Jag måste nästan börja med att berätta historien om den här. Jag letade efter Rat Queens vol 2 på jobbet, lyfte på några serier i en bäris och skymtade denna. Utbrast: "ÅÅÅÅÅÅÅH!", men hade inte tid att titta närmare eftersom jag höll på att hjälpa en kund - så jag lämnade den liggande. När jag senare skulle gå tillbaka och leta var ingenting där det stod när jag varit där tidigare. Mitt minne sa: "Ett svart seriealbum, standardstorlek, mattsvart - sån där gummiaktig finish ni vet - och så en bild på mitten. Den stod på tecknat, så inte något stort förlag [vi har de sorterade efter förlag och sorteringen står på prislappen]. Den kan ha börjat på F, E, R eller D. Texten på var vit, lite spretig handstil. Bilden var orange och röd." Mycket att gå på alltså. Vi var typ TRE pers som hjälptes åt att leta och kollade igenom alla bärisar typ tio gånger utan att hitta - jag ständigt upprepande "Vi var meant to be", "Den finns säkert inte på riktigt" och "Vi kommer aldrig hitta den". Tillslut säger min kollega: "Det var inte den här?". Visade sig ju att mitt minne svek lite, eftersom den varken var orange, mattsvart eller började på någon av bokstäverna jag sa (fast min mentala bild var av F:et i "faction", så jag var ju inte helt ute och cyklade).

När jag såg den var det alltså love at first sight, och när vi väl hade funnit den kunde jag ju inte bara lämna den. Vi HADE ju hittat den. Det måste ju betyda att vi VAR meant to be - right? När jag såg framsidan igen blev jag bara mer såld.

Vi har alltså en gammal monsterjägare som gör sitt allra bästa för att lägga den tiden bakom sig. Problemet är bara att det hemsöker honom hela tiden. Dessutom slår det splintar i familjen då hans ungar helst vill gå i hans fotspår och hans fru saknar tiden då de slogs sida vid sida. Frun blir så uttråkad att hon ger sig ut på äventyr och blir rätt illa tilltygad, och mannen dukar under för familjens krav. Tänk en monsterjagande familjens Addams, med Burtonska teckningar och lite Locke & Key på det hela så är vi hemma!

Och jag menar vem gillar INTE allt det där? Som Schitzo-Cookie kommenterade på instagram: "det låter ju vansinnigt bra!" Och ja, det gör det - och jag tror absolut på att det har potential att verkligen BLI vansinnigt bra, även om jag nog inte tycker att det är riktigt där än. Vad jag däremot TYCKER är just vansinnigt bra är teckningarna. Worm jobbar otroligt mycket mer sidtematiskt än vad jag sett någon göra tidigare (disclaimer dock för att jag fortfarande är ny på området) vilket inte bara är helt vansinnigt SNYGGT utan också ger en bra helhetsbild och ett nästan... tja, harmoniskt intryck. För en relativ nybörjare som jag som har svårt för när det händer mycket på en gång är det otroligt lätt att läsa den här serien utan att få ADHD-slängar och läsa allt på en gång istället för lugnt och metodiskt. Dessutom vill jag ha typ varenda jäkla ruta som ett print på väggen. Så. Otroligt. Snyggt. Kolla det här till exempel (här syns det ju också litegrann hur Worm jobbar på en hel sida, även om det här bara är en liten del av sidan):


Men som sagt, 100% hooked är jag inte på själva berättelsen än, men jag tror att det kommer komma. Det märks att detta första album bara är en upptakt till vad som kommer och att det väntar en hel massa mer runt hörnet (hoppas jag). Det kastas ut lite krokar till vad som skulle kunna hända senare och jag blir onekligen väldigt intresserad. Jag menar - en varulv som överväger att stanna i varulvsstadiet permanent, ett barn som fått robotansikte efter att ha blivit misshandlad nästan till döds och en pappa som tar in robotansiktet i familjen efter att det försökt mörda hans son. Alltså so much creepy stuff som jag inte kan låta bli att älska bara för att det är så quirky. Och grejen med skräck för mig är att settingen, de gotiska inslagen och koncepten är viktigare än själva berättelsen. Alltså själva konceptet att det FINNS en person som fått ett robotansikte för att kunna överleva är viktigare än vad som senare händer med den karaktären.

Tror dock faktiskt att den här serien skulle tjäna på att läsas kapitelvis så fort de kommer ut, så att en måste vänta och våndas lite. Har svårt att se poängen med det i vanliga fall, just för att det ofta är så himla kort att läsa och så långt mellan gångerna. Men här finns det definitivt en poäng. Kanske mest för att den har cliff hangers som heter duga och att tillfredsställa behovet på en gång nästan känns taskigt mot skaparna. Alltså den är ju GJORD för att våndas. Borde en inte bara respektera det och göra det en liten stund innan en går på nästa del?