Det här är alltså tredje delen i serien vars första del gav mig en av de svårfångade, men oh så legendariska kickarna. 2012 hamnade Divergent på plats fem av mina bästa böcker under året. Även Insurgent hamnade på topp tio 2013. Insurgent var jag tvungen att läsa samtidigt som jag lagade mat till och med (annars brukar just matlagning vara ett sånt tillfälle då jag sansar mig.) Okej, okej, ni fattar grejen: Jag älskade Divergent och Insurgent. 

Varför älskar jag inte Allegiant? Och varför gör det att jag glömmer hur bra de andra böckerna var? Jag är liksom inte ens pepp på Insurgent som film (kan också bero på att jag inte var frälst av Divergent som film). Allegiant har liksom bara blivit en bok att skriva in i statistiken. För att visa att serien är avslutad. Det finns ingen magi. Det finns bara jag som tvingar mig själv igenom den. Och det gör mig faktiskt lite ledsen, för det känns så slösigt på något vis.