Okej, trots att det här inte är en musikblogg vill jag skriva om detta: Efter att ha varit totalt icke-inspirerad och inte orkat anstränga mig mer än att varva Foo Fighters (om inte Foo Fighters toppar det här årets statistik från Spotify kommer jag bli chockad. Vilket är en underdrift. Men så har jag ju fått en del hype-hjälp också), Red Hot Chili Peppers (som också borde ta sig in på topp tio åtminstone. Att hitta tillbaka till gamla kärlekar är det finaste) och The Bronx (borde också komma in där) bestämde jag mig för igår att nu får det fan vara nog. Jag kan inte älta samma gamla musik om och om igen.

Så idag när internet i telefonen fylldes på samlade jag några icke uttjatade låtar jag i en Spotify-lista och drog på radio baserat på listan (detta är ett awesome sätt att hitta ny musik. Lyckas varje gång!). Och hittade ett av mina bästa fynd I ÅR. Nämligen The Growlers. Har än så länge bara hunnit lyssna igenom plattan Chinese Fountain, men den har jag å andra sidan lyssnat på fyra gånger på raken. Alltså. Herre. Jävla. Gud. Vad bra typ exakt alla låtar på plattan är. Jag har ju förstås några favoriter - "Purgatory Drive", "Big Toe" och "Going Gets Tough". Och "Love Test". Och... Eh, vänta, hejdar mig lite. Fattar inte hur de lyckas blanda ett laid back 60-taligt surfsound med funk, en liten skvätt postpunk, poppiga melodiösa melodier och släpig indie/grunge-ig sång så jävla bra?! (enligt Wikipedia kallar de detta för beach goth, vilket låtar som något jag vill stoppa under huden och krama och aldrig släppa) Om det här bandet var en godis hade de varit lakrits-skumbananer. Det vill säga mjuka, fast salta och med lite skrap mot tungan. Och de lyckas med att nästan vara lika coola som och besitter samma "vi skiter i allt"-attityd som The Strokes (som är ett av mina all time-favoritband).

Nu försöker jag frälsa världen (förstås). För trots att jag lyssnat på EN ENDA platta än så länge tillhör det här bland toppskiktet av allt jag hittat i år (och tro mig - 2015 är året då jag upptäckt så mycket musik att mina spellistor knappt ens känner igen sig själva).

Och alltså, är det någon mer än jag som ofta när jag hittar band känner att jag alltid saknat exakt det här i hela mitt liv och att de fyller hål som jag ibland vet att jag har och ibland inte vet (hål jag vet att jag har haft har i år fyllts av både Royal Blood och The Bronx)?

Rubrikreferens