Den här antecknade jag titeln på i marginalen till mitt häfte med statistik från SBI under deras bokprovning, men glömde snart bort. Så stod jag där på Östersunds bibliotek och ville ha en snabbläst bok som räckte i två dagar. Jag förstod inte förrän efter ett tag att det var samma bok, men det var det visst. Och två dagar räckte den då inte (dock så mycket som fem timmar pga var tvungen att pausa mycket).

Nåja, boken handlar om Mary - en kvick och rolig tolvåring som känner sig som tonåring. Hon är sur för att hennes bästa vän Ava flyttat till en annan del av Dublin, och ledsen för att hennes mormor ligger på sjukhus och snart ska dö. När hon går hem från skolan - utan Ava, som hon alltid annars brukar ha sällskap med - träffar hon på en egendomlig kvinna. Kvinnan ser gammal, fast ung ut. Hon pratar som Marys mormor, och vet vad Mary heter.

Utifrån mötet med den egendomliga kvinnan utvecklas berättelsen - kvinnan råkar nämligen var Marys mormorsmor. Jag tycker att det är svårt att beskriva handlingen i den här boken, eftersom den yttre handlingen egentligen är ganska oviktig. Det som händer är att Mary plus mamma, mormor och mormorsmor ger sig iväg på en resa som gör att de alla går igenom någon sorts resa och till slut kan förlika sig med vad de står inför.

Jag är lite osäker på om jag hade gillat den här boken om det inte vore för huvudkaraktären Mary. Över lag är jag väldigt förtjust i rätt uppkäftiga och rappa karaktärer. Kanske för att jag är väldigt lite så själv (tror jag i varje fall. Beror nog rätt mycket på vem jag är med i och för sig). Utan Mary hade boken liksom varit rätt platt och tråkig tycker jag.

Något som jag gillade med den här boken var att dialogerna kändes så väldigt äkta. Ibland tycker jag dialoger kan kännas styltiga och verkligen som att det är hittepå (typ med Magnus Nordin. Klarar inte av hans dialoger), men här flyter de på ett nästan magiskt sätt. Samspelet mellan karaktärerna är så himla snyggt utarbetat. Här blandas sorg med humor, och resultatet blir enastående bra.


__________________________________________________________________________________

Okej, i våras när vi läste Den hemliga trädgården kom jag att tänka på att jag i trean läste en förenklad variant Frances Hodgson Burnetts En liten prinsessa, eller A Little Princess som den heter på engelska. Har för övrigt ett svagt minne av en filmatisering som jag och min storasyster tittade på flera flera gång, och vi tyckte att den var lika hemsk varje gång.

Jag blev alltså lite besatt vid tanken på att få tag på den på svenska , vilket verkade vara omöjligt (ibland verkar själva jakten vara viktigare än boken, har ni också märkt det? Så när en får boken verkar det inte alls lika viktigt att ha den längre). Så tillfälligt gav jag upp idén om att jag skulle få tag på den där boken.

När så thecuriouscaseofthebooks, aka Clara, postade det här inlägget med fantastiskt fina utgåvor från Puffin och A Little Princess ingick i serien och dessutom bara kostade 114:- kände jag att det var dags. Och nu är den beställd. (Det enda dåliga här är väl att jag gärna hade haft The Secret Garden i samma serie...)

När jag ska ha tid att läsa den är dock ett svårt pussel, eftersom jag numer faktiskt ska läsa både Engelska A, Fantasy och jobba på två jobb (japp, skrev kontrakt på ett andra jobb i fredags) OCH läsa recex. Men det ska gå. Oki. För titta bara så fin den är! Böcker som är såhär fina bara måste läsas helt enkelt.

Passade också på att slänga med Kallocain i beställningen, eftersom jag ska läsa den i 3 på 3 som börjar på måndag!
__________________________________________________________________________________

Äntligen är bokbloggsjerkan tillbaka! Därför blir dubbelpost denna fredag, så ni får helt enkelt två inlägg att läsa. Nåja, veckans fråga lyder:

Vad har du läst för spännande böcker i sommar?

__________________________________________________________________________________

__________________________________________________________________________________

Just när den här hösten såg ut att bli transportsträcka fram till jag får läsa littvet igen fick jag ett mejl:

Och sen satt jag och gjorde odefinierbara ljud i prick 7 minuter och alltså lyckan är total. Glömde bort att andas där ett tag också. Insåg nog inte riktigt hur viktigt det här var för mig, men jag kommer alltså få läsa lite littvet i höst. Är så sinnessjukt jäkla svinlycklig att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv. Jag + littvet = kärlek. Förtydligande: Det är alltså på Stockholms Universitet jag ska läsa den.

För övrigt är ju jag personen som det går att få att studsa upp och ner på stolen av upphetsning över en litteraturlista. Känn på den här (urval):

• Lewis Carroll, Alice in Wonderland (1865), s 1-50
• C. S. Lewis, The Lion, the Witch and the Wardrobe (1950), s 1-75
• George R. R. Martin, A Game of Thrones (1996), s 1-200
• J.R.R. Tolkien, The Hobbit (1966, (1937))
• J.R.R. Tolkien, Sagan om Ringen, följande kapitel: ”Förord”, ”Prolog”, ”Gamla skogen”, "Tom Bombadills hus”, ”Dimma över Kummelbergen”, ”Galadriels spegel”, ”Stora floden”, ”Sällskapets upplösning”
• J.R.R. Tolkien, Sagan om de två tornen, följande kapitel: ”Lavskägge”, ”Den vite ryttaren”, ”Vägen till Isengård”, ”Fönstret mot väster”, ”Bergstrappan vid Cirith Ungol”, ”Honmonstrets håla”
• J.R.R. Tolkien, Sagan om konungens återkomst, ”Härmönstringen i Rohan”, ”Mörkrets portar öppnas”, ”Tornet vid Cirith Ungol”, ”Fylke rensas”
• J.R.R. Tolkien, The Silmarillion (1977), ur Quenta Silmarillion följande kapitel: 4, 6, 7, 8, 9, 18, 19, 21
• J. K. Rowling, Harry Potter and the Philosopher’s Stone, (1997) s 1-75
• Robin Hobb, Assassin’s apprentice (1995). S 1-75
• Karin Tidbeck, Jagganath (2012)
• Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane (2013), s 1-75
• Philip Pullman, Northern Lights/The Golden Compass (1997), s 1-75

__________________________________________________________________________________

Jahaja, jag gör väl också Bokstävlarnas augustienkät!

Vad har du läst i sommar? Jag har passat på att låna massor av böcker på biblioteket, och därmed läst sådant jag inte har hemma i bokhyllan. Har ju förstås också blivit en hel del skräck-/gotikinslag eftersom jag läst en sommarkurs om barn i skräckfantastik.

Vad önskar du att du hade läst i sommar? Jag är faktiskt väldigt nöjd med sommarläsningen. Det har känns väldigt fritt och skönt. Först gången på länge som jag inte känt att jag behövt prestera något när jag läser.

Sommarens bästa: Att hänga några veckor i Östersund med min fina sambo. Tror att den geografiska platsen bidragit till att jag inte känt att jag behövt prestera något i läsningen, för den stan är sådan - inte lika prestationsdriven som Stockholm.

Sommarens sämsta: Att det blev dödligt kallt i Stockholm så fort jag kom hem. För min del hade sommaren kunnat få fortsätta liiiiite till.

Sommarens favoritklädsel: Shorts + linne.

Sommarens favoritmat/dryck: Ramlösa kiwi.

Sommarens mest oväntade: Att det knappt regnade något alls under hela tiden jag var i Östersund. Har fått höra jämt att somrar i Östersund är 10 grader varma med konstant regn. Well, inte när jag är där. Tror Östersund älskar mig.

Hur mycket ser du fram emot hösten på en skala från 1-10? 10! Även om sommaren hade kunnat få vara kvar typ fram till typ nu är jag BRUTALT höstpepp. Allt får supergärna börja på en gång.
__________________________________________________________________________________

Jag kom hem från Östersund och bara tappade all lust att läsa. Har visserligen hunnit med två böcker sen dess, men det har gått extremt långsamt. När jag så fick hem Himmelstrand släppte jag allt annat för att börja läsa. Nu har jag kommit ungefär 80 sidor in i boken, och alltså... det vill sig inte. Jag kommer inte in i den. Jag är sååå nära på att ge upp. Jag är inte sugen på att läsa den och om jag börjar läsa en annan bok har jag liksom officiellt "gett upp". Och så lätt vill jag inte ge upp den.

Men okej, här kommer en "efter ca 80 sidor"-rapport:
Jag känner inte att jag får någon som helst kontakt med karaktärerna. Dom här avsnitten med hunden eller barnen tycker jag inte alls känns bra eller spot on, utan bara lite töntiga och lite... fördummande.
Boken håller definitivt inte för en genusläsning. Jag vet inte om jag blivit mer medveten och att Ajvide alltid varit såhär, eller om han helt enkelt blivit mer gubbig. Jag tror förstås på det första. Vill inte riktigt inse att jag kanske vuxit eller medvetat (ja, det är ett ord. Nu är det) mig ifrån honom, och därför vägrar jag ge upp. Han brukade vara (och är fortfarande) en av mina favoritförfattare, och jag blir lite upprörd över att jag inte gillar den här boken. Att jag vägrar ge upp gör att jag inte läser några böcker alls, eftersom jag inte är sugen på Himmelstrand. Alltså, hittills, efter ca 80 sidor är Himmelstrand en stor, jävligt fet besvikelse.

Har du börjat läsa än? Vad tycker du såhär långt?
__________________________________________________________________________________

Okej. Veckans tema är böcker jag vill läsa men inte har. Höstens böcker har jag nu skrivit två inlägg om och alla dem har jag inte beställt/fått än. Så jag tänker bara lista böcker som inte kommer ut på svenska i höst alternativt är äldre. Alla är från min wishlist på Goodreads (okej, förutom de två första)!

1. Rooms - Lauren Oliver (lite diskuterbart om jag äger den här eller inte. Jag har ju betalat för den, men inte fått den än)
2. The Young Elites - Marie Lu (sa parentes ovan)
3. Shadow and Bone - Leigh Bardugo
4. The Twelve Terrors of Christmas - John Updike & Edward Gorey
5. Jag är ju så jävla easy going - Jenny Jägerfeld
6. Kroppspanik: Fett, lögner och sjukt onödig ångest - Julia Skott
7. What Waits in the Woods - Kieran Scott
8. Blonde - Joyce Carol Oates
9. Cold Hand in Mine: Strange Stories - Robert Aickman
10. A Monster Calls - Patrick Ness

__________________________________________________________________________________

Eunomia är den tredje delen i serien Speglarnas hemlighet, där andra boken heter Resan till tidens slut. I Eunomia står Asrin inför slutstriden - då de ska göra landet Eunomia till det fria land det en gång var. Hela Eunomias öde vilar på Asrins axlar - det är hon som är den sista blå rosen - den enda som kan rädda Eunomia. Men kommer hon lyckas?

Det första som slog mig när jag började läsa den här boken var: det finns alldeles för många karaktärer. Nu var det ju ett tag sedan jag läste Resan till tidens slut och det är helt klart krångligt att hålla reda på vilka alla är. Jag hade önskat en lista över karaktärer i början - vilka de är, vad de har för relation till Asrin och vilken uppgift de har. Till exempel likt den som finns i sista boken av Engelsfors-trilogin. Inte ens i slutet av boken har jag koll på vilka alla är, ärligt talat. Jag stör mig också lite på att det finns logikluckor i berättelsen. Som typ att jag undrar vad som händer med molnen när de försvinner från Eunomia och sådant.

Över lag måste jag medge att den här boken var en stor besvikelse jämfört med dem två tidigare i serien. Den mysiga, mystiska stämningen infann sig inte alls, utan det enda intryck jag får är... extremt rörigt. Jag hänger inte med i alla svängar. Kanske för att jag inte heller finner berättelsen så intressant, och därför har svårt för att koncentrera mig i läsningen. Något av det jag uppskattade mest med dem första böckerna i serien var miljöerna - Stockholm i Flickan vid glastornet och Paris i Resan till tidens slut. Miljön i Eunomia gav inte alls samma inbonade känsla som Paris och Stockholm gjorde.

Något som jag faktiskt uppskattade med boken var de små filosofiska inslag som finns lite här och var. Till exempel när Asrin reflekterar över betydelsen av minnen och om en är samma person om en förlorar sina minnen. Det känns som väldigt lagom stora diskussioner för åldersgruppen, samtidigt som det drar igång hjärnan lite.

Jag reflekterade också över hur den här boken förhåller sig till andra böcker jag har läst. Till exempel får den begränsade arenan och skymningssången mig att tänka på Hungerspelen. Nu kommer också en spoiler, så ni som läst boken får highlighta för att läsa: [Jag tänker även på det här barnet som måste offras för att rädda mänskligheten. Vi har till exempel Harry Potter, Ender i Enders spel och Minoo i Engelsforstrilogin som alla måste offra något väsentligt för att kunna rädda alla andra. Och nu alltså även Asrin. Enligt min kursbok i Barn och skräckfantastik är det ett rätt vanligt motiv i den här typen av litteratur. Och egentligen - hur kul hade det egentligen varit om de gått igenom striden och räddat alla och fortfarande varit helt intakta? Egentligen?]

Inser att jag varit mest negativ i den här recensionen, så vill göra en sammanfattning. Är den här serien läsvärd? Ja, det tycker jag definitivt. De två första böckerna är superbra. Den tredje delen lite mindre bra, så ha inte för höga förväntningar.

__________________________________________________________________________________

Idag var jag på arbetsintervju, och på måndag ska jag träffa en familj för att eventuellt börja ge deras barn PIANOLEKTIONER (alltså peppen på det här! Sprängs nästan!). Eventuellt kommer jag också få fler uppdrag. Och så tänkte jag att med bloggen, skolan och flera olika uppdrag MÅSTE jag ha en kalender. Alltså en som inte är i telefonen. Använder faktiskt den rätt flitigt, men känner att jag vill få bättre överblick.

Dagens bokleverans!

Eftersom jag snubblade över den här enkäten hos I Elinas hylla (fast kommer ursprungligen från Litteraturkvalster och småtankar) tänkte jag att vi fortsätter prata lite om höstläsningen! Listan med grejer jag vill läsa postade jag i måndags, och den hittas här.

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Mycket som jag vill läsa, men inget som jag verkligenverkligenverkligen ser fram emot. Eller jo, John Ajvide Lindqvist. Men inget annars.

Jag längtar särskilt efter: Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist. Har längtat efter den här boken i flera år.

Jag blev förvånad över: Att jag faktiskt inte var sugen på fler böcker. Men jag tror att jag blivit rätt så hård med vad jag vill läsa. När jag faktiskt kan beställa recensionsexemplar och får nästan allt jag vill blir jag mer kräsen. Nu kan jag bläddra i katalogen, se något och tänka: "det där låter ju kul" och sen gå vidare. Jag har lärt mig att skriva upp och komma ihåg enbart det som jag verkligen vill läsa.

Jag är nyfiken på: Konsten att skapa en zombie. Alltså den här titeln. Vet inte vad jag ska förvänta mig. Och 8 saker du aldrig skulle våga! Tror att Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso kan vara en bra kombination. Hoppas jag har rätt!

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Det oändliga havet! Alltså har nästan hunnit glömma bort hur bra Den femte vågen var, men ändå. Tror jag hade varit svinpepp om jag precis hade läst Den femte vågen.

En debutant som låter spännande: Karen Bao! Hoppas innerligt att hennes debutbok Uppstigandet är jättebra.

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Endgame: Kallelsen. Har inte läst James Freys tidigare böcker, trots att jag faktiskt har allihopa hemma. Det här låter dock mer som en bok i min smak.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Åh, jag vet inte. Jag noterar inte riktigt sådant. Eller det skulle kanske vara Allegiant i så fall. Fast vet inte om den riktigt räknas, eftersom jag har den hemma på engelska, halvläst.

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Återigen, Himmelstrand. Alltså HUR. PEPP?!

Okej, idag ska vi vara ytliga. Vi ska prata om omslag. Modernista, för att bli mer specifik. Återutgivning för att bli ännu mer specifik. Nämligen dessa:

Alltså det är sådana här omslag som verkligen får mig att önska att jag vill läsa böckerna. Fast det är jag ju inte så sugen på. Hade lätt kunnat ha dessa bilder hemma som planscher dock. Speciellt Övertalning. Den tycker jag är snyggast. Har du någon favorit?
__________________________________________________________________________________

Okej, den här veckans tema för Top Ten Tuesday tycker jag är jättesvårt. Alltså det är faktiskt sällan folk säger åt mig att jag bara MÅSTE LÄSA DEN HÄR BOKEN. Kanske mest på grund av att jag utan tvekan är den som läser mest i min bekantskapskrets, och om någon skulle säga till mig: "DU MÅSTE LÄSA DEN HÄR BOKEN" skulle jag förmodligen svara med ett: "Har redan läst den."

Därför är det sällan någon som rekommenderar några böcker till mig. Men om de gör det och jag inte läst dem och jag är sugen brukar jag läsa. Därför har jag med två böcker i listan som jag redan läst, men som folk sagt att jag MÅSTE läsa.

1. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
   Den här fick vara med förra veckan också, fast då handlade det om böcker jag inte var så sugen på att läsa. Är (såklart) fortfarande inte säker.
   
   
2. Cirkeln - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
   Den här har jag ju som bekant läst och älskat. Från början var det dock under ett bok&bio-möte - på den tiden när En bokcirkel för alla anordnade sånt. Karin Berg som då var den som höll i trådarna sa: "Du måste läsa Cirkeln!" och så blev det så.
   
   
3. En man som heter Ove - Fredrik Backman
   Den här var också med på förra veckans lista. Och tja, vad mer? Folk säger att jag kommer älska den här om jag älskade Min mormor hälsar och säger förlåt. Är dock fortfarande skeptisk alltså.
   
   
4. Amatka - Karin Tidbeck
   Den här är det flera som sagt åt mig att jag måste läsa, vilket jag ju har tänkt jättemånga gånger. Den står till och med hemma i bokhyllan och väntar, men jag är dålig på att prioritera den...
   
   
5. Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
   Åh, den här har jag ju också läst. Och älskar den till döds.

__________________________________________________________________________________

Hallå! Jag är tillbaka! Sommarkurserna är avslutade och allt sådant, och jobbet är även det avklarat. Nu en veckas semester innan jag måste börja planera lite inför höstens studier (dvs leta böcker och sådant).

Förra måndagen meddelade jag vad jag gör i höst (även om jag var tvungen att tacka nej till kursen i folklore. För mycket krockar med engelskan). Idag är det dags att ta en titt på vad jag vill läsa i höst. Häng med!

Vi kör helt enkelt månad för månad och börjar med augusti (som visserligen snart är till ända, men det ignorerar vi).


Augusti

Alltså svär lite över att alla vill ge ut böcker i september, men okejdå. Verkar för övrigt som att mitt september är all about återseenden (förutom Konsten att skapa en zombie).
Patrik Lundbergs Gul utanpå läste jag och gillade, så är väldigt nyfiken på hans nya bok Onanisterna. Den ges liksom den förra ut av Rabén & Sjögren.
Semic ger ut den sista delen i Beautiful Creatures-serien, och den måste jag såklart läsa klart nu.
Fri Tanke är ett nytt förlag för mig, men jag fastnade direkt när jag såg titeln på den på Konsten att skapa en zombie. Så den har jag redan beställt recex av och mottagit bekräftelse.
Tydligen lär det bli lite mer gråt i höst, eftersom Forum ger ut Kristian Gidlunds samlade texter. Boken heter Mot monsunens hjärta.
Ordfront får äran att ge ut min peppigaste bok den här hösten! Pepp pepp pepp! John Ajvide Lindqvist ger ut Himmelstrand som är hans första på typ... superlänge.
BonnierCarlsen ger ut Maria Nygrens Miriam om natten. Jag hoppas på att den är lika bra som Fjärde riket.


Oktober



__________________________________________________________________________________

Den här veckan jobbar jag heltid och skriver hemtenta, så nu tar jag bloggpaus resten av veckan. Trevlig helg!

__________________________________________________________________________________

Ah, livet som student, nya kurser varje termin och så vidare. Det är inte jätteuppskattat för tillfället, eftersom jag (tillfälligt alltså, kommer tillbaka om ett år) är klar med litteraturvetenskap. Sörjer detta innerligt.

Många av er känner säkert till Pocketlovers tre på tre-utmaning, eftersom det här är fyra året på rad som hon har den. För er som inte känner till den kan ni kolla in den här. Jag bestämde mig i varje fall för i torsdags att jag nog i alla fall skulle delta - vilket jag inte gjort innan. Alla mina andra utmaningar går ju åt skogen, men TRE stycken är väl inte för mycket begärt?

Inte helt oväntat - med tanke på inlägget jag postade i fredags - valde jag dystopiska klassiker. Närmare bestämt dem tre som jag nämnde i det inlägget: Brave New World (Aldous Huxley), The Time Machine (H.G. Wells) och Kallocain (Karin Boye).

Utmaningen håller på från 1 september till och med 30 november. Är ni med?

__________________________________________________________________________________

Poängen med den här inläggsserien är att presentera böcker som jag föll för redan innan jag läste dem. Jag har nämligen - precis som jag tror att ni andra läsare har - vissa småsaker (eller ibland stora) som jag helt enkelt inte kan motstå. Som jag bara måste älska innan jag ens läst berättelsen (som ibland kanske inte alls visar sig vara så bra som jag tror).

Nu var det ett tag sedan jag postade det förra inlägget om vad jag var såld på, vilket var cirkus. Temat för det här inlägget är peculiarities, vilket jag inte tycker att det finns någon riktigt bra översättning för på svenska. Framför allt ingen som ger samma känsla som det ordet ger. Jag tänker att det är typ konstiga saker (den här listan på min goodreads heter just odd things). Ni kommer nog förstå vad jag menar när ni ser vilka böcker jag valt.

Jag föll för:

Förstår ni mer vad jag menar nu? Vi har till att börja med The Third Twin - vilken är den enda i sällskapet som jag inte läst (har dock inte läst resten av berättelserna i Benjamin Button). Tvillingar ska vara två, alltså borde det omöjligt kunna finnas en tredje tvilling. Vilket känns rätt obehagligt. Och fel. Alltså som ni hör kan det vara rätt små grejer som gör att jag fastnar - i det här fallet titeln. The Curious Case of Benjamin Button, då? Tja, föds som gammal och blir ung. What's not to fastna för?! Miss Peregrine's Home for Peculiar Children läste jag för två år sedan (men recenserade aldrig?! Nåja, Hollow City är reccad) och älskade den lika mycket efteråt som jag gjorde innan. Den är ju dessutom the books of peculiar books, så att säga. Jag tycker också att det blir extra bra av att det faktiskt finns BILDER också. Älskar det. Om ni älskar knäppa saker som inte är som de ska borde ni definitivt gilla den här.

__________________________________________________________________________________

Okej, jag vet att jag publicerade ett inlägg senast igår där det stod att jag var lite mätt på dystopier. Inlägget skrevs visserligen redan i tisdags (innan jag hade läst ut boken... Haha. Lovar att jag moddade det lite efter bokens slut också), men fortfarande igår morse höll jag ned om exakt allt som stod.

Ärade bloggläsare!

Jag har dragit mig för det här länge, av rädsla för att jag ska stå där med tre likes sen (dvs jag, min sambo och min farmor), men nu har Sagan om Sagorna (äntligen) en egen facebooksida. Jag tycker att ni alla både borde besöka och klicka på den där lilla knappen som säger "gilla".

Tack och puss till alla som vill gilla min blogg på facebook! Klicka på bilden för att komma dit :)

__________________________________________________________________________________

Alltså, rätt länge har jag sett mig som en sucker för apokalyps och dystopier och det har varit min allra allra bästa genre. Men under våren hände något, för jag har inget tålamod med den typen av berättelser längre (för tillfället hoppas jag. För jag vill nog hitta tillbaka så småningom). Ändå så sitter det liksom kvar i ryggmärgen att "OMG apokalyps, vill läsa", och sen när jag väl läser är det inte riktigt så bra som jag tänkt.

Stockholms undergång var en sån bok som jag tackade ja till att läsa så fort jag fick mejlet. Utan att veka. Ordet "undergång" räckte för att få mig gå igång, och att det var just noveller tyckte jag kändes extra kul. Formatet känns fortfarande kul nu efteråt - ögonblicksbilder av apokalypsen istället för trilogier som det oftast handlar om. Dock kan jag störa mig lite på att det besvarar alldeles för få frågor från mitt håll. Jag nöjer mig inte med världen går under - jag vill veta varför. Och just den frågan besvaras inte i någon av novellerna, vilket gör mig frustrerad. Novellerna presenterar ögonblick, men ingen ger någon lösning eller ett ordentligt avslut. Det blir trailers för apokalypsen, och jag vill veta var resten tagit vägen.

Att novellerna håller väldigt olika kvalité är klart. Jag som bäst gillar berättelser där människorna är monstren (oavsett om det handlar om zombier, vampyrer eller bara... mänskliga monster av odefinierbar sort) har svårt för att fastna för till exempel Eira E. Akres "Regnbågen", även om just "Regnbågen" i övrigt är väldigt välskriven.

Jag gillar konceptet att undergången samlats kring Stockholm, eftersom igenkänningen gör det extra kusligt. Dock tycker jag också att det gör att det blir lite mycket same same. Efter Christian Enbergs "Öde land" börjar jag bli rätt mätt på tomma Stockholmsgator och protagonister som undrar var alla människor tagit vägen. Då tappar igenkänningen lite av sin magi. Dessutom känns det som att alla sjukdomsförlopp i boken är snarlika. Däremot tycker jag definitivt att det är tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta läsa. Över lag och läst en i taget - alltså inte i sträck - är det bra berättelser, även om jag inte blir 100 % tillfredsställd.

Min favorit är helt klart - visserligen den enda som inte är skriven av någon av författarna i skrivarkollektivet Fruktan - Anders Fagers "Fem timmar". Det är den som känns mest ny, som något jag inte läst innan. För att få ihop till en topp tre så tyckte jag även mycket om Boel Bermanns "De vita" och Andreas Rosells "Allt vi byggt upp ska vi riva ner".

__________________________________________________________________________________

Jag hade egentligen inte alls tänkt läsa den här boken - mitt intresse för andra världskriget har liksom svalnat en del sen jag gick i skolan och var superfascinerad av det. Nåja, råkade plocka på mig den på biblioteket då jag skulle pausa och inte hade något att läsa, och efter det blev den min pausbok i pluggandet.

Männen med rosa triangel handlar om Österrikaren Josef som grips för homosexualitet. Efter att ha suttit av sin tid i fängelse stoppas han in i koncentrationsläger istället för att få åka tillbaka hem till sin familj. Homosexuella var de som stod allra lägst i koncentrationslägren - till och med lägre än judarna - och fick därmed göra det hårdaste arbetet. Trots det blev de inte ens erkända som offer (i Österrike) förrän 2005 (då alla kända homosexuella i lägren redan var döda), eftersom homosexualitet faktiskt var ett brott på den tiden (alltså har alltid funderat över vem som är mest sjuk - folk som älskar vem de vill eller folk som säger att folk som älskar just dessa personer är sjuka).

Okej, alltså. Ingen behöver ju hata mig nu, men jag kan inte ta till mig det här. Jag inser att det är hemskt, så jävla hemskt. Jag tror att det är mitt sätt att skydda mig själv, men jag känner mig mest avtrubbad när jag läser det här. Jag kan liksom inte riktigt ta in hur det egentligen var och registrera det i min hjärna. När jag tänker på det utan att blanda in hjärta och allt sånt så kan jag ju inse att det är fruktansvärt, men när jag läser det blir det bara... information. Jag blir aldrig riktigt berörd. Jag tror också att det kan handla om det som Carro skriver - att boken saknar känsla.

Att den här boken inte är nedtecknad av Josef Kohout själv märks på flera sätt. Till exempel avsaknaden av känslomässiga utsvävningar, men också att vissa stycken är lite (väldigt) röriga. Det är mycket som jag inte alls hänger med på. Till exempel det här med blockchefer och kapor och lägeräldste och allt sådant.

Dock får den plus för att den är rätt kort och har relativt enkelt språk. Som sagt är det vissa passager som är lite röriga, men över lag tycker jag att den informationsmässigt är lätt att ta till sig. Längden är också väldigt lagom - en längre bok hade jag inte orkat med. Lite på gränsen tycker jag, då jag började tröttna lite på slutet.

__________________________________________________________________________________

Nu var det himla länge sedan jag petade ihop ett Top Ten Tuesday-inlägg (närmare bestämt 15 juli). Veckans tema är delvis valbart, och jag har valt att göra en lista på böcker jag skulle ge till en vuxen som inte läst ny ungdoms-/YA-litteratur (dvs inte läst ungdomsböcker sen hen själv var ungdom typ). Jag upplever att många vuxna har inställningen att ungdomslitteratur är ren underhållning som håller låg språklig kvalitet och inte är smarta och reflekterar över viktiga saker och allt sånt. Det är de visst det, och den här listan är ett bevis på det. Tydligen så blev 90 % av listan svenska författare och 100 % av listan kvinnliga författare.

1. Det handlar om dig - Sandra Beijer
   Det här är ett sånt himla mästerverk, och den som säger att ungdomslitteratur inte kan vara kvalitetslitteratur har fasen fel (och ja, svordomen är fullständigt befogad). - Goodreads
   
   
2. Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson
   Samma här. Det här kan vara bland det snyggaste jag någonsin läst, så tycker att exakt alla ska läsa den här. Och för övrigt är det skandal att den här (och tvillingboken Blink blink med stjärnan också för den delen) har fått så lite uppmärksamhet. - Goodreads
   
   
3. Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet - Linn Spross
   Den här boken reflekterar mycket över en grej som jag nästan känner att en inom vänsterkretsar blir lynchad av att nämna (trots att jag knappast tror att jag och karaktärerna i Grundläggande studier är de enda som känner såhär): Hur SVÅRT det ibland är att följa sina principer och det som en är 100% säker på är rätt (till exempel är jag liksom Imagine i boken 100% säker på att utopin vore fri från kapitalism, samtidigt som jag är lite för bra på att gynna den). Jag tyckte det var väldigt befriande att läsa den här boken, för att jag liksom insåg att jag faktiskt inte är ensam. - Goodreads
   
   
4. Fjärde riket - Maria Nygren
   Det jag fastnade mest för med den här boken var dess oerhört komplexa karaktärer. De är oförutsägbara och mångsidiga, aldrig enbart goda eller enbart onda. Utan sådär som folk är mest. - Goodreads
   
   
5. Francesca - Melina Marchetta
   Jag gillade nog egentligen mer Jellicoe Road, men jag tycker nog att Francesca passar bättre in på den här listan. Marchetta blandar humor med tunga ämnen på ett sätt som gör det både lättsamt och djupgående. Jag kan uppleva med många ungdomsböcker som handlar om lite tyngre ämnen att de blir väldigt ytliga - trots ämnet. Det blir aldrig den här, samtidigt som det vävs in roliga inslag. - Goodreads
   
   
6. Jag biter i apelsiner - Annakarin Thorburn
   Okej, jag säger bara: språket i den här = !!! - Goodreads
   
   
7. Pojkarna - Jessica Schiefauer
   Okej, den här har ju i och för sig redan blivit upptagen i någon sorts krets, eftersom det är en augustprisvinnare. Men tipsar ändå, för det känns som att den blivit bortglömd. Den här boken är helt enkelt magisk. Samhällskritiken är både subtil och extremt tydlig på samma gång. Kan inte förklara, men äsch. Läs den bara. - Goodreads
   
   
8. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
   En till augustprisvinnare, men ändå. Även Jägerfeld kan konsten att få till den perfekta blandningen av tunga ämnen och humor, fast lite fyndigare än Marchetta. Medan Francesca är lite mer sorg är den här lite mer spot on och bara "JA EXAKT SÅ!". - Goodreads
   
   
9. Om detta talar man endast med kaniner - Anna Höglund
   Det är dumt att jag aldrig recenserade den här boken, för den är så himla fin. Det är en bilderbok, fast för ungdomar. Jag gillar starkt konceptet (hallå, ungdomar/unga vuxna vill kanske också läsa böcker med bilder i ibland. Som inte är serier, pretty please gör mer sånt). Jag vill tro att alla någon gång har känt såhär, och jag har en crush på författare som klarar av att sätta fingret på det där alla känner men ingen vågar erkänna att de känner/inte kan uttrycka. - Goodreads
   
   
10. Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo
    Jag tycker att det Lisa Bjärbo är bäst på - förutom att hon besitter en vissa rapphet och känsla för humor - är att skapa intressanta karaktärer. Själva huvudberättelsen är rätt banal och hade kunnat hända i vilken tonårstjejs liv som helst. Det är huvudkaraktären Alicia som gör det här till en berättelse värd att minnas. - Goodreads

__________________________________________________________________________________

1. Det där knaket när en öppnar en helt ny bok. 
2. Att dra med handen över en repfri pärm. 
3. När en bläddrar i en ny bok och sidorna liksom sitter ihop lite. 
4. Känslan mot tummen när en tar en lunta med sidor och liksom bläddrar dem fort.
5. Lukten.
6. Ryggarna på pocketböcker - hur hörnen liksom är skarpa. Eller ibland lite runda. Jag älskar både och.
7. Att dra med fingrarna över bokryggarna i bokhyllan.
8. Att fingra lite extra på den där bästaste boken av dem alla och liksom känna i hela fingrarna hur bra den är.
9. Matta omslag - hur handen glider lätt över.
10. När jag inte bara kan läsa titeln på framsidan, utan även ta på den - pränta in varje bokstav i fingertopparna.
11. Att plocka ut en bok ur hyllan och bara hålla i den lite grann. Känna tyngden av en bra berättelse i handen.
12. Hur de i bokhyllan bildar en helt perfekt vägg av tusen liv som har levts eller finns kvar att leva.
13. Kompaktheten hos inbundna böcker.
14. Det luftiga hos pocketböcker.
15. Helt släta, vita sidor som inte känns sträva mot huden.
16. När en blir torr om fingrarna efter att ha bläddrat många sidor.

__________________________________________________________________________________

Okej, jag försöker mig väl på det här ändå då, trots att jag är osäker på hur jag ska göra det utan att blotta alltför mycket av mig själv. Egenmäktigt förfarande. Som jag skrev i TBR-inlägget där jag nämnde den här bok bygger jag ofta upp aversioner gentemot böcker som det blir en hype kring. Jag vet inte varför, det är bara något som sker rent instinktivt (kanske är det det här med att vara sist på bollen jag inte klarar av?). Vissa böcker går det ju dock att se att de är värda hypen. Jag tänker till exempel på En dag, Niceville eller Engelsforstrilogin. Men den här - jag har inte varit speciellt intresserad alls. Det handlar inte ens om en aversion, det har bara handlat om ointresse. "Jaha, jaja, låter inte som något för mig".

Egenmäktigt förfarande har varit överallt exakt hela tiden, så egentligen tror jag ni har rätt bra koll på vad den handlar om vid det här laget, men jag snabbdrar det ändå: Ester träffar Hugo. Ester blir besatt. Det blir inte Hugo. Hugo glider undan från det svåra och lämnar Ester med krossat hjärta. Berättelsen är extremt banal, på många sätt lik hundratusentals andra.

Samtidigt som den är exakt som allt annat är den exakt som ingenting jag läst. Den språkliga precisionen uttrycker så mycket som jag känt men som jag aldrig kunnat sätta ord på själv, eller ibland ens förstått själv. Jag skrev för ett tag sedan när jag skulle svara på vilken bok som förändrat mitt liv att det inte fanns någon sådan bok. Jag trodde ärligt talat inte att böcker ens kunde ha den effekten på mig, men jag tror faktiskt den här har haft det. Det känns faktiskt som att jag HAR fått djupare insikt om hur jag själv fungerar och vad jag tänker, vad jag har för inställningar till livet och världen, även om det låter fruktansvärt klyschigt.

Jag började läsa den här som biblioteksbok, men insåg redan efter tio sidor att det var helt fel. Dagen efter gick jag också köpte pocketvarianten så att jag skulle kunna markera och vika sidor som jag själv ville. När jag hade stängt boken kändes det å ena sidan som att jag hade kunnat öppna den och läsa hela boken en gång till, fast å andra sidan att jag var så psykiskt utmattad att jag aldrig ville se den igen. Jag är nu 100% säker på att jag någon gång kommer läsa om den här boken, även om det inte blir på direkten igen. Kanske redan i år, eller nästa sommar.

Okej, om jag skulle försöka förklara vad jag tycker om den här boken som inte har med mina egna psykiska problem att göra: Det är en berättelse där ingen beskrivs direkt - vilket jag gillar. Karaktärerna - även Ester - får chansen att presentera sig själva i form av handlingar och repliker. Trots Esters besatthet av Hugo beskrivs Hugo aldrig med Esters ord, utan med sina egna. Det gör att trots huvudpersonens innerliga kärleken till den här människan uppmålas inte en speciellt fördelaktig bild av honom, vilket jag tycker är intressant. Mottagaren av kärleksförklaringen är inte omgärdad av ett rosa skimmer, utan kanske snarare känns det som att Andersson skriver ner honom. Som läsare har jag svårt att se något positivt med Hugo över huvud taget, vilket är mycket intressantare än till exempel Twilight, där Edward är den här perfekta varelsen.

Jag uppskattar även de filosofiska diskussioner som förs, även om jag inte är med på allt. Jag tänker på en diskussion jag hade med en person för ett tag sedan. Hen menade att vi aldrig kommer kunna vara utan försvar, medan jag prompt hävdar att världen måste kunna bli bättre och att vi någon dag kommer kunna ta oss till en utopi, även om det skulle vara så att världen hinner gå under innan vi kommer dit. Under läsandet av den här boken fick jag äntligen ord för våra olika ståndpunkter, och förstod mycket bättre vad både hen och jag tänkte.

Och tack till den personen som satte den här boken i händerna på mig under prick den bästa perioden jag någonsin hade kunnat läsa den. Ibland inser andra kanske bättre än en själv vad en behöver precis just nu.

__________________________________________________________________________________

Tidigare i veckan när jag läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande reflekterade jag en del över en sak, nämligen denna:

Hur mycket vilka böcker vi läser och vad vi tycker om dessa säger om vilka vi är.

Jag kan inte ljuga och säga att jag inte älskade Egenmäktigt förfarande. Men jag vet inte hur jag ska kunna recensera den här boken utan att samtidigt blotta en alldeles för stor del av mig själv, som jag inte vet om jag vill visa upp här. Något liknande tänkte jag när jag läste Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, som fortfarande står orecenserad.

Att skriva vad jag tänker om dessa böcker, som påtat i mitt inre på ett fantastiskt och ibland extremt olustigt sätt, skulle vara att skriva om mig själv. Och det är inte mig den här bloggen handlar om (även om jag i vissa situationer varit mer öppen om mig själv än vad som varit 100% bekvämt, för att det på ett sätt är oundvikligt. Av ovan nämnda anledning). Samtidigt kan jag ju inte förklara vad känner inför att läsa dessa berättelser utan att delge er den biten av mig själv. Jag inser också att genom att skriva det här inlägget kanske jag redan har gjort det (ni får jättegärna låta bli att dra några förhastade slutsatser utifrån det här, tack!).

Hallå juli, jag älskar dig! Den här månaden har jag läst supermycket (tydligen!). Sjukt kul! Och det har typ hänt... i smyg? Har inte ens märkt att jag läst mycket, det har bara hänt liksom. Det är ju förstås en hel del serie (fyra stycken), men jag tycker inte att det gör något. De räknas ju lika mycket som alla andra böcker liksom. Det här liknar ju den där sinnesjuka våren för två år sedan när jag läste typ 15-16 böcker i månaden. Och hallå, kolla! Kolla! Kolla! Jag har faktiskt hunnit med att recensera lite också. Även om det inte är allt. Ett inlägg om Egenmäktigt förfarande kommer dyka upp på söndag också (och imorgon. Ni kommer förstå vad jag menar då).

63. Det är svårt att vara Elvis i Uppsala, Nina Hemmingsson
62. Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson
61. Molly Moons hypnotiska tidsresa - Georgia Byng
60. Serieantologi 2014, red: Jonas Lidström Isegrim
59. The Night Bookmobile, Audrey Niffenegger
58. The Three Incestuous Sisters, Audrey Niffenegger *
57. Carrie, Stephen King
56. Underbart!, Karina Ericsson Wärn
55. Kyrkogårdsboken, Neil Gaiman
54. Sorgeliga saker hände, Kathinka Lindhe *
53. Jurtjyrkogården, Stephen King
52. Banbrytande mode, Karina Ericsson Wärn *
51. Shopstop, Gunilla Brodrej *
50. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret, Brian Selznick *
49. Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson *

Totalt: 15 st.
Gillade mest: Egenmäktigt förfarande. Näst efter den kommer Carrie. I Carrie är Stephen King allt som jag vill att han ska vara.
Gillade minst: Serieantologi 2014. Tror att det handlar om att jag inte är från Norrland och därmed inte riktigt förstår alla referenser.
Största överraskning: Egenmäktigt förfarande. Har inte varit sugen på den här boken inte, för jag trodde inte att det skulle vara något för mig. Men tydligen så var det det.
Största besvikelse: Kyrkogårdsboken. Snart slutar jag försöka gilla Gaiman alltså.