Den här boken köpte jag speciellt för att jag skulle ha med den till Barcelona. Vet inte riktigt varför, men tyckte det kändes som en bra Barcelona-bok. Ändå hann jag inte börja läsa den förrän typ sista dagen (pga segade med Harry Potter and the Chamber of Secrets...), men läste ut på flyget hem.

Berättelsen är en retelling av Askungen, placerat i framtiden och med Askungen som en cyborg. Cyborgs ses som lite sämre än alla andra människor, och tas bland annat helt ofrivilligt till pestforskning och sånt. Cinder ägs av en hemsk person som hatar henne. Hon (alltså Cinder, inte hennes ägare) jobbar i en verkstad med att laga androider och sånt som har gått sönder. Alla pengar hon tjänar går till hennes förmyndare och själv får hon ingenting. Så väljer förmyndaren en dag att Cinder ska skänkas till pestforskning - någon som i princip innebär att gå mot ett säker död. Hela Cinders värld vänds upp och ner och hon får reda på saker om sig själv som hon aldrig kunnat drömma om.

Jag hade totalt skippat den här eftersom jag trodde att den var jävligt cheesy och jävligt förutsägbar och jävligt fånig och jävligt swoonig. Sen när Modernista tog över den svenska utgivningen och ändrade omslagen heeeelt blev jag ändå fångad. Dessa nya omslag är ju väldigt... suggestiva. Tycker jag.

 Och grejen är att boken är exakt allt det där. Fast den är också på ett väldigt märkligt sätt ganska bra. "Retelling av Askungen som SF? Det låter jävligt sunkigt" - som min sambo uttryckte när han frågade vad jag läste. Och det ÄR jävligt sunkigt. Fast inte på ett helt dåligt sätt. Redan efter första kapitlet hade jag ju räknat ut hur hela berättelsen skulle sluta (oberoende av hur Askungen slutar), men det är ändå rätt okej. Huvudpersonen är en sån där typisk "Jag är inte som alla andra tjejer som faller för prinsen!!!!!!" och sen gör hon det och han faller för henne och så dansar de runt varandra. Och det är så jäkla töntigt men ändå rätt underhållande. Och är det inte ibland också lite nice att läsa böcker som en vet precis hur de kommer sluta? Som avbrott i allt det oförutsägbara i vardagen? Jag brukar ju säga att jag tycker att förutsägbarhet är ganska charmigt. Jag har inget emot att veta hur en bok ska sluta (och inte heller spoilers) - det är ändå resan dit som är det viktiga. Inte målet. Och i den här boken finns inte en enda oförutsägbar händelse eller ett enda oförutsägbart element, men det är liksom okej.

Jag måste säga att det är otroligt svårt att säga vad som faktiskt är bra, eller vad jag faktiskt gillar med den här boken. Alltså tempot är inte speciellt högt. Det känns (såhär i efterhand) som att samma sak händer om och om igen fast med olika utfall.

För det mesta tycker jag att Cinder är jävligt fjantig och strular till saker som skulle kunna lösas på ganska enkla sätt. Men det är också rätt befriande att läsa om en kvinnlig huvudperson som är klantigare än vad jag är, och snubblar på exakt alla fel ställen.

Slutsats på det här: Definitivt en guilty pleasure-bok för mig. Egentligen rätt dålig, men väldigt underhållande. Kommer definitivt fortsätta läsa den här serien.