Eftersom jag älskat Lauren Olivers tidigare böcker peppade jag som fan inför Rooms. Jag läste inte ens vad den handlade om, utan var bara helt övertygad om att den omöjligt kunde ha en dålig handling. Jag hade dock läst blurben på framsidan - "A chilling ghost story" - och tänkte att det här kunde bli riktigt bra.

När jag såg fick hem boken och läste baksidestexten fick jag en smärre chock. Boken utspelar sig i ett hus vars ägare precis dött, och berättelsen cirkulerar kring själva huset och vad som händer i det snarare än en speciell karaktär. I början av boken kommer fd ägarens exfru tillsammans med deras två gemensamma (vuxna + tonåriga) barn till stället. Alla är skadade på olika sätt - exfrun Caroline är fortfarande ledsen över hur hennes förhållande med maken slutade, dottern Minna är sexmissbrukare och sonen Trenton självmordsbenägen. Utöver det har vi Alice och Sandra - två spöken som bor i huset. Eller kanske snarare ÄR huset. De har inga kroppar, men kan känna när någon går i trappan eller ställer ner ett glas på ett bord, till exempel.

Handlingen går alltså ut på att allihopa ska lösa sina egna konflikter, samtidigt som en tjej har försvunnit i trakten. Med andra ord är handlingen främst av typen inre, vilken jag har svårt för. Jag är en sån där person som gillar action och har svårt för att det "inte händer något" (fast det gör det ju. Bara inget utanför karaktärerna, utan inuti). Den här boken var inget undantag - jag hade svårt att fastna för den, och när jag väl gjorde det märkte jag det inte. Men fastnade gjorde jag. Faktiskt. Men det tog ett tag.

Berättelsen är uppdelad efter husets olika rum eller delar, vilket gör den konceptuellt intressant. Överlag tycker jag det är kul med böcker där författaren verkligen tänkt till med konceptet också - som till exempel En dag. Den här berättelsen hade definitivt gått att berätta på ett annat - tråkigare - sätt. Egentligen hade jag över huvud taget inte märkt det om inte de olika delarna i boken var namngivna efter olika rum, men ja. Lite roligare blir det allt tycker jag.

Men alltså. Egentligen tyckte jag nog att boken var rätt trist fram till slutet. De sista 50 sidorna kunde jag inte lägga den ifrån mig ens. Men det är ju liksom 253 sidor innan det som en ska ta sig igenom också. Jag störde mig lite på att en aldrig riktigt får något closure med vare sig Minna eller Caroline, även om en får det med alla andra karaktärer.

Snyggast i hela den här boken tycker jag är Olivers planteringar. För er som inte bryr er om spoilers kommer här en, highlighta för att läsa: [att Amy hela tiden kallar Katie för "the dead girl", och Katie sen visar sig vara Vivian som de andra tror är död. Älskade det och fattade det inte förrän supersent]. Över lag är själva deckar-/thrillerbiten sjukt snyggt gjord. Jag förstod verkligen inte hur allt hängde ihop förrän precis på slutet, och då insåg jag hur mycket Oliver puffat för det tidigare.

Är den läsvärd då? Jag säger ett klart och tydligt nja. Det beror på om en gillar sådana här böcker eller inte. Om du inte gillar den här typen av böcker, men har tid till övers till att knaggla dig igenom 253 mediokra sidor för att få typ 50 bra, då kan du läsa den här boken. Om du skulle gilla den här typen av böcker så tycker jag definitivt att du ska läsa den!


__________________________________________________________________________________