Får ta ett seriöst snack med sambon på SVT. Ni kan ju också kolla in Batman goes camping och alla Batman in famous movies. PistolShrimp heter denna genius kanal som är typ det roligaste jag hittat på Youtube på hur lång tid som helst)

Kolla, jag orkade fixa en videoblogg!

Jag har än så länge inget vettigt att posta idag, så don't count on it. Kanske eventuellt superkanske kommer det komma upp en videoblogg lite senare, men vi får se hur det blir med den. Om jag inte är överhopad av plugg och dör av stress förstås.

Har nämnt det så många gånger nu, men något jag romantiserar helt galet mycket är kollo. Jag fick aldrig åka på kollo eller något sommarläger när jag var yngre (åkte på kristendomsläger när jag var 13 dock, men avskydde det. Det var ungefär när mitt självskadebeteende peakade och jag hade svårt för att alls ha kontakt med omvärlden), men däremot detta: Varje år på hösten åkte vi på klassresa och sov en natt på Björkögården på Väddö.

Något som alltid var extremt närvarande under alla sex åren vi var där var önskan att skrämma upp oss själva och andra. Läste spökhistorier, knackade på folks fönster mitt i natten, gjorde spökrundor och sånt. Kanske är det därför den här typen av kursgårdar fortfarande är min favoritsetting när det kommer till barn-/ungdomsskräck. Det är något speciellt med det urgamla, samordnade, att så många personer bott där innan och att det är mitt ute i skogen.

Ett minne från dessa läger står ut för mig. Vi gick i nian. Jag och min bästa vän var ny-Libertines-frälsta. Det här var på den tiden då vi överutnyttjade LimeWire (för er småttingar: På tiden när Spotify inte fanns var en tvungen att illegalt ladda ner musik istället. En visst aldrig vad en fick - demoinspelningar, liveversioner eller the real studio deal. LimeWire var ett sådant program en kunde ladda ned genom) och hade kommit över ett gäng demoinspelningar av Libertines-låtar. Mitt kompisgäng bodde tillsammans i ett av de mindre husen - vilket betydde att vi kanske var 6-8 pers totalt i hela huset (huset till höger på denna bild). Vi satt och hängde, lyssnade på Libertines, åt godis (absurda mängder) och snackade skit.

Helt plötsligt hör vi allihopa en barnröst som pratar i en av låtarna. Vi diskuterar det ett tag ("Det är säkert Pete's son" etc) och spolar sedan tillbaka för att lyssna på det igen. Hittar inte. Lyssnar igen och igen och igen, så många gånger att de andra börjar tröttna och prata om annat. Men inte jag och min kompis. Jag brände en kopia på CD:n till henne sen för att hon skulle se om hon hittade det. Ingenting.

Förrän nu. Jag var hemma hos henne förra helgen, varpå hon plötsligt säger: "DU! Jag satt i bilen och lyssnade på en special-Libertines-platta. Och hörde barnet. Sen när jag skulle spola tillbaka och lyssna igen hörde jag det inte, fastän jag lyssnade flera gånger". Det är alltså åtta år sedan jag gick höstterminen i nian, och vi har inte återfunnit barnet förrän nu. Och förlorat det igen.

Grejen är att det säkert inte är ett mysterium. Men eftersom det är mycket roligare att tänka att allt i livet är magi istället för beroende av fysik och naturvetenskapliga lagar och sånt så gör jag det.

Saker som är bra med min sambo: igår när jag var tvungen att stoppa tvätt i skåpen och plugga och hade gråten i halsen av stress stoppade han en kaka i handen på mig och sa att allt kommer bli bra. Idag när jag står på en busshållplats i regnet och fryser de jävla tårna av mig skickar han en länk till mig om #Brusselslockdown på Twitter och texten: "Kattbilder ordnar allt." Ok, kanske inte allt, men väldigt mycket. Tips: kolla hashtaggen och läs bakgrunden här. Och kom ihåg: allt blir bra i slutet. Om det inte är bra är det inte slut än.

Elias är en soldat - bäst i sin årskull. Laia är slav - hos en kvinna som är känd för att förbruka slavar som engångtallrikar. Båda bor i ett imperium med extrema klasskillnader. Ingen utav dem vill vara där de är (såklart) och ingen utav dem tycker att det här är ett vettigt samhällssystem. Elias väljs ut till att tävla i the Trials - en prestigefylld tävling där den som vinner blir kejsare över hela imperiet. Laia vänder sig till motståndsrörelsen för att få hjälp att rädda sin bror som blivit tillfångatagen. Båda blir svikna och förrådda gång på gång, och vet tillslut inte vilka de kan lita på.

Enligt B Wahlströms (som alltså kommer ge ut denna bok i vår med titeln Askfödd) hemsida har An Ember in the Ashes jämförts med både J.K. Rowling och George R. R. Martin. Jättekonstiga jämförelser tycker jag. Eller alltså har ju inte läst GRRM - det kanske finns likheter ändå? - men sett lite av tv-serien och är brutalt ointresserad av honom. Sug istället på den här jämförelsen: Hunger Games och Mistborn. Visst låter det ändå lite awesome? Det tycker jag att det blir också.

Överlag så är väl tävlingar extremt tacksamma att skriva om över huvud taget tänker jag. Att den här är extra brutal gör det hela ännu mer spännande. Att det dessutom läggs på det växlande perspektivet gör att tempot i boken helt enkelt är rasande, och varje gång ett kapitel tar slut skriker jag "NEJ!!!!!" inombords (eftersom - förutom att en kommer in i att läsa om en karaktär och måste växla när kapitlet är slut - varje kapitel avslutas med en helt enkelt hjärtkramande cliffhanger). Även om jag tycker att boken också innehåller rätt stora brister är den helt enkelt så dödligt fängslande att när jag väl kom in i boken kunde jag inte låta bli att avsluta den. Och jag undrar: Om det här är Tahirs DEBUT... hur fan ska hon kunna toppa det här?

Men som sagt - en del brister. Är vi inte ganska så rejält trötta på fantasyvärldar med extrem genusmaktordning där kvinnorna står på botten? Alltså även om det märks tydligt att det är till för att göra en poäng (det FINNS kvinnor i toppen som bevisligen är mer brutala än männen. Kvinna i armén som klagar på att hon jämt underskattas och bevisar att det är så. Laia som tröttnar på att bli räddad och bestämmer sig för att rädda alla andra) så tycker jag att det här börjar bli tråkigt. Varför får aldrig kvinnorna styra över männen? Varför är det omöjligt att föreställa sig en fantasyvärld utan en skev maktfördelning mellan könen? Jag klagar inte på att det görs feministiska poänger i den här boken - för det gör det. Jag klagar på att inga fantasyförfattare över huvud taget verkar kunna tänka utanför feministiska poäng-boxen. Kritik mot rådande genusmaktordning kan göras på andra sätt än att kvinnor nedvärderas i ett samhälle och sedan slår tillbaka.

Mitt andra problem med den här boken är egentligen rätt litet, eftersom det ändå inte sker så ofta. Jag tycker att det är bra att kärlek får en ganska nedtonad roll i berättelsen, men de kärleksscener som finns är i sann Tahereh Mafi-anda. Det vill säga: Way over the top.

Men i alla fall: den som vill ha något händelserikt, helt sjuuuuukt brutalt och blodigt som nästan är omöjligt att lägga ifrån sig på grund av alla cliffhangers och nyanserade karaktärer med vettig karaktärsutveckling bör verkligen läsa den här boken. Pronto. Vet nog både en eller två personer den här boken skulle passa. Och låt er inte skrämmas av det hideous omslaget.

An Ember in the Ashes
Sabaa Tahir
464 s.
Razorbill
2015
Goodreads

Temat för veckans Top Ten Tuesday är Thanksgiving. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp min lista, vilket ämne jag skulle välja. Istället bestämde jag mig för att reflektera lite över ordet "tack", som jag har en otroligt komplicerad relation till.

Ett av mina tidigaste minnen är när jag som ~treåring springer till dörren när jag hör att morfar kommer. Han brukar nämligen alltid ha med sig en godispåse var åt oss. Den här gången har han bara två påsar - trots att vi är tre syskon. Efter att ha delat ut de två påsarna till mina systrar vänder han sig till mig och säger: "Jag har inte med mig något godis till dig idag, för du säger aldrig tack." Om det här var ett trick innan jag fick godis ändå - ett sätt att tillrättavisa för att sedan belöna när jag bad om ursäkt och lovade att bättra mig - kommer jag faktiskt inte ihåg. Där slutar nämligen min minnesbild, och allt jag kommer ihåg är den bävan och ledsenhet jag kände inför att jag inte visat min tacksamhet.

Idag är "tack" ett av mina svåraste ord. Givetvis har jag inga problem med att säga tack till baristan på Espresso House när jag får mitt kaffe, eller ett "tack så mycket ha en trevlig dag" till en kund i butiken. För det är på något sätt inte tack som spelar någon roll. Det är egentligen inte viktiga tack, speciellt inte när det handlar om att någon utför en tjänst jag betalat för. Där det blir svårt att tacka och visa uppskattning för saker som verkligen spelar roll. När min mammas sambo lånar ut pengar till mig för att betala en datorundersökning, till exempel. Då sitter det långt inne. När någon hjälper mig med saker jag inte hade kunnat göra själv.

För mig symboliserar dessa tack en beroendeposition, vilket också ger personen som gör något för mig ett maktövertag. Att säga "tack" exponerar det - det är mitt erkännande att "här gjorde du något viktigt för mig". Och jag har svårt för att inte klara mig själv. Ärligt talat så är största anledningen till varför jag var så ivrig till att leasa bil det faktum att jag annars skulle behöva fråga min mammas sambo och min morbror om hjälp med att hitta en ny vettig bil att köpa. Jag antar att det här är relaterat till mitt jättestora problem med att be om hjälp - även om det liksom redan är klart och utfört när det är dags att säga tack. Men jag tänker att för varje tack jag inte klarar av att säga försöker jag jobba så hårt jag kan på att på andra sätt visa hur tacksam jag är.

För jag är tacksam. Gentemot alla som hjälper mig att bli friskare, gentemot alla som orkar bära min ångest med mig, som lyssnar när jag mår dåligt och som inte lämnar mig när jag är a pain in the ass. Alltså ni vet ju vilka ni är, och nu vet ni hur otroligt tacksam jag är, även om det betyder att jag måste exponera min egen beroendeposition.

Speglar är en av mina värsta grejer när det är mörkt. Jag tittar aldrig in i en spegel i ett mörkt rum, utan vänder tvångsmässigt bort huvudet för att inte råka skymta en rörelse som inte ska vara där. Det som skadat mig är berättelser om Bloody Mary - eller Svarta Madam som hon brukar kallas på svenska. Även om det inte är hon som dyker upp i den här boken är det ändå en Svarta Madam-lek som ställer till det för Mariefred den här gången. En lek under en luciatågsrepetition går åt skogen och släpper ut tre stycken gastar. Gastarna är varelser som suger ut livet ur personer - de är genuint onda varelser och om de inte hittas i tid kan de två hela familjer som ligger på sjukhus dö.

Alltså att jag gillar dessa böcker är ju sen gammalt. Egentligen har jag inte väldigt mycket mer att säga förutom att Gasten helt följer det gamla spåret och håller uppe seriens rykte. Det skulle kunna vara bra så - men det var faktiskt en annan sak som också slog mig nu när jag satte mig för att skriva den här recensionen.

Jag nämnde tidigare att Mylingen kanske är bland det mest obehagliga jag läst i skräckväg (eller okej nä, jag skrev "bland det bästa", men när vi snackar skräck så är det ju nästan synonymer). Gasten är inte riktigt lika läskig (fast hur svårt att toppa Mylingen liksom?), men ändå rätt obehaglig. Det som ändå den här boken har (och tidigare delar i serien, om än kanske inte riktigt lika mycket) är att folk faktiskt blir skadade, och att faran är betydligt mer konkret och... genuin. På riktigt. Det är faktiskt personer som riskerar att DÖ här, vilket jag upplever att det sällan är i 9-12-skräck.

Det gör att berättelsen är mer... on the edge så att säga. Det blir lite mer spännande, lite mer nagelbitande (inte för att jag biter på naglarna, men ni fattar grejen) och lite svårare att inte race:a igenom boken. Och uppenbarligen är ju det här ett koncept som fungerar förjäkla bra, med tanke på hur otroligt populära dessa böcker blivit. Kanske borde lite fler 9-12-författare lära av Larsson & Korsell, och släppa lite på den uppstädning som annars präglar den här genren.

Slutsats: Jag gillar. Ni läser.

Gasten
Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
205 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads

Lånad härifrån.

O - Okej. En bok som inte var dålig, men inte särskilt bra heller.

Den här boken fick dig att säga "Meh" och rycka på axlarna. Den var liksom bara okej.

P - Papegoja. En bok du känner härmade en annan.

Du känner att författaren var starkt inspirerad av en annan mer känd bok när du läste den här boken.

Okej ska försöka klämma in lite bloggplanering mitt i mitt helgplugg den här helgen så nästa vecka blir lite vettigare. Skönt att se att ni tittar in även om jag inte ens postar någonting! Så ska försöka ge er något för det också.

Den här veckan har varit lite stressig för mig, och imorse när jag tittade i min kalender inser jag att det är ungefär såhär det kommer se ut fram till i början på januari ungefär - och då har jag ändå bara jobbat EN dag den här veckan (igår). Vettefasen vad jag gett mig in på - men om det blir lite tomt här i bloggen fram till dess vet ni ju varför i alla fall!

Igår när jag jobbade kom det in en person och frågade om hen fick lämna lappar för hens nördtjejbrevvänsklubb. Jag sa visst, eftersom jag tyckte det lät fint och stoppade själv på mig ett kort. Har nu ägnat typ 30 minuter åt att fundera ut vilka mina fem viktigaste nördgrejer är (så svårt?!) och registrerat mig. Det var säkert... tio år sedan jag hade en brevvän. Min senaste erfarenhet av det var en ihopparningssida där jag råkade bli ihopparad med en person jag redan kände, så då sket jag i det... Men, detta är alla brevvänner jag haft!

När jag var 12-13 år blev jag brevvän med en tjej jag hade träffat på internet. Vi var övertygade om att vi var soulmates (mest för att vi båda var punkare och kära i Thåström). Hon bodde i Nynäshamn - jag i Tullinge. Inte en helt omöjlig resa, men ändå så att det liksom blir ett dagsprojekt. Vi ville träffas och tänkte att våra föräldrar inte skulle låta oss göra det om vi sa att vi träffades på internet. Istället började vi skicka brev till varandra. I slutändan tror jag bara att det blev en 2-3 brev var vi skrev, men jag åkte i alla fall till henne i Nynäshamn. Vi lyssnade på Ebba Grön, jag smakade min första öl (och svor på att jag aldrig skulle ta en enda ölklunk till i mitt liv. Gick ju sådär, mvh öl-lover) och så skrattade vi så vi dog. Vi träffades bara en gång, sen rann relationen ut i sanden - jag vet inte riktigt varför. Troligtvis för att vi bränt ut relationen redan innan den startade.

När jag var 10 år hade jag en brevvän i Jönköping. Vi träffades också på internet på en sida som heter stallet.se. Vi gillade båda hästar, var dödligt kära i Stefan Liv (då målvakt i HV71 som vi båda hejade på) och ÄLSKADE Gyllene Tider (FÖRLÅT men jag gillade också Red Hot Chili Peppers och Led Zeppelin och Black Sabbath. Så tror jag väger upp för det lite). Vi skrev mest om hur snygg Stefan Liv var och vilka GT-låtar vi gillade mest. Hon skickade tidningsurklipp varje gång Liv var med i tidningen . Fint ändå!

När jag var 9 eller 10 år hade jag en brevvän jag träffat på bussen ner till Frankrike. Jag hade brevvänner på hjärnan just då och när jag upptäckte att det satt en jämngammal tjej bakom mig på bussen krävde jag att vi skulle bli brevvänner. Det höll dock inte så länge, för hon hade dyslexi och var egentligen inte alls intresserad.

Och justja, sidan, om ni skulle vara intresserade: geekgirlpenpals.com

Nä hörni, nu återgår jag till Adorno, Foucault och Butler! Nice talking to ya osv.

Bild gjord av denna helt fantastiska illustratör, inspirerad av The Subtle Knife av Philip Pullman.

Hörni, jag tänkte vi skulle göra en grej tillsammans, så om ni inte vill läsa hela introduktionen kan ni antingen gå till TLTR eller allra längst ner i inlägget - ok?

Jag kommer inte kommentera Paris mer än såhär. Allt är redan sagt, och ingenting som går att säga kommer någonsin vara i närheten av tillräckligt och kommer aldrig kunna täcka alla aspekter. Igår satt jag på universitetet när den tysta minuten drog igång. Det kan vara bland det finaste jag varit med om på flera veckor. Under en minut tystnade tangentknattret och bladvändandet. Alla runtomkring mig tittade upp från sina datorer och böcker och gjorde ingenting.

Jag hade en riktig skitdag igår. Stressad över att jag ska jobba halvtid först en månad och sen heltid mer än en halv. Över att jag ska ha producerat en uppsats när vårterminen är slut. Över att jag har för mycket att läsa. Över att jag har för mycket att göra men inte får något gjort. Över att det är NOVEMBER och jag fyller 23 (om jag hade ålderskris vid 22...) om mindre än två månader. Över att världen går sönder lite mer varje dag, och att det för ofta känns som att life as we know it kommer vara över snart. Det blev lite bättre när en kille i min klass kom och viskade "Hej får jag sitta bredvid dig?" och jag fick pluggsällskap (alltså magin i att vara två som sitter tysta bredvid varandra och jobbar istället för att sitta själv och bara stirra på skärmen framför sig).

TLTR: In times like these behöver jag dra på eskapismen på max, och låter det väldigt icke-inspirerande Top Ten Tuesday-temat utgå till förmån för en lista innehållande mina mest vardagsflyktsmaxade böcker (eller serier). Vissa skulle säga att det här är det absolut fegaste sättet att tackla verkligheten på. Jag skulle säga att det är mitt sätt att få verktyg att bearbeta verkligheten på - bryta ihop, gömma mig och sedan slå tillbaka när jag slickat mina sår ett tag. Om ni behöver det lika mycket som jag gör: Here you go.

Harry Potter - JK Rowling
Givetvis Harry Potter. Förmodligen är det ju för att jag vuxit upp med Harry Potter, för att jag om jag hade lyssnat på ljudböcker skulle kunnat fylla in i replikerna. Inget är trygghetszon så mycket för mig som Harry Potter är.

Howl's Moving Castle - Diana Wynne Jones
Eller egentligen allt av DWJ. När jag var liten skrev jag att hennes Chrestomanci-böcker var bättre än Harry Potter. Nu vill jag ju i och för sig ifrågasätta det, men följande kvarstår: Utmärkt plats att fly till. Inget som skaver.

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
Visst att det väl är lite motigt på vissa ställen i den här boken - men sorg, värme och humor är mitt bästa eskapism-recept. Att få fokusera på någon annans personliga problem ett tag istället för att behöva ta itu med de verkligen världsproblemen. Min mormor hälsar och säger förlåt är i princip den perfekta blandningen av de tre ingredienserna.

Percy Jackson - Rick Riordan
Den här serien är så actionspäckad att en i alla fall inte har tid att tänka på något annat.

His Dark Materials - Philip Pullman
OMFG kom precis på att det här exakt på pricken vad jag behöver läsa. Skit också tror jag lånat ut första delen till min lillasyster, annars ska jag läsa om Guldkompassen så snart jag är klar med An Ember in the Ashes.

Resten får du ta reda på själv - Lauren Oliver
Jag vet inte varför jag känner att jag kan finna sådan tröst i den här boken. Kanske är det den här grejen att den verkligen är en amerikansk high school-tjejs lilla lilla bubbla som är så otroligt sluten och bortkopplad från resten av världen.

En dag - David Nicholls
Alltså, ni vet den där boken som exakt alla läste 2011 och sen glömde bort? Jag tycker vi ger den lite mer uppmärksamhet, för den har också på något sätt det där bubblelika, och den braiga blandningen av sorg, värme och humor. Plus att det ju börjar komma en ny generation som börjar bli tillräckligt gamla för denna.

Så, det var det. Lite blandade grejer. Hoppas ni hittar något som passar er verklighetsflykt bra. Läs en bok och skaffa er verktyg att ta er an verkligheten. Vi tar oss igenom den här känsloapokalypsen också. Puss!

Och såhär kommer ni in: Vilka är era bästa tips för när en behöver fly verkligheten? Jag behöver fasen också tips! Böcker, filmer, saker att göra, musik att lyssna på, whatevs. Jag utmanar er alla. Kommentera i fältet eller gör en lista på er blogg och länka!

Något som den här litteraturvetaren är rejält dålig på är att analysera karaktärers namn, och vad dessa betyder för intertextualiteten. I och för sig tror jag väl att den typen av litteraur jag läser inte har extra genomtänkta namn. Eller jag vet inte.

Jag håller just nu på att läsa An Ember in the Ashes i alla fall, och reflekterar förvånansvärt mycket över namnens betydelse för berättelsen. Min första reaktion på det hela var att boken innehåller otroligt mycket bibliska namn. När så Cain dök upp tänkte jag att det här måste googlas på. Vad gjorde egentligen biblens Kain?

Förutsättningar: Det här är dystopisk fantasy. Tänk militärdiktatur med seriösa klimatproblem (en saltöken och extrem hetta till exempel), fast de slåss med scims och daggers istället för eldvapen. Extrema klasskillnader, där de som helt enkelt föds in i en viss folkgrupp (scholars) ses som icke-värda och de som föds in i rätt folkgrupp (martials) står på toppen och får styra över alla andra.

I An Ember in the Ashes är Cain en urgammal... religiös ledare kanske är rätt ord. Han och de som är som han läser tankar och kan se in i framtiden. Cain kommer till en av huvudpersonerna (Elias) när denne är på väg att desertera. Cain övertalar Elias att stanna eftersom han menar att Elias kommer bli allt han fruktar om han lämnar. Så vad gör då den bibliska Kain? Kain var den första människa att mörda. Han ledde sin intet ont anande bror Abel till döden. Jag säger inte att den här bokens Cain gör det, jag bara säger att jag aldrig kommer lita på en boklig Kain/Cain igen.

Men så har vi ju då Elias. Bibelns Elia - en av de viktigaste profeterna. "[D]e from­mas hjälpa­re i fat­tig­dom, nöd och fa­ra", och han ska återvända till jorden för möjlighet till omvändning innan apokalypsen - enligt Svenska Bibelsällskapet. Han ska tydligen också komma för att kungöra att Messias ska komma tillbaka. Relaterat till An Ember in the Ashes: Elias är uppvuxen i en annan folkgrupp istället för med de andra militärerna. Han har därmed fått lära sig sådana normala saker som sympati och att vara snäll och gullig. Han tycker att det är dumt att döda folk, och vill inte hjälpa till att upprätthålla det nuvarande klassystemet.

Till sist: Helene. An Ember in the Ashes-Helene är kanske-eller-kanske-inte ett kärleksobjekt och beskrivs som fantastiskt vacker. Mina tankar dras till Helena som var orsaken till Trojanska kriget. Helt ofrivilligt bidrar dessa båda vackra kvinnor till konflikt mellan två sidor. Skillnaden jämfört med den mytologiska Helena är att AEitA-Helene inte är passiv - hon är faktiskt ganska bad ass och slåss på för jävla bra (även om hon måste räddas av Elias lite för ofta).

Nu har jag ju inte läst klart boken än, men det här bidrar helt klart till mitt läsnöje! Och det måste ju finnas fler böcker där namnen faktiskt spelar en roll.

Vilka böcker har ni läst där karaktärernas namn har en funktion?

Sådär, nu har vi tagit oss igenom hela sju dagar av recensioner - och herregud, jag har fortfarande böcker att ta av när det gäller recenserandet... Hade förmodligen kunnat ha ytterligare en recensionsvecka, skojar inte.

Jag tänkte köra en snabbsammanfattning så ni hänger med!

I måndags var det Omänniskor som stod på schemat.

En hyllning till Nimona blev det i tisdags.

Ibland blir skogen vred gillade jag inte riktigt lika mycket, men den skrev jag om i onsdags.

Torsdagsrecensionen blev I ljusets makt - klyschigt, men spännande miljö.

I fredags blev det mer Noelle Stevenson-hyllning i och med recensionen av första volymen Lumberjanes.

Igår medan jag intensivstädade här hemma läst ni förhoppningsvis min recension av Scarlet och idag medan jag firar min lillasysters födelsedag har ni kanske läst recensionen av Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård.

Som sagt har jag fortfarande en hel del att ta av. Recensioner ni kan förvänta er under de närmaste veckorna: Wytches, Gasten, Through the Woods och Stormens öga! Sådär, nu har ni anledning att komma tillbaka också :)

Ada Goth är enda barnet till Lord Goth - en poet som bor på en alldeles för stor herrgård. En natt får Ada besök av ett litet musspöke. När hon ska hjälpa spöket att reda ut hans död hamnar hon i en del av herrgården hon aldrig varit i förut. Hon upptäcker också att flertalet varelser hålls fånge på herrgården. Ada försöker ta reda på varför, och inser att varelsernas liv är i fara - hon måste rädda dem. Och det snart!

Jag älskar Chris Riddells illustrationer och hade ingen aning om att han dessutom skriver själv. När det dessutom är en 9-12-bok med gotiska inslag - jag är såld. Och inte sjutton blir det sämre när jag börjar läsa heller. Det här är nämligen en perfekt högläsningsbok. Smockad med barnslig humor passar den ypperligt för ett barn. Smockad med referenser till olika saker passar den ypperligt för en vuxen. Jag hade verkligen otroligt stor behållning av att läsa den här - alltså genuint. Inte "Åh, det här är jätteroligt för ett barn", som det kanske snarare brukar vara när det är humor för den här åldersgruppen. Till exempel när jag inser att Lord Goth egentligen är en överdriven Lord Byron - eller när namnet Mary Självisk dyker upp, och hon är en författaren som har skrivit en bok om ett hopsatt monster. Jag till och med önskar att jag hade en unge att läsa den här boken tillsammans med, bara för att jag vet att vi båda skulle kunna ha så himla roligt åt det hela.

Och alltså jag är ju en sucker för den här typen av 9-12-litteratur - gotisk humor och estetik med dubbel adress. Ultimat för en litteraturvetare som har lite mer koll på litteraturhistoria, men kanske inte riktigt lika roligt för någon som inte har koll på Byron et al (just Byron och Shelley ingick ju i och för sig när jag läste Svenska B i gymnasiet. Är också 100% säker på att det fanns en hel hop med referenser i den här boken som även gick mig över huvudet). Även om jag tycker att Ada själv är en ganska blank karaktär - hon kommer liksom i skymundan jämfört med alla humorinslag - så är det här ändå en serie jag hemskt gärna vill fortsätta läsa. Känns som att den skulle kunna innehålla en del ordlekar också (i sann Roald Dahlsk-brittisk anda), så kanske till och med - om jag ändå bara ska läsa för min egen skull - att jag fortsätter läsa på engelska. Ändå väldigt roligt att Bonnier Carlsen plockar upp en sån här bok - känns ändå som att den står ut bland de vanliga 9-12-titlarna.

Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård
Chris Riddell
224 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads

Better late than ever, right? Jag läste den här ganska snart efter att ha blivit klar med Cinder, men har inte kommit mig för att skriva om den. Inte för att jag inte tycker saker om den, utan bara för att... jag vet inte. Ni vet hur det blir ibland.

Jag var rätt förvånad över att Cinder överhuvudtaget var bra (känns som att jag läst många sådana böcker på senaste tiden? Kanske helt enkelt borde lägga av med fördomarna...) - för det tycker jag fortfarande att den är mitt i all sin ostig- och klyschighet. Tyvärr håller Scarlet inte riktigt lika bra.

I Scarlet får berättelsen ytterligare en fokalisator - vi följer dels Cinder som försöker ta sig ut ur fängelse och undvika att bli tillfångatagen (igen), dels Scarlet som letar efter sin försvunna farmor. Jakten på hennes farmor leder henne rakt i armarna på Wolf (jag vet), som säger sig kunna hjälpa henne leta reda på farmodern. Självklart korsas även Cinders och Scarlets vägar så småningom, det uppstår en kärlekssituation, någon dör, lite fler håller på att dö.

Första boken är alltså en retelling av Askungen, och denna av Rödluvan. Medan sagan är grundlig inarbetad genomgående i första boken känns den mer ytligt applicerad och påtvingad berättelsen i bok två. Lite mer "ahmen justdet, det här är ju en retelling av en klassisk saga! Jag ger henne rött hår, kallar henne Scarlet, låter henne leta efter sin farmor som är tagen av vargarna och stoppar inte en varg som läsaren givetvis inte kommer lita på". Ungefär som att kalla Alice i zombielandet som en retelling av Alice's Adventures in Wonderland = inte riktigt legit.

Dessutom har vi något jag avskyr i den här berättelsen: Tjejen som blir kär i en bad boy och tänker att det där liksom löser sig. I efterhand upplever jag dessutom berättelsen som otroligt diffus - jag menar jag har fortfarande en helt klar bild av Cinder, men inte av Scarlet trots att jag läste Scarlet senare.

Är dock fortfarande helt inne på att fortsätta läsa - nu är jag ju liksom för insyltad för att sluta. Men jag tänker att jag väntar tills Cress kommer på pocket på svenska så att de matchar de böcker jag redan har!

Scarlet
Marissa Meyer
384 s.
Modernista
2015
Goodreads

Sååå, min journalistsambo är typ min viktigaste nyhetskanal (jag läser nästan aldrig nyheter om det inte är något speciellt jag är intresserad. Har sambo + Omni-flashar för att ha lite koll på omvärlden). Han sa till mig häromdagen: "Hallå, du läste väl den här Kringlan-och-Nanna-Johansson-boken [Omänniskor för er som missat]?" "Ja, vaddårå?" "*snabbgenomgång av Kringlans utspel på Twitter*". Och sen började då insnöandet, eftersom det är så jag fungerar. Jag hittar EN nyhet jag är intresserad av, och sen läser jag ALLT om den.

Och det här är ju rätt skevt, men helt plötsligt blev jag skitarg över att jag ens publicerat en positiv recension av den här boken. Min lust att fortsätta läsa serien liksom försvann totalt. Jag blir mer provocerad av våldtäktshoten än av dödshoten, och kan inte släppa det här trots att han bett om ursäkt. Det finns liksom saker som inte går att ställa tillrätta med en ursäkt, och det här är ett sånt fall. Jag lyssnade på delar av podden han var med i (den oklippta versionen ofc, från ca 00:35), och kan bara tänka: Full eller inte, fyfan vilken vidrig person det här verkar vara.

Såg precis att Nanna Johansson kommer skriva klart trilogin själv, och det är jag väldigt positivt inställd till. Nu känns det som att jag kan gilla och fortsätta läsa med gott samvete. För allvarligt talat, jag tror inte jag hade fortsatt läsa den här serien om Kringlan varit kvar på det hela. Jag är spänd på att se hur arbetet fortskrider.

Men alltså, sett flera som skrivit på twitter att recensionen i fråga som Kringlan ballade ut över är uppenbart hånfull - men jag ser inte det någonstans? Jag tycker att Malm har vissa poänger, vissa delar är ganska klyschiga. Jag tycker dock att tillfällena då de faktiskt bryter mot konventionerna betyder mer. Jag får också lite känslan av att Malm inte läst speciellt mycket YA? Tycker det känns som att han drar slutsatsen att detta följer precis alla YA-regler på att ha sett film/läst de största böckerna, men inte så mycket mer. Menmen.

Gillade ni konceptet med Rat Queens, men tyckte kanske inte att den nådde hela vägen fram? Då tycker jag att ni ska kolla in Lumberjanes! Den cirkulerar kring en grupp tjejer som visserligen är lite yngre än Rat Queens, men lika varierade. De har alla olika personligheter - de får vara både rädda och tuffa, kunniga, bra på logisk tänkande eller ibland helt clueless. Tillsammans slåss de mot treögda rävar, klarar sig från att drunkna i en fors och tar sig igenom en grotta genom att lösa matteproblem.

Jag skulle säga att Lumberjanes är Rat Queens lillasyster - snällare, gulligare och kakor hos pojkscouter istället för alkoholhaltig dryck på tavernan. Nästan lika fartfylld, men inte samma närvaro av the male gaze. Vad som talar mer för Lumberjanes är storyn. Välkomponerad och med ett tydligt mysterium att lösa. Inte flera-sidors-slagsmål och sånt - utan kanske snarare problemlösning och logiska

Något som jag också uppskattar sjukt mycket är det breda karaktärsgalleriet! Som sagt, alla tjejerna är väldigt olika. De har olika styrkor och svagheter, och behöver varandra för att lösa olika problem. Parollen "Friendship to the max!" är verkligen något som går genom hela serien.

Det här är lätt en serie jag hade satt i händerna på min typ 11-åriga dotter om jag hade haft någon (tänkte först: synd att det inte är på svenska. Tänkte sen: wth, serier är ju ett skitbra sätt att lära sig engelska?!). Den visar på tjejer som stöttar varandra istället för backstabbar, företagsamhet och värdet av samarbete (och kanske lite att sätta sig upp mot auktoriteter och bryta mot regler också... men vi hade kunnat jobba på den biten), samtidigt som den är skratta-rakt-ut-rolig. Fungerar också ypperligt bra för vuxna - för hey, vi är väl också mottagliga för vettiga värderingar - right?

Sååååå, what's the catch? Haven't found it yet, får se vad som händer i volym två!

Lumberjanes vol 1: Beware the Kitten Holy
Noelle Stevenson, Grace Ellis, Shannon Watters & Brooke A. Allen
128 s.
BOOM! Studios
2015
Goodreads

1. Favoritvy i böcker?

Så, äntligen har det blivit dags för mig att blogga om den här. Jag brände igenom både del ett och del två av den här serien på typ två dagar. Hoppas innerligt att jag kan hålla dem isär, men det tror jag nog går bra!

Alina är en rätt medioker soldat som i en pressad situation visar sig ha större magiska krafter än någon på tio miljarders generationer (alltså inte riktigt, men ni fattar grejen och jag kommer inte ihåg den exakta siffran). Hon blir tvingad att joina Grishan - en fruktad specialstyrka i Ravka. Självklart finns det också en snubbe (eller två) som distraherar henne, och självklart finns det en hel hög med folk som vill utnyttja henne för egen vinning. Så - som vanligt i YA - måste hon känna efter för att göra det som hon vill osv. Ni fattar grejen. Vanlig The Chosen One-berättelse.

Det dröjde innan jag läste den här eftersom jag 1. tyckte den lät ASTRÅKIG och KLYSCHIG och 2. hört att det skulle vara så mycket miljöbeskrivningar i att en somnar typ. Och alltså ja, den är det. MEN VÄNTA VÄNTA innan ni slutar läsa. Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT.

Inspirationen till kulturen i Ravka kommer nämligen från Ryssland. Alltså how genius?! Vet inte hur era associationer ser ut, men såhär ser mina Rysslands-associationer ut: evig vinter, skitkallt, omöjligt att inta, svinhårt styre, ledare som är helt frånkopplade från folket oavsett om de är tsarer är kommunister eller vadfan de är, pepparkaksslott, makt och utnyttjande av den makten. Allt = perfekt för att göra till en fantasy-dystopi. Så varför har då ingen YA-författare gjort detta tidigare?

Och alltså faktiskt, det gör att jag ursäktar att Bardugo snöar in på obetydliga detaljer (mat till exempel - visst fyller det en funktion i att befästa klasskillnaderna, men är egentligen rätt onödigt. Vidder är ännu mindre nödvändigt och dessutom skittråkigt). Det gör att jag ursäktar det väldigt klyschiga narrativet. Det gör att jag ursäktar kärlekstrianglarna (ledsen Bardugo, men du kan inte argumentera dig ifrån att det är ett kärlekspar och en person kommer och stör relationen mellan dem = min definition av kärlekstriangel. Referens till min intervju med Bardugo). Det får mig att tänka: Herregud, hur jäkla svältfödd på unicitet i YA-fantasy ÄR JAG egentligen?

Men även om det är rätt klyschigt så är det faktiskt också väldigt spännande. Så jag tycker nog gott att ni kan ta och läsa denna.

Ella är först inte så pepp på att åka på kollo, men upptäcker snart att det faktiskt är ganska roligt. De gör alla de vanliga sakerna - paddlar kanot, badar, men också - givetvis - berättar spökhistorier. Det berättas om hur personer försvunnit i skogen invid lägergården, och därför får barnen absolut inte gå in i skogen. Ella och hennes kompisar ger sig ändå in i skogen på natten - bara för att kolla vad som händer.

Jag tror att jag nämnt tidigare min otroligt romantiserade bild av kollo, eftersom jag aldrig fick åka själv när jag var liten (var i och för sig på läger somrarna när jag var 12 och 13, men avskydde det). Precis såhär föreställer jag mig att det skulle ha varit - göra roliga saker, bryta mot reglerna och skrämma upp varandra (eller alltså jag var ju på klassresa två dagar i september varje år och då gjorde vi allt det där).

Någon den här boken dock inte skrämmer upp är mig. På den punkten måste jag säga att det hela är ett brutalt antiklimax. Jag har inte läst något av Rebecka Åhlund tidigare, men förväntade mig väl något i stil med Ingelin Angerborn. Tyckte nog dock att det här föll ganska platt. Jag älskade den här typen av böcker när jag var inom bokens målgrupp (och nu också för den delen), och tror inte jag hade gillat den då heller. Grejen är att det liksom inte händer något som är konkret läskigt. Åhlund förlitar sig för mycket på terror (alltså rädsla inför att något ska hända) och glömmer bort att det måste utmynna i något som faktiskt är läskigt. Det blir inte ens mysrysligt. En nio-årig Anna hade med största sannolikhet varit enormt besviken. Trots den enormt perfekta settingen med lägergården och skogen.

Någon direkt utvecklingsberättelse om Ella blir det inte riktigt heller. Jag tänker på att Huset mittemot fått en del kritik för att vilja vara för mycket - både coming of age och mysrysare. Här känns det tvärtom som att Åhlund vill för lite, för det blir liksom varken eller. Jag tänker också just för ett barn att det hela blir för icke-konkret för att kunna uppskattas ordentligt.

Alltså, är det dåligt? Nä, det är inte. Men är det egentligen speciellt läsvärt? Såhär: Om du bara har tid att välja en tycker jag nog - trista stereotyper eller inte - att Rum 213 (eller kanske ännu hellre Barnkolonin, som har liknande setting, men inte riktigt samma) är ett bättre val. Min inställning till den här är nog mest... ljummen.

Ibland blir skogen vred
Rebecka Åhlund
157 s.
Rabén & Sjögren
2014
Goodreads

Fanpic gjord av.

För det första: Ni ska läsa detta seriealbum.
För det andra: Eeeeeh, let's just start the review, oki?

Jag ska vara helt ärlig - trots Engelsforstrilogin har jag en tendens att vara skeptisk mot svensk ungdomsfantasy, och jag är medveten om att jag dömde den här boken jävligt hårt på förhand. I och för sig gjorde det att jag blev mer överraskad när jag läste, för till min stora förvåning visade sig Omänniskor vara riktigt bra.

Sigrid råkar förvandlas till ett lodjur och anfalla sin pojkvän i en pressad situation. Inte jättebra, för trots att ingen tror honom är han helt säker på att han såg vad som hände. Sigrid upptäcker att det finns fler som hon - fler som kan förvandla sig till djur och att det går att kontrollera. Det finns till och med ett sällskap för de som är som hon, där de tillsammans försöker bevara hemligheten och se till så att ingen missbrukar sin förmåga.

Runt om i Skåne-trakten har det skett en del vildsvinsattacker och de sällskapet är helt säkra på att det rör sig om just en sådan person - en som missbrukar sin förmåga att förvandlas till vildsvin. Tillsammans tar de upp jakten för att oskadliggöra hen som utför attackerna.

Alltså, jag tänkte faktiskt inte ens läsa den här boken för att jag tyckte att handlingen lät så OTROLIGT cheesy. När den beskrivs låter det helt enkelt som en ganska töntig bok. Men så känns det inte alls medan jag läser. Såhär i efterhand är det svårt att precis sätta fingret på vad det var jag gillade så mycket. Stundvis har den väl en tendens att bli lite för instruerande, men förvånansvärt nog stör det mig inte alltför mycket (något som jag generellt tycker är ett problem i svensk fantasy annars).

Det jag gillar mest är nog stämningen, vilket det ju är otroligt svårt att sätta fingret på vad det är som skapar den. Men jag gillar också att Johansson och Svensson inte drar sig för att bryta mot genrekonventioner - till exempel har de inga problem med döda av viktiga karaktärer. Tror jag nämnt tidigare att jag gillar att "superkrafter" eller övernaturliga krafter inte alltid är en fördel - till exempel som i Ransom Riggs böcker där deras olika magiska egenskaper inte bara gör att de inte kan smälta in i en folkmängd utan också till exempel kan flyga iväg hur långt som helst. Också här kan möjligheten att förvandla sig till ett djur vara en nackdel, eftersom någon som dör i sin djurform inte förvandlas tillbaka till människa = personens familj kan aldrig få veta att hen dött, eftersom omänniskorna måste hållas hemliga. Alla djur är inte heller coola rovdjur som Sigrids lodjur, utan det finns också igelkottar, snokar och harar. Ibland tar djurens instinkter över de mänskliga. Det här är med andra ord inga superkrafter, även om det såklart OCKSÅ har sina fördelar.

Något av det sämre med den här boken är faktiskt att den är så pass "tunn". Inte för att det är någon supertunnis - ca 340 sidor, standard-ungdomsbokstjocklek - men jag hade gärna velat bädda ner mig i den här världen (som jag av okänd anledning kopplar väldigt mycket till mossa?! Alltså inte som i mossig, utan som i tjockt lager mossa som slukar alla ljud och som är gosig att bädda ner sig i. Kanske har att göra med färgen på omslaget) en lite längre stund. Plus fick mig att längta efter Malmö väldigt mycket. Och efter nästa del såklart.

Omänniskor
Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
339 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

Jag ligger massor efter med recensionerna, känner mig inte inspirerad av veckans Top Ten Tuesday och well... skulle kunna knåpa ihop sju recensioner. Så jag tycker vi återupprepar succén från i våras och kör en recension för varje dag nästa vecka. Avslöjar inget om vad som komma skall, men kan ge lite ledtrådar: Det kommer bli både serier (som i tecknade alltså), en helt färsk bok som har recdatum imorgon, en seriefortsättning (som i textbok) samt lite 9-12!

Imorgon börjar vi!

Hörni det går äntligen åt rätt håll! Jag är fortfarande inte feberfri och tillbringade hela dagen igår med att titta på Bones (alltså sorry Sweets är ju ändå Sweets, men wth AUBREY, crushar så mycket på Aubrey <3). MEN! Orkade ställa mig och göra rödbetsbiffar till middag (alla som någon gång gjort vegbiffar vet vilket stort projekt det är) och sjunga högt till sextiotalspop, vilket känns som ett jävligt jävligt stort framsteg (har de senaste dagarna inte orkat laga mat alls, alternativt typ femminuters-tomatsoppa)!

Men i alla fall, nu var det ju ett tag sedan som jag postade ett inlägg i A-Ö-boktaggen, men nu är det väl dags igen. Den här gången avhandlar vi M och N.

M - Mörk. En bok med mörka toner.

Det är inte Fifty Shades of Grey vi snackar om här. Nej, den här boken hade inte kunnat bli mörkare ens om du läste den på natten. Skräck, sorg, ilska. Den här boken levererar.

N - Nostalgi. En bok du läste som barn.

Den här barndomsboken får dig att le och önska att du var liten igen.

Här skulle det egentligen ha varit en recension. Jag är dock inne på feberdag elva och är jävligt trött på att vara sjuk. Hoppas jag är frisk till nästa vecka - har nämligen planerat något bloggmässigt som för mig kommer innebära en ansträngning utöver det vanliga.

Nåja, idag ska vi prata om skurkar. Woop!

Alltså, jag vet inte riktigt om ni har förstått det här (eller det kanske ni har). Men: Jag älskar skurkar (eller åtminstone de genomtänkta). Det är därför jag älskar Adelina i The Young Elites. Skuggmästaren i Grishatrilogin. President Snow i Hunger Games. En personifierad motståndare är i mitt tycke mycket roligare och intressantare än att bara slåss mot en massa, eller någon sorts ansiktslös överhet. För vad hade egentligen Hunger Games varit utan just Snow? Alltså okej, jag försöker inte antyda att hela serien hade varit helt värdelös, men Snow är ju ändå den extra kryddan som lägger sig lite lagom obehagligt under huden.

Och framför allt: för mig är skurkarna nästan alltid mycket intressantare än hjältarna. För att rädda världen kan väl vem som helst göra. Förstöra den däremot - vad krävs för att en person egentligen skulle försöka göra det? Jag vet inte om det har att göra med hur jag själv är - dvs väldigt snäll. Inte typen som tar över världen direkt.

Jag tänkte på det här extra mycket när jag läste Batman: The Long Halloween under dessa feberdagar. Min kollega rekommenderade den till mig som Batman-ingång eftersom den
1. Har en bra och lagom invecklad plot som en inte behöver ha några förkunskaper för att förstå.
2. Den är supersmockad med en halv miljard Batman-skurkar, så det är ett bra sätt att känna på om det är något för mig och i så fall vart jag vill gå vidare sen.
Slutsats (ja, det här är nog den mesta recension ni kommer få av den här från mig): Jag gillar plotten, även om jag inte 100 % såld. Är definitivt inte såld på teckningarna. Skurkarna däremot. Är det ok att typ älska ALLA? Helst vill jag ju att mina skurkar ska vara helt sinnesrubbade och well. Osäker på om jag behöver fortsätta skriva här. Ingen är ju helt sane liksom. Mycket fint, det här kan nog bli något alltså.

I förra veckan fick jag chansen att träffa Leigh Bardugo för att prata om hennes böcker. På svenska kom nyligen Stormens öga – del två i Grisha-trilogin. Bardugo har tidigare jobbat som copywriter, make up-artist för specialeffekter samt med att skriva manus till trailers. Hon är född i Jerusalem, men uppvuxen i Los Angeles, är ensambarn och har alltid velat blir författare. Vi pratade om troper i YA, att jobba hela sitt liv på ett jobb där en inte får använda sin fulla potential och 1800-talets tsar-Ryssland.

Alvedon och att min lillasyster hade lyssnat på den här spellistan i mitt Spotify så den kom upp bland mina senast lyssnade och jag var tvungen att också lyssna. Eftersom Guardians of the Galaxy = <3 (alltså tittar för ofta på GotG när jag är sjuk eller ledsen)

Nu ska den här sjuklingen försöka ta sig till skolan och sitta sig igenom ett seminarium i Barn- och Ungdomslitteratur.

Jag verkar bara bli sjukare och sjukare, istället för friskare? Nåja, the show must go on, bloggen måste ju få sitt i alla fall - men ni får ursäkta alla stavfel och shitz för min feberhjärna orkar inte riktigt skriva ordentligt. Lovar ett jävligt välskrivet inlägg imorgon åtminstone. Top Ten Tuesday, och veckans tema är lite valbart. Jag kör en delad lista. Först:

Debutanter vars andra-böcker jag vill läsa typ-nu-helst-igår:

1. Sandra Beijer
Asså kan den här människan klämma ur sig en bok till elleeeeer. Jag vet ju att hon håller på, men jag hade gärna sett att den kommit typ... nu.

2. Alex Haridi
Huset mittemot var riktigt snygg, och jag hoppas verkligen att Haridi får för sig att skriva fler böcker.

3. Elin Lucassi
Comments not needed.

4. Karen Bao
Baos hemsida annonserar att Dove Exiled - fortsättningen på Dove Arising - kommer i februari. Jag hoppas att Modernista är lika snabba med översättningen den här gången som de var förra. Vill ju inte gärna byta språk mitt i en serie...

5. Josephine Bornebusch
Född fenomenal var ju pretty awesome, så hoppas på att hon ska kunna skriva en lika bra bok till!

Sen:

Författare vars andra-böcker nästan var bättre än första:

Jag har äran att inleda B. Wahlströms bloggstafett om Röta! Jag måste säga att jag var lite orolig inför det här, för det vore ju rätt pinsamt att behöva inleda hela bloggstafetten med en sågning. Jag hade verkligen noll förväntningar på den här, och om det inte vore för ett enda mycket speciellt faktum hade jag inte ens läst den här boken (jag förklarar snart). Ärligt talat, ju mer jag har tänkt på Odinsbarn, desto mer har jag tyckt att den varit ett riktigt bottennapp. Jag tyckte inte det i början. Röta vägde dock på sätt och vis upp för att Odinsbarn var så himla dålig. Faktiskt.

Alltså tiden går alldeles för fort... Hur kan det redan vara NOVEMBER?! Nåja. Läsningen i oktober var sådär den första halvan, men sen känns det som att det släppte. Flera positiva överraskningar också! Alltså Omänniskor, The Grisha, Röta, Lumberjanes, Ada Goth?! Väldigt roligt! Ni får se ordentligt när recensionerna kommer upp (förhoppningsvis snart!).

I oktober läste jag:
118. Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård (Goth Girl #1), Chris Riddell *
117. Röta (Korpringarna #2), Siri Pettersen
116. Lumberjanes vol 1: Beware the Kitten Holy, Noelle Stevenson, Grace Ellis & Brooke A. Allen *
115. Stormens öga (The Grisha #2), Leigh Bardugo
114. I ljusets makt (The Grisha #1), Leigh Bardugo *
113. Speciella omständigheter, John Ajvide Lindqvist (Novellix)
112. Ibland blir skogen vred, Rebecka Åhlund *
111. Jag och Earl och tjejen som dör, Jesse Andrews *
110. Tack och förlåt, Fanny Agazzi *
109. Omänniskor, Nanna Johansson & Kristoffer Svensson *
108. Library of Souls (Miss Peregrine's Peculiar Children #3), Ransom Riggs