När Katies mamma dör tvingas hos flytta till sin moster i Japan. Hon har svårt för att hänga med i kulturens alla egenheter, och vill mest flytta hem till USA igen.

Så träffar hon Tomohiro. En av skolans populäraste killar - men också en av de mest hemlighetsfulla. Alla säger att det inte går att vara vän med Tomohiro utan att en blir inblandad i farligheter. Ändå försöker Katie frenetiskt att bli just det. Tomohiro försöker hålla henne på strikt avstånd - eftersom hans teckningar rör på sig och kan användas som vapen.

Det här är en enormt klyschig berättelse om en tjej som försöker snärja skolans svåra bråkstake och själv blir insnärjd i problem. Dock plockar den här några poäng på ett ställe som böcker jag läser sällan plockar poäng på: miljön. Antalet böcker jag har läst som faktiskt utspelar sig i Japan kan räknas på ena handens fingrar - vilket gör det intressant. Konceptet där en amerikan ändå får vara huvudpersonen och upptäcka kulturen gör det lättare för en västerländsk läsare som är obekant med kulturen. Det är faktiskt det jag finner mest intressant med den här boken - hur det ibland kort flikas in ett "såhär fungerar det i Japan".

I övrigt - är det så intressant? Nja, inte jätte faktiskt. Tomohiro är någon sorts ättling till någon gud. Det hela är ganska rörigt och hade kanske made more sense om jag hade haft mer kunskaper om olika religioner och sånt i japan. Men eftersom skolans religionsundervisning är strikt begränsad till de abrahamitiska religionerna så har jag ju inte det.

Som sagt känns berättelsen otroligt klyschig - nästan mallad. Jag har nämnt tidigare att jag kan tycka att det är rätt charmigt ändå. Ibland fungerar det oerhört bra (jag menar, jag älskar ju Legend. Älskar. Och det är bland det klyschigaste, mest förutsägbara jag läst i mitt liv), ibland fungerar det riktigt dåligt och ibland - som här - blir det mest... mjeh. Det är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta läsa, men det blir aldrig speciellt mycket mer än lättsmält underhållning.