Så himla ofta ser jag slutsatsen "JAG tyckte inte det här var läskigt, därför är det inte skräck" eller varianter på den. Personligen är jag ju av åsikten att skräck inte behöver vara läskigt, utan lite obehag räcker och att skräck till viss del handlar om en viss form av estetik snarare än om ren skrämsel. Till exempel skulle jag räkna nästan alla noveller i Slasher Girls & Monster Boys som skräck - trots att många av novellerna inte var läskiga. Några nådde upp till obehag och kanske typ en gav mig hjärtklappning på riktigt. De flesta var dock bara quirky och jobbade inom ett rent estetiskt skräckspektra (och well, om vi ska vara petiga gör ju till exempel Ransom Riggs det också utan att jag försöker definiera Miss P som skräck. Men jag sa aldrig att min definition var perfekt).

Jag har i alla fall funderat lite över den här definitionen av skräck. Ponera att vi skulle definiera skräck utefter vad som är läskigt för just mig och dig och dig och dig. Det skulle få följande konsekvenser:
1. Ingenting över huvud taget skulle gå att sälja som skräck.
2. Allt skulle kunna falla inom ett möjligt skräckbegrepp.
Att definiera skräck utefter vad som skrämmer just mig urvattnar begreppet och gör det totalt oanvändbart. Vi skulle aldrig veta att vi pratade om samma sak, eftersom vad som skrämmer mig är grundat i mina livserfarenheter och den sociala kontext jag befinner mig inom. Ingen av oss skulle ha samma skräckdefinition. Alltså, ser ni vad oanvändbart det skulle bli? Alltså det går ju inte. Plus väldigt egocentrerat att säga att allt som inte skrämmer JUST MIG inte är skräck.

Som sagt, jag tycker inte att skräck behöver vara läskigt, eller egentligen ens ha ambitionen att vara läskigt (utan mest lite obehagligt och creepy). Även om det förstås är väldigt trevligt att bli skrämd då och då (gudars vad fantastiskt det där adrenalinpåslaget är. Junkie? Jag? 100%).

Vad tänker ni? Vad stoppar ni in i skräck?