Cadence tillbringar somrarna på en ö ägd av hennes morfar. Där finns också hennes mostrar och kusiner - Mirren och Johnny - samt Johnnys låtsaskusin Gat (eh, komplicerade familjerelationer här). De fyra blir snabbt en tätt sammansvetsad kvartett som under somrarna gör allt tillsammans.

Den femtonde sommaren händer något. Cadence lämnas med migränanfall och fragmentariska minnen av sommaren. Hon kommer bara ihåg att det slutade i vattnet, där hon nästan drunknade. När hon kommer tillbaka till ön den sjuttonde sommaren är hon upprörd för att ingen av kusinerna svarat på hennes mejl, och att alla hela tiden upprepar att de inte kan berätta något - hon måste minnas själv.

Det var sjukt spännande att börja läsa den här boken - jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när jag hört folk vars omdömen jag litar på både såga, hylla och vara "mjeh". Till exempel i kommentarerna till det här inlägget var det väldigt delade meningar. Dessutom hade jag inte läst något om den innan, så jag visste inte ens vad boken handlade om. Borde verkligen göra så oftare...

Som jag skrev igår är den här boken så himla kluven. Medan tonen och stämningen känns sval och liksom... nedtonad, är själva det som berättas en stark kontrast mot hur det berättas. Språket är fint - kanske lite för ansträngt på vissa ställen - och får mig att tänka på en helt annan typ av bok. Det vill säga - någon form av kärleksroman. Och visst är det här en kärleksberättelse på vissa sätt också. Det går inte att förneka. Men det är också en psykologisk thriller - vilket sällan kopplas ihop med poetiskt språk.

Jag skrev också igår att det är en välkomponerad berättelse - vilket det är. Vad den däremot inte är är välbalanserad. Förbered er på att det händer typ ingenting i hur många sidor som helst och sen BAM BAM BAM! Lite så. Innan det blir det mest så himla... platt. Jag blir liksom inte tagen av Cadence. Jag känner ingen connection - och det handlar inte bara om våra totalt olika klassbakgrunder. Så även om jag tyckte att boken var helt okej och skickligt skriven kan jag ändå inte säga att boken har blivit någon favorit. Däremot vill jag hemskt gärna läsa Lockharts Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, som Lavender Lit ger ut under nästa år. Jag är inte frälst av den här författaren än - men jag har inte gett upp möjligheten att bli det.