Mitt huvud är som en radio, fast jag lyssnar på ca 10 kanaler samtidigt. Jag har ett konstant brus, och en liten del av det bruset är konstant musik. Jag har i princip _alltid_ en låt som spelas i huvudet. Ibland jobbigt, ibland roligt. Så här kommer en liten lista över bredden på min repertoar. Det vill säga, låtar eller sånger som spelats de två senaste veckorna.

Ok, det har aldrig hänt förut att jag stängt av kommentarsfunktionen på ett inlägg, men nu börjar jag faktiskt tröttna. Jag tänker inte svara på tusen frågor om en bok bara för att kids inte vill göra sina läxor. Så nu har jag stängt av kommentarerna till mitt inlägg om Barnkolonin. Alltså, vadfan. Jävla Google till att curla ungarna. PÅ MIN TID... osv.

Och jag ska blogga. Vilket århundrade som helst. När det inte känns som att jag har en tickande bomb i bröstet. Ok.

Puss!

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag planerade att jag skulle hinna göra typ en miljard saker den här veckan. Eller förmodligen tänkte jag inte, utan bara sköt upp allt till deadline as usual... Detta är min att-göra-lista för veckan:

☒ Läsa klart volym tre av Fables.

♥ Att Victor skedat mig till sömns typ varje kväll.

Alltså jag tycker av okänd anledning att det är _jätte_svårt att recensera serier. Speciellt när jag låter det gå så lång tid att jag glömmer hälften... Men i alla fall, jag tänkte att för att inte hamna alldeles för efter och för att få lite serier recenserade tänker jag plocka upp dessa tre-recensions-fredagar jag körde med ett tag i höstas. Alltså varje fredag: tre mini-recensioner. Idag har jag planerat för lite... vuxnare serier, medan det blir teenage drama nästa vecka!

Deadpool vol 1: Dead presidents

Suicide Squad (New 52) vol 1-2

Jessica Jones: Alias vol 1-2

Jag hade ärligt talat totalt glömt bort Kaosutmaningen, så i ett försök att skjuta upp pluggandet lite till tog jag tag i att uppdatera sidan för årets. Upptäckte att jag redan är uppe i 20 titlar och därmed är "klar". Tjoho! Dock vill en ju ändå klara alla. De som jag tänkte satsa mest på framöver är följande:

3. Läs en novellsamling. – Här har jag till exempel Coraline & Other Stories och Samlade svenska kulter liggande på min TBR-hylla.
7. Läs en bok publicerad år 2005. – Den här finner jag omöjligt svår. Räknas Extremt högt & otroligt nära? Kom visserligen 2006 i den svenska pocketutgåva jag har, men den första på engelska kom 2005... Annars vet jag inte.
11. Läs en bok med ett träd på omslaget. – Korpmåne har jag liggande på min hög, och den är det ju i alla fall granar på!
14. Läs en bok som kommer som film under 2016 eller 2017. – Det här är ju då en anledning för mig att ta itu med Through the Looking Glass som legat och väntat länge. Jag läste första Alice-boken 2011, så det börjar verkligen bli dags nu... (Kan vi låta bli att prata om att jag skrev århundranden? Allt som hände innan en fyllde 20 är väl preskriberat?) Läste igenom min recension av den nu, och blev så sugen på att läsa om den. Gudars, den ligger mig så varmt om hjärtat alltså.
15. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson. – Jag behöver snart läsa om Engelsforstrilogin till min uppsats (argh, för mycket att göra och för lite tid alltså...), så då fungerar ju den!

Om du vill se hur jag ligger till i övrigt med Kaosutmaningen och vilka böcker jag läst kan du kolla in här!

Alltså vad sjutton, jag sitter här och försöker krysta fram en recension till imorgon, och det verkar som att jag glömt hur en gör när en skriver en recension? Hur kan det vara så svårt egentligen att formulera tankarna?! Snart slutar det i en lista med plus och minus istället... Blir galen på att jag inte vet var jag ska börja. När jag skriver uppsats så skriver jag ju ner ALLT jag tänker i lösryckta meningar, och tar dem sedan och utvecklar dem. Det här borde jag ju rimligtvis kunna applicera på recensionsskrivande också...

I en "vad har du på dig idag"-grupp jag administrerar på facebook (bli gärna medlemmar om ni har lust!) har vi "Barndomshjältar" som veckans inspirations-tema. Det fick mig att börja fundera på vilka hjältar jag egentligen hade när jag var liten. Den första jag kom att tänka på var Pippi, men det kändes inte riktigt rätt. Så himla stor var inte Pippi för mig, för även om jag älskade spelfilmerna tyckte jag nog också att hon var lite jobbig. Men så kom jag att tänka på: Min farfar.

När jag var liten trodde jag att min farfar kunde allt. När jag blev lite äldre förstod jag att han kunde ALLT. Jag har aldrig ställt en fråga till min farfar som han inte haft svar på. Han var musikalisk och spelade både piano och fiol (även om jag aldrig hörde honom spela eftersom han hade Parkinson under alla år jag kände honom), kunde allt om växter och djur och naturen, tyckte om att mecka med bilar, motorcyklar och cyklar och kunde laga allt, målade tavlor, hade koll på världen och andra kulturer, var politiskt engagerad, tyckte om att resa och vandra, läste böcker... Alltså jag vet inte ens vad den här mannen inte gjorde, eller varifrån han fick all sin tid.

Jag kommer så väl ihåg hur han alltid luktade motorolja, lacknafta och oljefärger, hur han nästan kunde gå upp helt i något när han förklarade hur det fungerade, hur han berättade mycket mer än vad skyltarna sa när vi var på Tekniska museet. Och i allt det här: Hans totala anspråkslöshet och hur han alltid hade hjälp eller ett gott råd till hands och aldrig sa nej. När både vi och han blev äldre sa min pappa att vi måste sluta be farfar hjälpa oss med cyklarna, för farfar orkar inte, men kan inte säga nej.

Under alla de 19 år jag kände honom berättade han aldrig om hur han blev ingenjör, hur det kom sig att han fick plugga på universitetet. Jag visste inte ens att han var ingenjör förrän min farmor berättade, och jag skäms för att jag aldrig ens frågade. Någon insåg hans potential där han jobbade på Sandvik, och så började han läsa kurser på distans. Fick en del avsatt arbetstid, men pluggade mest på kvällar. Min farmor har också berättat att så fort det uppstod något problem i hennes familj – oavsett vad det handlade om – var den stående frasen "Vad säger Bertil?".

Jag har alltid varit kunskapstörstande, velat veta hur saker fungerar och vad som händer om en gör så eller så. Min farfar är min största barndomshjälte. För att han hade svar på alla mina frågor, lät mig prova och upptäcka världen. Precis den personen vill jag bli för mina barn, även om jag inte är i närheten av lika tekniskt lagd som han var. Jag kan bara lite löst hur en ångmotor fungerar, kan typ ingenting om elektricitet och kommer knappt ihåg biologin vi lärde oss i grundskolan ens, så jag inser att jag behöver börja jobba på det nu i så fall. Men jag har ju tid på mig ändå. Och om jag kan hälften så mycket som han gjorde när jag dör finns det skäl att vara nöjd.

Alltså som en person som är rätt arg på saker och som blir fett provocerad av små grejer tycker jag att det finns för få sådana här listor. Därför har jag petat ihop en egen liten lista som jag hoppas att ni också vill svara på. Nu vill jag höra alla obekväma sanningar!

Okej, såååå, handen på hjärtat...

➤ Vilken bok inte bara ogillar du, utan är arg på eller blir orimligt provocerad av?

➤ Vilken författare har du dömt ut utan att ha läst?

➤ Vilka böcker säger du att du har läst fastän du inte gjort det?

➤ Pest eller kolera: En av dessa serier ska bli obligatorisk läsning för alla i hela världen – du har makten att bestämma vilken. Du får inte säga ingen. Motivera ditt val. Alternativen är: Twilight och The Mortal Instruments.

➤ Hur många olästa recex har du?

➤ Hur många böcker har du i bokhyllan som du tror att du – HANDEN PÅ HJÄRTAT, GLÖM INTE DET! – aldrig kommer läsa?

➤ Vad har du för litterära pet peeves?

➤ Finns det något som gör att du inte ger en blogg en chans?

➤ Vilken typ av blogginlägg markerar du som lästa i Bloglovin utan att kolla två gånger på?

➤ När vill du skriva arga kommentarer till folk?

Jag ba: ska börja posta musikinlägg på söndagar!!!! Sen ba: ingenting. Men i alla fall. Jag har hittat en helt och hållet superfantastisk festival i Norge och biljetterna är ofc SVINDYRA. Alltså The Kills som är ett av mina favoritband spelar. Och Last Shadow Puppets. Och ett nyupptäckt band – FIDLAR – som är helt grymma. Och MASSOR av annat bra. Med tanke på att de hade både typ Belle & Sebastian och Beck och sånt förra året så lär de ju släppa massor av annat bra. Gråter typ blod här, för int' har jag råd att åka på en festival som kostar 2500 svenska kronor per biljett heller (Øyafestivalen är det alltså). Mvh hon som ska gifta sig och köpa en ny dator i slutet av sommaren.

Upptäckte att både The Kills och Last Shadow Puppets spelar på Way Out West. Är sur över det också, eftersom jag 1. Hatar Göteborg och 2. Hatar Way Out West pga alla hipsters som tror att festival är en modeshow och inte en musikfestival. Känns som en revolutionär handling att gå på WOW och inte bry sig om hur en ser ut nuförti'n (kul grej: på förra årets WOW såg jag två snubbar i likadana 80-talsmönstrade skjortor som såg second handade ut. De kollade skitsurt på varandra. Och DET mina vänner är anledningen till varför jag handlar på Myrorna och inte någon nyproddad låtsas-second hand-skit på Urban Outfitters!).

MEN får i alla fall lite festival i sommar, för det ser ut som att vi ska gå på Storsjöyran! Saknar Östersund som fan (kan ha att göra med att det alltid visar sig från sin bästa, soligaste sida när jag är där. Victors farfar brukar säga att jag kommer med solen till Östersund) så är väldigt pepp. Och det var faktiskt tack vare att Yran bokade Refused som jag ens kom på att vi kunde åka.

Okej, nu ska jag sluta pladdra och komma med lite musik istället. Såhär hade min ultimata festival sett ut i sommar. Det är lite en blandning av nyhittade favoriter, gamla hjärteband jag velat se länge och sådant jag sett förut och som var så grymt då att jag vill se det igen.

Alltså jag har inte fått in någon rutin alls på bloggandet efter att ha varit sjuk och sånt?! Och inget flow, sjukt störigt. Men thank god för att kunna författa ett inlägg när en sitter med mobilen i alla fall!

Okej, här kommer ett av mina mest makabra intressen: mord. Riktiga sådana. Visst följer jag väl ett par sådana tv-serier också, men där kräver jag en extra quirky touch för att det ska vara intressant. Typ att utredarna är expert på ben eller äter hjärnor eller något sånt. Ofc på riktigt så är ju knäppare = mer fascination. Och framför allt: ouppklarade brott. Gud, känner mig hemsk. Men that's the case i alla fall.

MEN. Jag har samlat på mig ett gäng grejer en kan läsa/lyssna/titta på om en också är intresserad av sånt här! På senaste tiden har jag fått in en jävligt nice podd-rutin. Trodde aldrig jag skulle fastna. Men jag börjar helt enkelt varje vardag med att ligga i soffan, dricka kaffe, spela mobilspel och lyssnar på podd i typ en timme. Jag är liksom för trött för att göra något innan klockan nio i alla fall (vi behöver inte prata om att det tar typ två timmar för mig att vakna till så pass att jag kan jobba...).

P3 dokumentär har jag ju redan skrivit om ett par gånger. En lista med några av mina favoriter hittar du här. Här kommer några jag lyssnat på efter det: Palme-mordet, (den nya uppdaterade) Fallet Thomas Quick och Skolgårdsmordet i Bjuv (en kille blir mördad av sina kompisar. De brukade spela rollspel ihop, vilket leder till ramaskri i media).

I brottets spår har jag precis lyssnat igenom hela första säsongen av. Den första säsongen handlar om Brattås-morden, vilket är två ouppklarade mord på två pensionärer i Brattås. Säsong två håller jag på med nu, vilken handlar om Johanfallet – alltså ett av de brott som Thomas Quick/Sture Bergwall tog på sig. Skulle därför säga att P3-dokun om Quick passar himla bra som komplement här! Denna podd är gjord av MittMedia som ju mest håller till norr om Dalälven. Därför pratar alla som att de har en liten karamell liggande mitt på tungan, vilket är väldigt mysigt att lyssna på!

För er som kan tänka er att lyssna på engelska är den amerikanska Milwaukee Journal Sentinels podcast Unsolved också intressant. Det är då ett 40 år gammalt cold case med en tonårig pojke som försvann och sen hittades mördad. Som i de flesta oklarade fall jag lyssnat på poddar om klantade sig polisen obviously en jävla massa. Såg nu att det finns en annan podcast-serie som heter Unsolved som är olika case i varje avsnitt! Ska lyssna på den så fort jag är klar med Johanfallet!

Okej, jag måste bekänna en sak. Det finns två bloggar som jag är totalt beroende av. Så pass att jag uppdaterar dem flera gånger om dagen för att se om det kommit något nytt. Om det inte kommit något nytt går jag tillbaka i feeden och kollar om det kommit nya kommentarer. Jag har till och med båda sparade i bokmärkesfältet mellan facebook och pinterest för att jag snabbt ska ha tillgång till dem.

Det råkar vara (damdaram) två bloggar om bloggare. En skvallerblogg och en blogg som kommenterar de största bloggarna. Nämligen Svenska bloggare och Bloggbevakning. So. Fucking. Obsessed.

Jag är faktiskt inte typen som slalomläser, så att jag i detta nu är mitt i fyra stycken böcker (pch läser alla aktivt) måste ändå ses som en mycket stor överraskning. Eftersom det verkar ta megalång tid för mig att läsa klart allt (?!) tänkte jag komma med en liten uppdatering om vad jag tycker om saker mitt i! Mitt skolläge ser alltså ut såhär just nu: jag läser en klassikerkurs i barn- och ungdomslitteratur + läser till och skriver på uppsatsen. Det gör jag från ungefär 9-17:30 plus lite till. Med lunchpaus såklart. Den senaste tiden har jag varit mycket sjuk/haft social fobi/ont i kroppen och har därmed pluggat hemifrån, oftast sittande i soffan. Jag tycker att det är nice att jag ändå får saker gjorda hemma, mycket mer än under de typ två månader jag slaviskt åkte till universitetet varje dag. Men tillbaka till böckerna:

Unga kvinnor, Louisa May Alcott
Denna läser jag alltså till skolan just nu. Har satt upp ett dagsmål på 88 sidor om dagen, men har inga problem med att hålla det. Den känns som en mer lättläst Austen för lite yngre och med mer klassperspektiv. Gillar den väldigt mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra!

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, Joyce Carol Oates
Det här är uppsats-boken jag läser precis just nu. Hinner förmodligen bli klar med den idag eftersom jag skumläser mycket också sådär. Det här är ju då en omläsning, och jag kan säga att den hålla på vissa sätt och på andra sätt... verkligen inte. Till exempel det här att Merissa tänker att om hon var lika tjock som Nadia skulle hon skära sig i handlederna. Räknade ut Nadias BMI vilket säger ~20. Dvs lägre spannet av normalviktig.

Vattnet drar, Madeleine Bäck
Den här vill jag HELST läsa hela tiden, och ska försöka ta mig lite tid efter att jag bloggat klart (skriver alltså det här måndag kväll). Alltså jag hade verkligen superlåga förväntningar på den här men tycker att den är superspännande. Vill bara fortsätta läsa läsa läsa.

Runaways Complete Collection vol 1, Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa
Känns som att jag inte kommer någon vart i den här alls... Alltså den är ju liksom inte dålig, den har bara inte... tagit mig med storm. Plus att den är så himla tjock och otymplig. När jag är klar med Vattnet drar ska jag nog försöka ta tag i den här och läsa klart den.

Det var det dårå. Sen vill jag läsa Ur askan, Changers, The Wicked + The Divine vol 2, andra Hallahem-boken och Rebel of Sands som ligger här hemma och väntar... Varför finns det så mycket böcker?!

Ni som hemskt gärna vill se en Top Ten Tuesday här – håll ut, jag trooooor det kommer upp en idag, men lite senare!

Såååå, vad läser ni just nu?

Hallå jag tänkte på en grej! Jag har ju en liten flik högst upp i menyn som heter Om mig där jag skriver vem jag är och sånt. Den uppdaterar jag ju lite då och då när jag känner för't – senast för några veckor sedan. MEN ni som är gamla trogna läsare klickar er förmodligen inte in där speciellt ofta. Och då går ni ju miste om saker ni kanske vet eller inte vet om mig. Såhär ser det i alla fall ut just nu:

Jag som skriver den här bloggen 
heter Anna Lagerqvist.
är 23 år gammal.
läser sedan HT15 till en master i littvet.
jobbar ibland på SF-bokhandeln i Stockholm.
bor med en sambo och en katt och ett piano och för få bokhyllor.
längtar efter en hund.
har ett väldigt passionerat förhållande till hamburgare, koriander och öl.

Jag tror på att
djur är kompisar och inte mat.
katten Katniss är min bästa kompis i livet.
en aldrig behöver bli vuxen och därmed får tramsa hur mycket som helst.
skjortor är världens bästa plagg.
en aldrig behöver ha tråkigt så länge en har en bok.
patriarkatet kan (och bör) krossas.
musik är bättre ju skränigare den är.

Jag glömmer att mina inlägg auto-delas på Twitter och att min käre sambo därmed klickar sig in på dem ibland. Bland annat det jag skrev om hans långsamma läsning. Han vill föra till protokollet att han faktiskt läser 200 fler dagstidningar än vad jag gör per år. Meneeeeeh...

I julas någon gång när jag själv satt med mitt excel-dokument (ja, jag har ett sånt. För jag tycker att det är roligt att se när på året jag läser och hur det skiljer sig från år till år i grafer. Ja. I grafer) började jag räkna på hur många böcker min sambo läser per år. Jag tror fasen jag har bättre koll än vad han har. Förra året läste han följande: Fight Club. Good Omens. Mistborn. Dregen-boken. Slut. Fyra stycken alltså. FYRA?!

Här kommer det fjärde och sista inlägget i veckans mini-inläggsserie! Alltså, det är ju förstås inte det sista inlägget jag skriver om min magisteruppsats, men den liksom avslutar den här veckan, okej? Nåja, i tisdags bloggade jag om dagsläget, i onsdags om svenskt vs anglosaxiskt och igår om erkännandet. Idag ska det handla om bekräftelse, för det är något som kommer in i de flesta av böckerna jag läst till den här uppsatsen.

Dags för inlägg nummer tre i den här veckans minimaraton i uppsatsskrivning! Första inlägget pubbades i tisdags och handlade om var jag ligger till just nu. Andra kom upp igår och handlade om skillnaden mellan svensk och anglosaxisk övervikt. Dagens inlägg handlar om Erkännandet™.

First: Some theory! Jag läste en studie om skeva flickor i ungdomslitteratur – Ett flicklaboratorium i valda delar av Maria Margareta Österholm. Den borde ni läsa om ni är intresserade av psykisk ohälsa i ungdomslitteraturen! Den är relativt lättläst för att vara akademisk text och i mitt tycke också väldigt intressant. Österholm skriver i alla fall bland annat om hur det bara är tjejer som inte är tjocka på riktigt som beklagar sig inför sina vänner om att de är tjocka. För en smal person är det meningen att fungera som en bekräftelse då dennes kamrater säger "nej det är du inte, du är jättefin!", MEN för en tjock person blir det där "åååh, jag är så tjock" ett erkännande om att en är medveten om ens egen tjockhet och därmed också fulhet.
          För ett exempel kan vi ta Sandor slash Ida. Följande scen utspelar sig: Ida och hennes två kompisar Susanna och Therese är hemma hos henne och festar. Susanna säger: "Å, jag önskar att jag hade din rumpa! [...] Ja, du vet, jag kan inte ha såna brallor. Det går bara inte. Jag är för fet. Det är bara att inse. Jag är ett fetto." Ida vet vad hon förväntas säga: "Ida orkar inte säga 'du är inte fet', hon vill verkligen inte." Enligt Österholm är Susannas repliker ett tecken på att hon inte är tjock. Att hon i en senare scen lånar kläder av Ida känns ju som en bekräftelse på den misstanken. Det förhindrar dock inte att Susanna genom boken konstrueras som en tjock karaktär. Med andra ord: Hon är inget sexobjekt, hon är den töntig i gänget som är lite utanför och sådär.
          Efter att ha läst Österholms text tänker jag ganska mycket på det här med erkännandet, och det dyker upp ganska ofta. Ett exempel är Minna i Andas och räkna till tre som inte vågar erkänna att hon bantar – bara smala tjejer kan banta. Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta vägrar visa sin kropp i trikåer och att duscha tillsammans med andra i omklädningsrummet, för det skulle ju vara att framhäva allt det hon vill gömma.
          Men ännu vanligare än erkännandet är att karaktärerna tidigt avväpnar ämnet om deras övervikt och själva gör narr av den. Jag tänker att det är ett "om jag redan tidigt narrar min egen övervikt kan ingen annan göra det och skada mig". Men det är ju såklart min psykologisering av karaktärerna och sånt sysslar jag egentligen inte med. Eftersom karaktärerna inte är riktiga personer. Både till exempel Hugo i April, April och Blenda i Blendas bekännelser skämtar ständigt bort sin övervikt. I Hugos fall handlar det om dialogen med de andra karaktärerna, medan Blenda snarare gör det som berättare i texten. Genom att i samma hast som de erkänner övervikten också förnedra den kan de liksom visa att "jo, jag tycker också det är dåligt". Fuck, nu psykologiserar jag igen, jag har en tendens att göra det för mycket. Det här är en sådan typisk grej som jag behöver fundera mer över, och jag funderar och funderar och funderar.

Varför jag fastnat för det här mer erkännandet är nog för att det så mycket under min uppväxt varit elefanten i rummet med mina kompisar (jag var alltså väldigt överviktig hela min uppväxt, men har gått ned mycket i vikt de 2,5 senaste åren). Det var liksom ingen som kommenterade min tjockhet, och jag har alltid mått skitdåligt när mina smala kompisar börjar med "guuuud, jag är så tjock, kolla på det här fettet" och man ba: "Eh, men har du ens SETT MIG?! Om DU är tjock, hur enorm är inte JAG då?".
          En sak som jag blev helt sjukt stött av under mitt första år på gymnasiet var en så jäkla larvig facebook-grej. Det gick runt en grej där en kunde svara på frågor om sina facebookvänner. Till exempel: "Är x snäll?" "Vem är snyggast av y och z?" osv. Och såklart: "Tycker du att x är tjock?" En av mina klasskompisar på högstadiet hade svarat nej om mig. NEJ. Alltså, sorry, men det faktum att jag var tjock var fan oundvikligt. Ingen kunde undgå att märka det. Ändå har hon mage att svara nej, för att om hon hade svarat ja hade den vanliga västerländska konnotationen av ordet "tjock" varit: "Ja, och du är också ful." Vilket också är anledningen till varför Ida i Sandor slash Ida förväntas säga "Du är inte fet", istället för "Det spelar ingen roll, du är fin oavsett". Och ärligt talat, det här är varför jag skriver den här uppsatsen, och det är därför det här är viktigt för mig. För tjock ≠ ful. Tjock ≠ äcklig. Tjock ≠ misslyckad. Tjock ≠ dåligt. Nu blev det ju lite mer personligt än jag hade tänkt mig, men äsch. Det måste en ju ändå gilla.

Om ni gillar att läsa det här lika mycket som jag gillar att skriva det får ni gärna lämna en liten kommentar. Om ni vill läsa tidigare uppsatsinlägg bör ni också ta en liten titt på etiketten magisteruppsats. Ni får gärna klicka er in här imorgon också, då kommer det handla om bekräftelse! Stay tuned!

Hej och välkommen till del nummer två i den här lilla miniserien som jag utlovade igår! Idag ska vi prata om hur överviktiga karaktärer skiljer sig mellan svenska och anglosaxiska böcker, kul va! Om ni vill läsa mer om vad det är jag skriver om vad eller vad det är jag pysslar med precis just nu i uppsatsarbetet kan ni klicka er in på gårdagens inlägg. Om ni vill läsa mer om förarbete eller följa mitt uppsatsarbete mer generellt är det etiketten magisteruppsats ni ska bege er till.

Det finns en ganska tydlig skillnad mellan hur den överviktiga karaktären används i svenska vs anglosaxiska böcker. Svenska böcker tenderar att vara mer socialrealistiska, medan amerikaner och engelsmän verkar kunna stoppa in överviktiga i lite alla möjliga sorters böcker. Thrillers, deckare, humor... Har bara en australiensare med, och den är i och för sig också socialrealistisk.

Något annat som jag tycker gå att se är det här hur karaktärerna ställs upp. I amerikanska och brittiska böcker handlar det kanske mer om sorgliga karaktärer – som i att deras övervikt får symbolisera alla deras misslyckanden. Det är till exempel Heather Wells i Ett oemotståndligt begär som är en avdankad popstjärna vars pojkvän var otrogen och morsa stack med alla hennes pengar. Och inte bara det utan hon är DESSUTOM TJOCK. Det är liksom bara deras egna fel att de är tjocka. I svenska böcker är det mer flera olika problem som kantar det hela. Karaktärerna vill nästan aldrig vara tjocka, men ofta handlar det om sjukdom, mobbing, frånvarande föräldrar eller liknande som gör att det liksom är synd om dem. Ett exempel på det är till exempel Hugo i April, April, vars mamma är fysiskt frånvarande, pappa psykiskt frånvarande och Hugo har inte direkt några vänner. Säkert dock i alla böcker är att övervikt har konsekvenser. En ska fan inte kunna gå runt och tro att en bara är lite tjock här inte.

Jag märker också att vad som är stort betraktas på helt olika sätt. I tidigare nämnda Ett oemotståndligt begär är storlek 12 (US)/44 (EU) "jättestort" (trots att huvudkaraktären ständigt upprepar att det inte alls är stort, utan amerikanska kvinnors medelstorlek) (stör mig för övrigt på att det i boken översatts till storlek 42... vilket alltså inte stämmer), medan en del svenska karaktärer verkar vara lite större än så. Men överlag är författarna i flera böcker väldigt noga med att skriva ut antingen storlek eller vikt på karaktären. Alltså... Det är inte som att ungdomar behöver höra "det här är tjockt"?! Speciellt som det i en av böckerna handlar om en karaktär som ändå inte är mycket tyngre än vad jag är, och jag skulle nog säga att jag inte skulle betraktas som enorm på något sätt (jag tror till och med att jag – även om mått och vikt säger annat – skulle passera som normsmal), vilket den karaktären gör. Jag kanske inte är pinnsmal, men jag kommer förfan i normala storlekar).

Imorgon har jag förberett ett inlägg om "erkännandet". Vad det är får ni veta om ni klickar er in här imorgon. Puss och hej!

Igår kväll klickade jag mig glatt in på The Broke and the Bookish för att kolla temat för veckans Top Ten Tuesday. Kände att fan, idag, då jävlar ska jag blogga. Nu gäller det. Som fan. Och så ba: Ten Bookish People You Should Follow On Twitter/Instagram/Youtube/Snapchat/Facebook. Men fy fan så jävla oinspirerande att skriva om. Om jag ska skriva om instagram-konton ska det åtminstone vara djur. Och ja, jag har planer på ett nytt instagram-inlägg med djurkonton. PRUHMISS!

Jag har stört mig på skiiiiitlänge att texten på min blogg är så stor och så jobbig att läsa, vilket ju helt klart är ett minus när en vill skriva lite längre inlägg. Dessutom ser det ut som att inläggen liksom är fem mil långa, vilket ju kan vara lite avskräckande. Och det här med serifer. Det gör sig ju helt enkelt inte på skärm. As you can see blev texten i sidan och kommentarerna plutteliten, och det ska jag lösa en dag som inte är idag.

Men eftersom jag är så pass ödmjuk som jag är tänker jag rådfråga lite: Tycker ni det är läsvänligt nu? Det jag gjort är alltså att byta typsnitt till en sans-serif, gjort texten ett par storlekar mindre samt minskat radavståndet ett par storlekar. OBS på att jag inte kommer dra upp storleken på texten. Så långt tänker jag inte sträcka mig. Ni får för fan ctrl-plussa i så fall. Eller cmd-plussa om ni är fancy pants. Jag får för fan ctrl-minusa på vissa jäklar bloggar så jag inte ska få ont i ögonen av att läsa så stor text.

Har för övrigt aldrig tänkt på förrän nu att jag matchat in bilden på mig själv så himlarns bra färgmässigt? Vit skjorta med grå katter, svart kofta och orange hår. Vitt, grått, svart och orange på bloggen.

(Ja, det är sånt här jag gör klockan fem i tolv på natten. Ja, jag har till och med druckit ett glas vin. Jag är student. Jag är dekadent och gör vadfan jag vill)

Yoyoyo!
Jag är fortfarande sjuk och vågar inte lova någon fet uppdatering den här veckan heller. Men vi får hålla tummarna och hoppas. Jag trooooor nog att det kommer lösa sig dethära va. Men här kommer en liten uppdatering på min kulturkonsumtion just nu:

Jag fritidsläser fortfarande Runaways, och lyckades klämma fyra uppsatsböcker förra veckan. Känns ju rimligt ändå, speciellt med tanke på att måndagen var jobbdag, att jag spelade tv-spel hela fredagen och att jag hade 38+ grader i temp typ alla andra dagar. Slutade alltså på 18 lästa böcker förra månaden, vilket jag tror måste vara någon form av personligt rekord. Hörni, btw, ska vi inte ta och köra en recensionsvecka nästa vecka? Jag har liksom orecenserade böcker så det skulle räcka till två reccar om dagen...

MEN, det här var det bästa som hände förra veckan:
Jag: "Jag vill spela speeeeel men har ingen dator att spela på"
Victor: "Alltså vi har ju ett playstation 4, det är ju inte som att det är synd om dig..."
Jag: "Joooooo, för jag har inget spel jag kan spela själv på playstationet!!!!!" (vi spelar alltså några coop-spel)
Victor: "Men du har väl pengar på kontot, det är ju bara att köpa ett spel..."
Jag: "Men jag vill spela något kul!!!!!"
Victor: "...ja?"
Jag: "Ja, något där en inte behöver skjuta och vara snabb och grejer." (Kuriosa: Jag provade spela GTA V på PS3, slutade med att allt jag använde spelet till var att köra taxi. Vilket i och för sig var SÅ VÄRT)
Victor: "Men köp Rayman då?"

Och sen i lördags kväll åkte han på kalas hos sin jobbarkompis. När han kom hem sju timmar senare hade jag rört mig ur soffan endast för att 1. Hämta vin och ostbollar. 2. Hämta mer vin och ostbollar. Blev fett förvånad när han kom och undrade varför han var hemma så tidigt. Han: "Klockan är ju ett..." Tänkte också att jag kanske skulle göra ett litet inlägg om tv-spel för oss som är värdelösa på tv-spel.

Hörni, hur har ni haft det i helgen? Hoppas den varit ytterst angenäm, för det har min varit. Även om jag knappt kunnat stå upp pga blodtrycksfall och sjukmatthet. Men det betyder ju andra sidan att det är ok att spela så mycket tv-spel att en får ont i tummarna. Ja, jag har fortfarande ont.