Jag hade egentligen inte alls planerat att läsa den här. Baserat på omslaget tyckte jag inte alls att det verkade vara min typ av bok. Eftersom jag inte heller läste baksidan vet jag inte riktigt vad det var som ändå fick mig att plocka upp den och börja läsa. En sak är i alla fall säker: Det räckte med ett par sidor för att jag skulle vara fast.

Outtalat handlar om Kami Glass - en sjuttonårig aspirerande journalist som jagar efter ett scoop. Kami råkar även ha en låtsaskompis som hon pratar med i huvudet - något som gör att de flesta andra tycker att hon är lite konstigt och håller sig borta.

I början av berättelsen återvänder en gammal adelsfamilj - Lynburn - till staden där Kami bor - och det är också då saker börjar hända. Kami hittar en uppsprättad räv, och när hon börjar gräva i saken är det plötsligt någon som vill döda henne.

Dessutom - som när det alltid skriv för ungdomar och YA finns det ju en kärleksberättelse med i bilden. En tröttsam TRIANGEL till och med. Alltså varför? Uppskattar dock Kamis playertendenser i början av boken! Synd att de försvinner. Hade inte varit fel att få se en tjej som är lite mer "lösaktig" (i brist på bättre ordval, det har ju en lite negativ klang, men jag menar det alltså som positivt i det här fallet) och att det inte framställs som något negativt. En av Kamis vänner - Holly - är en sån karaktär som har ihop det med olika killar hela tiden, vilket framställs som dåligt, och som att Holly skulle vara en sämre person för att hon gör det. 

Jag slukade den här berättelsen ganska fort. Själva grunden är riktigt bra. Berättartekniskt är den dock snarast katastrofal. Hälften av tiden är det så rörigt att jag inte fattar någonting. Vi tar två steg framåt, ett steg bak. Det är hela tiden fullt av luckor som förklaras liiiiite för sent. TROTS att jag läste den här mitt i en lässvacka så klarade jag av att ursäkta allt det. Kanske är det tack vare bokens setting - en mindre stad i England där vi hittar ett stort slott med makabra inredningsdetaljer och en förtrollad skog.

Eller så kan det också vara tack vare karaktärsgalleriet. Visserligen står författaren hela tiden på randen till att bli alldeles för klyschig - trots att det är tydligt att det gjorts ett försök att gå utanför genusstereotyper. Ändå tycker jag att det fungerar.

Genusmässigt, tja... alltså, den här boken balanserar på någon kant. Som jag sa märks det att författaren FÖRSÖKER tänka utanför konventionella könsroller, men jag tycker nog inte att hon lyckas riktigt. Vi har Kami som är extremt framåt och åtminstone i början får vara en player. Angela har visserligen fått obegränsad skönhet, men tänker på sig själv och är inte snäll och glad och gullig och trevlig som flickor ska vara. Hollys enda egenskaper är dock 1. naiv och 2. snygg. Hon blir hela tiden sexualiserad av andra. Det sistnämnda framställs som ett problem - det finns alltså en problematisering i att killar (ja, för det är (nästan) alltid killar i den här boken (utan att spoila mer)) inte låter henne vara något annat än sexobjekt. Men ordet "slampa" används nedsättande, och de pratar också otroligt fult om tjejer som ligger runt.

Om vi ska snacka mansroller och bilden av maskulinitet i den här... Herregud. Tjejerna tillåts vandra utanför stereotyperna mycket mer än vad grabbarna får göra. Håll i er, nu kommer en spoiler, highlighta för att läsa: [Jared som faktiskt inte är självständig, utan beroende av Kami på ett väldigt typiskt omanligt sätt, är endast det på grund av deras connection. Och den förklaras ju som att Kami i princip parasiterar på Jareds krafter och som att hans känslor för henne enbart kommer sig av att de har denna koppling - vilket också visar sig vara sant, då Jared slutar bry sig om henne helt när deras koppling försvinner i slutet av boken. När Jared får vara sig själv, och inte är besatt av Kami - när han är sitt "riktiga" jag slutar han vara känslig och beroende.].

Så, problematisk på flera sätt - ja, och kanske inte den mest fantastiska boken rent berättartekniskt. Men underhållande? JA! Läsvärd? JAJAJA! Alltså, ha genusanalysen i bakhuvudet. Det är inget jättetröttsamt genussnubbel, det mest dyker upp ibland. Och jag tycker i vart fall att det är okej att gilla problematiska saker, så länge en ser och reflekterar över det och inte köper det.

__________________________________________________________________________________