1. Läs en bok med ett djur på omslaget.
   Den här har jag prickat av med hjälp av Himlen börjar här, Jandy Nelson. Även Nelsons Jag ger dig solen har ett litet djur. Andra förslag: Mördarens apa, Jakob Wegelius, Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund och åtminstone min utgåva av Godnatt mister Tom av Michelle Magorian.
2. Läs en bok vari det inte finns någon telefon.
   The Forest of Hands and Teeth av Carrie Ryan eller De vassa tändernas skog, som den heter på svenska är telefonfri. Likaså Under stjärnor av glas av Barbara Ewing och Farlig förmåga av Jessica Spotswood.
3. Läs en bok som utspelar sig under vintern.
   Förutom att det givetvis var (och fortfarande är) vinter när jag skrev listan tänkte jag på den helt klart uppenbara Dash & Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. En annan som är väldigt vintrig - och lite mindre julig om en vill skippa julen såhär när det faktiskt redan hunnit bli januari - är Röd som blod av Salla Simukka.
4. Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den.
   Den här kan nog bli min svåraste, men det kanske blir en anledning för mig att ta tag i att läsa Eragon av Christopher Paolini. Är ju i vanliga fall inte riktigt min typ av fantasy, men min lillasyster har ju älskat hela serien.
5. Läs en bok av en författare med initialerna M.M.
   Melina Marchetta, Michelle Magorian och Mårten Melin till exempel.
6. Läs en bok om gudar.
   Nu har ju jag bara sett filmerna, men om böckerna är som filmerna tycker jag definitivt att Percy Jackson-böckerna är godkända, och det var dessa jag hade i åtanke när jag skrev själva punkten. Amerikanska gudar av Neil Gaiman är ju älskad av många, även om just jag inte var frälst av den. 
7. Läs en bok som inte utspelar sig i Europa eller USA. Grymhet av Birgitta Lindqvist är en novellsamling jag är innerligt ledsen att jag aldrig recenserat. Vill minnas den som fantastisk nämligen. Ormar och piercingar av Hitomi Kanehara utspelar sig i... Japan(?) om jag inte minns fel. Beijing Doll av Chun Sue! Min utmaning här blir väl kanske att ta mig utanför Haruki Murakami. Om en ändå vill läsa Murakami rekommenderar jag Kafka på stranden och Efter mörkrets inbrott. Jag har läst Norwegian Wood också, men den är jag inte riktigt lika såld på.
8. Läs en bok med en huvudperson som bloggar.
   Lex Bok av Sara Kadefors är jag själv sugen på att läsa för att beta av den här. En som jag har läst är Anne Cassidys Tid att dö.
9. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.
   Den här har jag också lyckats beta av. Jag ger dig solen av Jandy Nelson har dock inte blivit recenserad än, men jag rekommenderar starkt. STARKT. Annars är ju Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (det kanske dock inte börjar hända grejer förrän i Eld? Känner att det flyter ihop lite), Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan, Tillbaka till henne av Sara Lövestam eller Sofia Nordins Det händer nu riktigt bra alternativ! Ni får jättegärna tipsa MIG om böcker med trans/intergender-personer!
10. Läs en bok som kom ut 2011.
    Hm, jag läste Rivers of London av Ben Aaronovich, men vill ju inte gärna rekommendera den... Istället skulle jag säga Rum 213 av Ingelin Angerborn (väldigt snabbläst!), Världskrig Z av Max Brooks (den svenska, inbundna utgåvan) eller Barnflickan av Hanna von Corswant.
11. Läs en bok på ett annat språk än svenska. 
    Okej, här tänker jag tipsa om böcker jag läst på engelska som inte kommit på svenska alternativt är mycket bättre på engelska (eftersom jag bara hjälpligt tar mig fram och kan beställa glass och öl och kaffe och sånt på spanska och franska). Marie Lus Legendtrilogi är MYCKET BÄTTRE på engelska, till exempel. Hennes The Young Elites kommer ju visserligen på svenska nu snart, men Den unga eliten är faktiskt en väldigt töntig titel. Lauren Olivers Panic är ett rent jäkla mästerverk. Läs den!
12. Läs en bok vars titel innehåller fler än sju ord. 
    Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates är en av mina bästa böcker någonsin. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson är ju bra också. Likaså Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Och Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo får vi ju inte heller glömma! Edit: Jag glömde helt bort Två eller tre saker jag glömde berätta för dig också av Joyce Carol Oates!

Den här veckans jerka:

Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Alltså, ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå varför jag har fortsatt att läsa den här serien, när jag ändå inte är helt såld, men ja. Någon obegriplig anledning finns det ju. Del ett blev aldrig recenserad, del två skrev jag om på Swedish Zombie och försvann eventuellt på grund av en trasig fil. Jag kommer reposta den här om den går att komma åt, men än så längre ser det mörkt ut på den fronten.

Nåja, det här är enligt beskrivningen en fristående del i Sofia Nordins postapokalyptiska (INTE DYSTOPISKA, mycket viktigt, tack!) serie. Jag skulle inte kalla boken för fristående, för det makes ingen sense alls om en har glömt ca allt från förra boken (som undertecknad då hade). I de tidigare böckerna har vi fått följa Hedvig och Ante. I den här boken skiftar vi fokus till Ella - vilket jag både bävat inför och sett fram emot. Ella har tillsammans med Nora gett sig av från gården och de andra för att ta sig till Umeå. De har nämligen lyckats fånga upp radiosignaler därifrån som visar att det finns någon där som letar efter andra överlevande.

Allt går bra utan några större missöden fram till Nora blir sjuk. Har hon blivit smittad av febern? Kommer Nora dö? Ella försöker desperat rädda henne, men vet inte om hon kan klara det utan hjälp.

Ella har inte direkt varit en favoritkaraktär hos mig i tidigare böckerna, utan snarare tvärtom. Därför var jag inte jättepepp på att följa henne, eftersom jag tyckt att hon varit så himlahimla odräglig. Den här boken har nog snarast bekräftat mina tankar kring henne som karaktär, även om jag också fått mer förståelse för hur hon fungerar.

Och alltså, vi måste införa det här: explicit content-märkning på titelbladet på böcker. Herregud. Varning till alla som planerar att läsa den här: Den innehåller en halvdetaljerad nästansexscen. Bra, nu behöver ni inte bli supergenerade på pendeltåget när ni kommer till den. Eh, ja, jag är 22 år och jättepryd och klarar INTE av sånt här. Men ändå plus för en väldigt bra (inte pinsam) och fin sexscen med tjej som tar för sig och bevis på att sex inte bara behöver handla om penetration jämt.

Något som jag kan störa mig lite på med Nordins berättarsätt är att hon väldigt sällan praktiserar "show, don't tell". Det handlar lite för mycket om att få informationen berättad för en, istället för att det är ordentlig handling. Vilket väl - tänker jag - är en konsekvens av att de liksom är väldigt ensamma, att delar av berättelsen utspelar sig innan alla andra dog och att det är väldigt mycket känslor kring en massa grejer. Handlingen är lika mycket inre som yttre, och jag är ju som bekant mer för yttre handling.

Trots att jag inte är frälst kommer jag nog fortsätta läsa den här serien (för jag antar att det kommer en fortsättning med det slutet?). Böckerna är snabblästa och nu är jag ju ändå tillräckligt insyltad för att vilja veta hur det går för allihopa!

Lennies liv är kantat av saknad - av utrymmen som skulle ha varit fyllda av någon men som inte är det. Hennes mamma gav sig iväg när hon var liten - så liten att hon knappt kommer ihåg henne - och precis innan bokens början dör Lennies syster Bailey. Bailey som alltid skulle finnas där, men som helt plötsligt får en hjärtattack och INTE finns mer.

Men trots sorgen och ofullständigheten måste livet fortgå. Skolan, skolorkestern, kompisarna. Allt måste fortsätta trots att Lennie inte kan sluta tänka på sig själv som en efterhängsen ponny som tappat sin ledhäst. Så träffar hon skolans nya kille Joe och han ger Lennie liv. Men hur ska hon kunna låta bli att förstöra allt när saknaden gör så ont?

Det första jag överhuvudtaget tänkte om den här boken var att - med ett sting av sorg - jag aldrig aldrig kommer kunna göra den här boken rättvisa. Alltså det går inte. Jag kan inte läsa den på det sätt som den är värd. Det vill säga: med penna i hand, redo att stryka under och göra hundöron. Jag är inte en sån läsare. Jag kan inte fascineras på det sättet, återgå till ord jag en gång älskat (jag måste ändå erkänna att jag strukit under en mening i boken! Med bläck till och med! "Min syster dör om och om igen, hela tiden". Alla som haft en nära familjemedlem/vän/släkting som dött vet att det här är såsåså sant. Det räcker aldrig med att personer dör eller försvinner en gång, utan varje gång en inte får berätta något för hen). Jag är alldeles för driven av helheten för att göra delarna rättvisa. För det här är en bok fylld av oneliners som är bland det mest fantastiska jag läst. Språket är väldigt rappt och humoristiskt - vilket ger en perfekt balans mot den hjärtskärande handlingen. Berättartekniskt är den också sjukt snygg. Nelson refererar nämligen till ovan nämna mening i slutet av boken, och knyter på så sätt ihop hela säcken.

Men okej, helheten. Det här är nämligen inte bara en bok fylld med oneliners. Helheten är också riktigt, riktigt bra. Den handlar om att hantera hålen och saknaden i sitt liv och hur sorg får en att göra saker en inte själv begriper sig på. Det är smärta och förvirring och ambivalens boken igenom och det är SÅ. BRA. SÅ BRA hör ni det, såhimlafuckingbra. Så bra att det till och med är en svår bok att recensera för jag blir blind och döv och allt det där och kan inte ens uttrycka mig. Grejen är att beskrivningen av den här boken kanske inte låter supermegaintressantjagblirsåhimlaupphetsadavdethärkonceptet. Jag vet att den inte gör det. Jag själv lånade den på biblioteket en miljard gånger och lämnade tillbaka. Sen fick jag ett eget ex på Bokmässan -12 och sen dess har den liksom varit stående. Jag har varit totalt ointresserad fram till jag såg Jag ger dig solen bli totalhyllad ca överallt (innan jag ens hade läst klart Himlen början här här hade jag klickat på "köp" och beställt hem Jag ger dig solen från Adlibris. Hann börja läsa Mörk ängel innan den kom, annars hade jag gett mig på den på en gång när Himlen var slut).

Som sagt, jag har jättesvårt för att förklara ens vad jag gillar med den här boken. Är det bildspråket? De fantastiska karaktärerna? Att den mitt i sorgen är så himla rolig? Eller är det den himlastormande kärleken? Är det Lennies alla egenheter? Det är nog en perfekt mix av alltihopa. Läsaren får lära känna Lennie dels genom hennes ögon, men dels genom alla de dikter hon skrivit. Små anekdoter från tidigare, miniberättelser, ögonblicksbeskrivningar. De kan vara klottrade i marginalen på boken eller få egna sidor. Och karaktärsgalleriet! Himla intressanta karaktärer allihopa.

Alltså, om Himlen inte är på min lista över året tio bästa när det här året är slut, då får ni skälla på mig och tvinga mig att läsa om den. What's not to like liksom? KOM IHÅG ATT JAG SAGT DET HÄR. Okej? Har vi en deal?

Den här veckans Top Ten Tuesday har temat "Ten Books I'd Love to Read With My Book Club/If I Had A Book Club". Okej, alltså jag har varit på ett enda bokcirkelmöte i hela mitt liv, och tycker det här är svinsvårt (jag kan meddela redan nu att jag inte kommer komma fram till en lista i slutet av det här inlägget. Ni som vill ha en sådan får besöka en annan blogg, oki? Ni som vill läsa mitt svammel ändå (puss!) kan ju fortsätta läsa). Vad för böcker läser en med sin bokcirkel liksom? Nu när jag har vänner som läser samma sak som jag och fantastiska personer som kommenterar (FORTSÄTT MED DET, alltså ni anar inte, det finns få saker jag älskar mer än det. Och som den oh så store Sandra Beijer skrev en gång (igår): "En blogg är ju ingenting utan sina kommenterare", HÖR NI DET?) känner jag att behovet av just en bokcirkel är rätt så liten. Jag menar - vad ska jag med en bokcirkel till när jag närsomhelst varsomhelst kan skicka ett meddelande till någon av mina två bokkompisar och bara "jagstörmigsåpådethärdetgårmigpånerverna"?

I och för sig är något som jag saknar med att läsa litteraturvetenskap aha-upplevelserna. Det har varit dåligt med dem sedan jag skrev klart min kandidatuppsats faktiskt. Så det behovet skulle väl helt klart eventuellt kunna fyllas med en bokcirkel.

Meeeen, så kommer det till det här: Jag är inte den personen som tänker att "det skulle vara så intressant att utbyta reflektioner och analyser av just den här boken med någon". De tillfällen då det är som bäst är ju då en får en bild av något en sett som självklart totalkrossat för att någon annan tolkat helt olika. Det är ju DÅ det blir intressant. Det är också därför den bästa typen av kommentarer jag får är de som säger emot mig eller protesterar när jag tolkar eller gör analyser av saker i böcker. Det är en miljard gånger intressantare att få mothugg än medhåll (fast jag gillar medhåll också, även om det kanske inte är lika konstruktivt)!

Okej, förlåt för att det inte blev någon Top Ten Tuesday idag, utan istället en reflektion över vad jag har den här bloggen till, vilket behov den fyller för MIG. För ja, den fyller faktiskt en annan funktion än bara KUL (även om det ÄR roligt att skriva, det klart det är. Annars hade jag lagt av för länge sedan. Men det fantastiska sker ju egentligen när ni sitter på andra sidan och läser och deltar i skapandet av den här bloggen).

En hel radda svammel senare vill jag bara säga tack till alla er andra som också skapar den här bloggen, för ni är faktiskt del av det hela när ni läser och kommenterar.

Ni andra som bloggar: Vilken funktion fyller era bloggar för er? Svara i kommentar eller inlägg och länka vetja!

Okej, en kommentar jag fick för ett par veckor sedan gjorde mig uppmärksam på att jag definitivt inte gjort den unge Werther rättvisa när jag halvsågade Den unge Werthers lidanden för ungefär tre år sedan. Det här var innan jag började plugga litteraturvetenskap och gick fortfarande på gymnasiet (jag menar inte att en inte kan uppskatta Werther om en inte är påläst, jag bara menar att jag har gått från typ Charmander till Charmeleon. Eller utvecklats för den som inte pratar Pokémon).

Efter den där första gången har jag återkommit till Werther ett par gånger. Det har varit dels på grund av littvet och dels för att jag känner samhörighet. Han är ju om möjligt ännu mer melodramatisk och svartvit än vad jag själv är, vilket jag tilltalas av. Jag kom till och med på att det nog börjar bli dags för mig att läsa om den (och skaffa mig mitt eget ex).

Det jag vill komma fram till är det här: Werther behöver få upprättelse i min blogg. Jag gillar Werther. Det är bara det jag försöker säga. Glöm att jag skrivit att boken är ovärd att läsa. Glöm det, och lyssna istället på det här: Läs den.

Kan någon snälla ge mig en smäll på käften och säga åt mig att läsa mer böcker istället för att spendera så mycket tid med instagram och mobilspel?! Läste ä-n-t-l-i-g-e-n just ut Jag ger dig solen som jag - trots att den är sjukt bra - har tragglat med i en hel vecka. Och det är liksom bara min fjärde bok i år. Nåja, det löser sig nog snart.

Nu kan jag välja på antingen Systrars öde, Som om jag vore fantastisk, The Labyrinth Wall, Blod & Stjärnstoft och The Scorch Trials. Eller det är de som känns mest aktuella (givetvis har jag med ca 150 olästa böcker i bokhyllan fler än så att välja på. Speciellt som jag kanske råkade köpa en Percy Jackson-box i måndags). Är sugen på allihopa, så vi får väl se vilken jag väljer! Vilken skulle ni ha valt?

Dessutom, viktigast av allt! Ni har väl inte glömt tävlingen? Den pågår visserligen en vecka till, men glöm inte bort att delta om ni inte redan gjort det.

Trevlig söndgskväll på er!

Alltså seriöst hörni, vad hände med den här veckan egentligen? Den typ försvann. Nu är det ju liksom dags att avslut med veckans jerka.

Den här veckan handlar frågan om vad en baksidestext ska innehålla för att en ska bli lockad av boken som texten sitter på.

Personligen läser jag inte baksidestexter. Om jag gör det är det undantagsfall. När jag väljer böcker går jag i första hand på 1. Rekommendationer, 2. Omslag, 3. Koncept. Jag gillar nog i så fall rätt korta baksidestexter som snabbt nämner konceptet typ och inte så mycket mer. Det är liksom allt jag behöver. Jag tycker en bra lösning är som många inbundna böcker med skyddsomslag har - det vill säga superkort text på baksidan och lite längre beskrivning på en flik inuti.

Om en skulle fråga de andra i Karous klass skulle hon kunna vara vilken konststuderande tonåring som helst - lite speciellt kanske - men det är hon inte. De anar inte att Karous hår faktiskt ÄR naturligt blått (med ett ironisk leende går det att göra skämt av alla sanningar) eller att människo-djur-hybriderna i hennes skissblock finns på riktigt och faktiskt är det närmaste hon kan kalla för en familj. Karou själv vet inte var hon kommer ifrån, eller hur magin som uppfyller hennes önskningar fungerar.

När någon bränner alla portaler till Karous familjs värld blir hon strandad - helt ensam i den vanliga världen. Istället för att som de andra i hennes klass fundera över betyg och slutprojekt jagar hon världen runt för att ta reda på var hon är och hur hon ska kunna ta sig tillbaka till den andra världen.

På grund av de hiskeligt fula omslagen och töntiga titlarna hade jag helt avfärdat den här serien. När mitt bästa läsfilter David sa "du kan läsa den" tänkte jag ändå att visst, kör då. Och upptäckte att det ju är väldigt synd att omslagen är så fula och titlarna så töntiga, för under det där utanpå döljer sig faktiskt himla bra böcker (alltså jag trodde faktiskt det var vampyrböcker från början. Jag skojar inte. Och vampyrböcker är inget jag är intresserad av).

Över lag är boken riktigt underhållande. Den blir aldrig tråkig, berättelsen känns relativt ny och settingen är intressant. Ibland har den en tendens att bli liiiite rörigt, liksom lite för mycket information på en gång för att jag ska lyckas hålla ihop allt. Oftast löser det sig efter en stund. Jag tror det är mitt kontrollbehov som kickar in också - att jag måste förstå och veta allt på en gång. För det mesta får en ju liksom reda på grejer snart ändå. Blir också lite störd av att kärlekshistorien går så himla fort fram.

Meeeeen, det finns såklart några saker jag har problem med. Jag tror att jag kanske irriterat mig på det här förut, men alltså. Om en får möjlighet att skapa en helthelthelt ny värld som en får forma exakt precis som en vill, varför gör en då den precis lika eländigt patriarkal som vår värld utan att problematisera detta? Alltså, jag menar konflikten mellan kimärer och serafer och att de ena tycker att de är bättre än de andra - det framställs ju som ett PROBLEM. Skildringen hade varit ett problem om det aldrig problematiserades. I kimärvärlden i boken har vi män på maktpositioner och kvinnor som svansar runt deras fötter och passar upp. Kvinnor är omhändertagande - män styr. OCH DET ÄR INGEN SOM UTTRYCKER ATT DET HÄR ÄR ETT PROBLEM (på ett ställe uttrycker Akiva att människovärlden är mer harmonisk, men jag tolkade det som att han syftar på hur de krigar med varandra i kimärvärlden). Visst, plus för stark och handlingskraftig tjej i huvudrollen, men jag hade nog kunnat önska lite mer på genusfronten.

Men alltså ja, den ÄR ju läsvärd. Hemskt läsvärd faktiskt. Nu är ju jag typen som går igång på romanser också och köper sådant alldeles för enkelt.

Ni har väl för övrigt inte missat att tre personer har chans att vinna ett varsitt ex av Mörk ängel här på bloggen? Allt du behöver göra är att kommentera tävlingsinlägget med svaret på frågan "Författaren Laini Taylor har en väldigt utmärkande hårfärg. Vilken?". Jag rekommenderar starkt att ni går in och gör det, pronto!

Linux känner sig som en medelmåtta - hans betyg är sådär, han är inte supervältränad eller rolig eller spännande. Han har precis flyttat från landet till ett Stockholm efter att hans föräldrar separerat. Något som Linux dock ÄR bra på är att drömma. Och han drömmer stort. Han vill bli rymdpilot, men vägen dit är svår och förmodligen omöjlig för en sådan som Linux. Så får han nys om att det ska hållas en uttagning för att bli rymdambassadör på Gröna Lund. Han MÅSTE helt enkelt gå. Om han klarar det kan hans största dröm gå i uppfyllelse. Men kommer han klara det?

Okej, det tog väldigt lång tid för mig att börja läsa den här, eftersom jag hade avfärdat den och tänkt att den nog inte var något för mig. Vilket väl inte var så konstigt, med tanke på att den är riktat till lite yngre ungdomar än vad jag normalt brukar läsa för (klassad som 12-15 på Adlibris. Linux själv är 14 (om jag inte minns fel), så jag skulle säga 11-14).

Det allra intressantaste med den här boken är nog alla relativt "enkla" uppfinningar som har dykt upp. I science fiction jag normalt läser är det så mycket grejer som inte ens går att föreställa sig eller förstå hur de fungerar. Det är liksom uppfinnande av helt nya sätt att göra saker på. Om en vill ha sf som det är lätt att relatera till är det här definitivt rätt bok - vilket väl också är just på grund av målgruppen. Det är svårt att gå in i väldigt tekniska och vetenskapliga grejer när en har ett lite mer begränsat kunskapsområde. Istället blir boken en dröm över tekniska framsteg. Det klart alla har glasögon med direktuppkoppling på internet som kan användas till att spela spel IRL, och tyger som kan ändra färg. Även om klimatet verkar ha fått sig en törn, så känns det som en väldigt positiv framtidsbild.

Något jag kan sakna är dock lite mer motgångar och drama. Det känns liiiite för lätt att komma till slutet, och det finns aldrig någon tvekan om åt vilket håll berättelsen ska ta vägen. Tävlingar och spel är ju dock rätt tacksamma att skriva om, så jag är nyfiken på vad som ska hända i nästa bok. Även om jag inte är superfrälst vill jag veta hur det går för Linux. Och den här boken var ju ändå rätt så snabbt avklarad!

Ursäkta för att jag varit seg på att uppdatera listan - nu är det gjort. Och sjukt kul att det nu är 55 personer som deltar!

Aaaah, temalöst Top Ten Tuesday idag! Eftersom den här fröken är en sån där typ med beslutsångest blev det helt enkelt blunda-och-peka-principen på gamla teman. Fast med en liten modifikation. Det gamla tema som jag råkade få var "Characters (and Literary Figures) That I'd Name My Children After". Eftersom det är mycket lättare att döpa djur till karaktärsnamn än barn (och eftersom jag i dagsläget hellre fyller mitt hem med katter och hundar än barn) så väljer jag att skriva om karaktärer jag skulle döpa mina djur efter, ehm, alternativt - beroende på hur taskig en vill vara - fanasidjur som jag döpt efter karaktärer, men som jag tänker att jag någon gång ska ha. Ja, jag spenderar väldigt mycket av min vakna tid med att tänka på små pälsiga djur, eftersom det är typ det bästa jag vet (vilket är anledningen till varför jag inte äter djur). Okej, det här kanske är ett biktinlägg också. Att jag alltså hittar på djur jag inte har och planerar djur jag skaffa i sådan detalj att jag har exakta bilder i huvudet.

Och det blir även sådana som jag HAR döpt mina djur efter och en karaktär jag inte kan släppa djurbilden av. Och ja, jag gör bara det här för att få chansen att posta en massa djurbilder i min blogg. Eftersom alla bilder, förutom bilden på min katt är brutalt snodda från internet hittar ni till källorna om ni klickar på bilderna.

1. Katniss från Hunger Games
Ni vet säkert redan att jag har en katt som heter Katniss. Innan jag flyttade ihop med min sambo bestämde jag att vi skulle ha en bruntabby Maine Coon som skulle heta Katniss. Det har vi nu (eller tja, hon är "bara" 50% Maine Coon, men det spelar ingen roll för min del). Såhär ser hon ut:

2. Jum-Jum från Mio, min Mio
När jag fyllde fem eller sex fick jag ett marsvin i födelsedagspresent. Efter att ha tänkt länge och väl gav jag honom namnet Jum-Jum. Marsvinet Jum-Jum finns det dessvärre ingen bild på, men han var vit, långhårig och hade bruna fläckar.

3. Lou från Tyst
Jag har planerat i typ en miljon år att jag någon gång i mitt liv ska ha ett Cavalier Kings Charles Spaniel-par (min mamma har två som är världens goaste). Namnet på den ena har varit klart sen länge - Ruby - men den andra har jag haft mer problem med. När jag läste Tyst insåg jag att det klart den ska heta Lou. Så, Ruby & Lou. I mitt huvud ser Lou ut såhär (Ruby är förstås ruby-färgad. Det vill säga såhär):


4. Mowgli från Djungelboken
Mowgli är en cremefärgad katt. En skulle ju kunna tro att han skulle vara svart (med tanke på Mowglis svarta hår i Disneyfilmen), men så är det inte. Såhär ser Mowgli ut i mitt huvud:



5. Gandalf från Lord of the Rings
Gandalf, åh, jag tänker inte säga mer än att visa en bild.


6. Peeta från Hunger Games
Planerar aldrig att skaffa en Peeta, men kan inte sluta se honom som en kanin. Kommer alltså aldrig skaffa en kanin, men i mitt huvud kan Peeta inte se ut på något annat sätt än såhär:

På grund av (eller kanske tack vare?) en liten miss när mina recex packades hos Förlagssystem dök det i förra veckan upp ett paket som var betyyyydligt större än jag trodde (jag hämtade ut det på vägen till skolan och skulle sedan skriva salstenta och gå på date med min sambo. Var inte riktigt lika road av det här som vissa andra var). Jag hade nämligen fått tre stycken Mörk ängel extra. Eftersom jag inte behöver läsa fyra stycken av samma bok fick jag istället tillåtelse att lotta ut mina extra-böcker (jag hoppas att inte allt för många hunnit läsa denna än. Var ju ändå 1,5 år sedan den kom ut på svenska). Om ni vill läsa min recension av boken innan ni tävlar (men hallå, gratis bok, vem bryr sig egentligen om vad jag tycker?!) kommer den komma upp senare i veckan!

Tre personer har alltså chansen att vinna ett varsitt ex av Laini Taylors Mörk ängel. Allt ni behöver göra är att svara på frågan:

Författaren Laini Taylor har en väldigt utmärkande hårfärg. Vilken?

Svaret postar du i en kommentar till det här inlägget. Se till så att e-post eller blogg eller så finns med, så att jag kan kontakta dig om du vinner! 
Kommentaren måste finnas där absolut senast 23:59 den 1 februari.

Om du vill dela inlägget på twitter/blogg/facebook får du hemskt gärna göra det, och belönas därmed också med en extra lott i dragningen.

Lycka till, may the odds be ever in your favor och alltså sånt!

Okej, det här har verkligen varit en riktigt dålig vecka. Är så himla glad över att den är slut. Min första vecka som 22 - nu kan det bara bli bättre. Men innan det är helt slut på veckan har vi ju först en jerka att ta hand om:

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

När Peter Grant står och vaktar en mordplats stöter han på ett spöke som säger sig ha bevittnat hela föreställningen. Mötet leder honom till Nightingale - en trollkarl i tjänst hos polisen, med uppdrag att hålla hela det magiska London på plats. Innan Peter vet ordet av har han tackat ja till att bli Nightingales lärling - ett uppdrag som är både förvirrande och livsfarligt.

Temat för veckans Top Ten Tuesday är böcker som släpptes 2014 och som jag hade tänkt läsa men aldrig gjorde. För mig består den här listan till största del av böckerna som jag nu är totalt ointresserad av och nog inte kommer läsa. Ett par är halvlästa böcker också. Jag har svårt att minnas från början av året (gjorde jag ingen lista med utgivning som jag vill läsa då? Hittar i vart fall ingen...), men ska försöka.

1. Stad av glas - Cassandra Clare
Det här är en sån där jag är brutalt osugen på nu, som jag peppade som sjutton inför när den kom. Men nu kan jag alls inte se varför. Alltså serien är ju KASS?!

2. Himmelstrand - John Ajvide Lindqvist
Den här blev halvläst. Eller alltså, tredjedelsläst om en ska vara noggrann (och sånt gillar ju jag). Är så gruvligt besviken på den här boken. Men kanske borde plocka upp den igen.

3. Beautiful Creatures: Den sista prövningen - Kami Garcia & Margaret Stohl
Var varken pepp eller opepp på att avsluta den här serien. Den bara var... en bok jag borde läsa, utan att jag hade vare sig lust eller aversioner. Eftersom jag blir störd av att ha EN bok kvar i serien utan att läsa klart kommer jag nog försöka hinna med den i början på det här året istället.

4. 8 saker du aldrig skulle våga - Eva Susso & Moa Eriksson Sandberg
Efter att ha läst Eriksson Sandbergs egenskrivna böcker, och tilltalats av titeln på 8 saker du aldrig skulle våga var jag himla pepp på att läsa den. Peppen byttes dock snart ut mot ointresse. Tror det var lässvackan faktiskt som pajade den här boken för mig.

5. Not that kind of girl - Lena Dunham
Här är en till som jag blev totalt ointresserad av. Speciellt efter att ha läst folks omdömen. Nej, jag kommer nog aldrig läsa den här, och nej, jag kommer nog aldrig älska Lena Dunham.

6. Utan personligt ansvar - Lena Andersson
Jag är lite rädd inför att läsa den här + att jag vill läsa den på pocket (så den matchar min andra). Är osäker på om jag behöver den här lika mycket som jag behövde Egenmäktigt förfarande i somras. Jag tror inte det.

7. Konsten att skapa en tjej - Kaitlin Moran
Okej, den här vill jag fortfarande läsa mest på grund av Anna 13 år på omslaget (och Anna 22 år också för den delen. Fast inte lika ofta kanske. Men rent hypotetiskt sett skulle jag kunna se ut sådär).

8. Ramona - Marta Söderberg
Åh, den här vill jag också fortfarande hemskt gärna läsa, men det var lite för mycket tonårsigenkänning för att jag skulle orka med den under hösten. Känns som en typisk bok jag skulle klara av mycket bättre på våren.

9. Det oändliga havet - Rick Yancey
Det oändliga havet gav jag ju faktiskt upp av en anledning. Den anledningen hittas här.

10. Konsten att skapa en zombie - Frank Swain
Jag har inte gett upp den här heller. Jag är bara så väldigt dålig på att läsa faktaböcker. En mening här och där i laddningtiderna på The Sims (vilket är ett stort problem i fyran. INGA LADDNINGSTIDER = LÄSPAUSER?!?!??! Nåja, det är en annan historia), och jag kan inte riktigt komma till ro på samma sätt. Men en mening här och där gör ju inte så mycket när det inte finns en berättelse på samma sätt. Är dock dödligt fascinerad av det jag läst av den här boken, eftersom jag gillar morbida grejer över lag.

Thomas vaknar upp i en hiss. Han minns inget om vem han är eller var han kommer ifrån. Det enda han minns är sitt namn. När hissen stannar är han omgiven av ett gäng killar - ingen han känner igen. Runt dem finns en mur, och någonstans i den en utgång. Varför är de där och hur ska de ta sig ut?

Bara ett par dagar kommer den första avvikelsen: den första tjejen dyker upp. Efter det börjar hela killarnas verklighet rämna.

Jag tycker ju att det är okej att gilla problematiska saker så länge en kan problematisera. Här är en bok som är Problematisk med stort P, men som jag knappast kan låta bli att bli totalfast i.

Anledningen till varför jag fastnade för den här boken var konceptet. Att befinna mig i en labyrint skulle göra mig illamående av stress. Jag är ungefär lika rädd för det som för islandskap, öknar och rymden. Jag tror att det är bristen på kontroll som skrämmer mig och att det kanske eller kanske inte kan finnas något jag inte kan se på andra sidan väggen. Sjukt creepy setting helt enkelt. Men som alltid är jag också extremt fascinerad av det som skrämmer mig. Det är ungefär samma skräckblandade förtjusning som jag kände inför Expeditionen också.

Själva berättelsen tycker jag fungerar väldigt bra. Galet spännande, och det är svårt att inte bli helt fast. Jag kommer inte gå in så mycket på varför jag gillar den här boken, för jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Spännande. Check. Mer kan jag inte säga. Istället fokuserar jag mer på det negativa, för jag har också VÄLDIGT mycket problem med den här boken.

Till att börja med: Karaktärerna. Sjukt platta och ensidiga. Vilket väl till stor del har att göra med att de inte har några minnen av vilka de är. Som det upprepas i Allegiant: Ens minnen är en del av vem en är. Men fortfarande så borde de ju vara lite mindre förutsägbara, dvs mänskliga? Har också extrema problem med huvudkaraktären Thomas som är så himla trist. Ska rädda alla andra exakt hela tiden, tänker aldrig en enda negativ tanke om någon (förutom den elaka killen ofc) och är så himla ädel. Alltså orkar inte med honom. Tycker bara att han är störig när han ska vara bättre än alla andra. Ännu mer om Thomas har jag ju skrivit här.

Som jag också skrev har jag problem med hela genusgrejen i det här. Vi har ett stort gäng pojkar som blivit utvalda som de smartaste. Och EN tjej. På hur många killar som helst. Vad betyder det - att killar är smartare än tjejer? Nu har jag ju inte läst de andra böckerna i serien, och det antyds ju i slutet av boken att (spoiler, markera för att läsa) [det här inte är det enda experimentet], så jag hoppas verkligen att det innebär förbättring till kommande böcker. Den enda tjejen som figurerar i berättelsen ligger också i koma och är passiv nästan hela tiden, fram till slutet. Hon säger att det är hon som triggar slutet, men hon GÖR ju ingenting. Hon triggar det, men det är inte hon som aktivt startar det. Hon gör aktivt exakt ingenting, utan är passiv och lyder order typ hela tiden.

Över lag är det ändå inte grejer som jag störde mig på extremt mycket. Mest var det spännande, och trots mycket påhittad slang och sånt gick den väldigt fort att läsa.

Sååå, hur går det egentligen med läsandet såhär i början på året? Tja, jag börjar året urdåligt men är inte speciellt oroligt. The typical January, för min del. Bristen på rutiner som gör det. Tror att januari är min hatmånad på hela året - årets måndag liksom. Jag har inte kommit in i allt än, väntar på att en kurs ska ta slut och en annan ska börja. Har hunnit läsa en bok hittills och Goodreads påminner mig ideligen om att jag ligger "1 book behind schedule". När jag inte läser tittar jag på American Horror Story (har kommit igång ordentligt nu!) och pluggar till lingvistik-tenta. Igår såg vi What We Do in the Shadows som var helt himla hilarious. SE DEN. Sjukt rolig.

Men vad läser jag då? Just nu har jag Pullmans bearbetning av Grimm-sagor som sängläsning och egentligen inget annat som dagläsning... Började så smått på Himlen börjar här, men är inte frälst än. Pullmans bearbetning däremot, ojojoj. Gillar den här boken så sjukt mycket, den är så lagom och mysigt att bara läsa en saga i sängen varje kväll.

Jag behöver bli inspirerad! Vad läser ni?

Helt knäpp vecka det här... Jag har salstenta på tisdag och sen lov resten av veckan och SEN ska jag tillbaka till "det normala". Var så himla pepp på att sluta ha inga rutiner och allt sånt denna vecka, men det sket sig ju ändå. Nåja, nu avslutas veckan med jerka:

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Nu är jag ju visserligen sist med att läsa klart den här, har uttryckt ett flertal gånger vad jag tycker och har dessutom glömt halva boken (eftersom jag läste den för ett halvår sedan), men vadsjutton, vi kör ändå!

Det här är alltså den tredje och avslutande delen i Divergenttrilogin. Tris och Four och några andra bestämmer sig för att lämna staden där de är uppvuxna - som alltså är liksom allt de vet om - för att få reda på vad som finns utanför. När de kommer ut ur staden upptäcker de någon sorts forskningsanläggning som hela tiden har fått koll på staden. Resten av boken utspelar sig där och innehåller en himla massa dividerande om vem som är hel och vem som är trasig och fram och tillbaka och yada yada. Typ så. Det vill säga sjukt utdraget för att vara en bok på lite över 500 sidor (ni märker ju redan nu hur mycket jag gillar den här boken. Det här kan komma att bli min slappaste recension någonsin, men jag tycker fasen knappt den är värd en ansträngning).

Okej, något av det jag faktiskt KOMMER ihåg från första halvan av boken är de klumpiga genusslentriangrejerna. Hur Tobias/Four kommenterar att Tris äntligen ser ut som en krigare istället för kvinna. Tack för den (alla vet ju att det inte går att vara både och). Tröttsamt. Mycket tröttsamt.

Efter det var den seg och långsam och seg och långsam och seg och långsam. Och seg och långsam. Sa jag att den var seg och långsam eller missade jag kanske det? Jag kanske måste säga igen att den var SEG OCH LÅNGSAM?! Inte ens växlande POV kan rädda den här boken från att bli en sirapsbassäng som en ska ta sig igenom. Istället tycker jag det blir mest rörigt. Jag fattar aldrig vem det är jag följer när jag plockar upp boken igen, vilket gör att varje ynka avbrott tar säkert två sidors lästid innan jag fattar sammanhanget igen. Dessutom: ALLA DESSA HIMLA KARAKTÄRER?! Minns ungefär vilka hälften är. Resten? I have absolutely no idea who's who.

Det som fick mig att plocka upp boken igen efter många månaders uppehåll var att jag fått höra att slutet skulle vara fantastiskt. Jag brukar älska den här typen av slut. Sådana som sticker en kniv i hjärtat och vrider om är den bästa typen. OM DE INTE ÄR SÅ JÄVLA FÖRUTSÄGBARA. Tack. Alltså, ni BEHÖVER inte läsa den här boken. Ni kan lika gärna fråga någon som har läst den om slutet och slippa ledan att ta sig igenom. Jag bara säger.

Så nähä, fanns det inget bra med den här boken då? Tja, den tog ju slut. Plus ok omslag. Det kan jag ge den.

(Ja, jag är arg på den här boken. Tackhej)

Problemet stavas: The male gaze (för er som inte är bekanta med begreppet så syftar det till hur film etc görs för att tillfredsställa en manlig publik. Någon gång noterat hur kvinnorna filmas nedifrån och upp för att visa hela kroppen när männen inte gör det? DET är the male gaze. Nu när ni vet om det kommer ni se det i exakt varenda jäkla film/serie i ser. Jag lovar. Förlåt för det.).

När Katies mamma dör tvingas hos flytta till sin moster i Japan. Hon har svårt för att hänga med i kulturens alla egenheter, och vill mest flytta hem till USA igen.

Så träffar hon Tomohiro. En av skolans populäraste killar - men också en av de mest hemlighetsfulla. Alla säger att det inte går att vara vän med Tomohiro utan att en blir inblandad i farligheter. Ändå försöker Katie frenetiskt att bli just det. Tomohiro försöker hålla henne på strikt avstånd - eftersom hans teckningar rör på sig och kan användas som vapen.

Det här är en enormt klyschig berättelse om en tjej som försöker snärja skolans svåra bråkstake och själv blir insnärjd i problem. Dock plockar den här några poäng på ett ställe som böcker jag läser sällan plockar poäng på: miljön. Antalet böcker jag har läst som faktiskt utspelar sig i Japan kan räknas på ena handens fingrar - vilket gör det intressant. Konceptet där en amerikan ändå får vara huvudpersonen och upptäcka kulturen gör det lättare för en västerländsk läsare som är obekant med kulturen. Det är faktiskt det jag finner mest intressant med den här boken - hur det ibland kort flikas in ett "såhär fungerar det i Japan".

I övrigt - är det så intressant? Nja, inte jätte faktiskt. Tomohiro är någon sorts ättling till någon gud. Det hela är ganska rörigt och hade kanske made more sense om jag hade haft mer kunskaper om olika religioner och sånt i japan. Men eftersom skolans religionsundervisning är strikt begränsad till de abrahamitiska religionerna så har jag ju inte det.

Som sagt känns berättelsen otroligt klyschig - nästan mallad. Jag har nämnt tidigare att jag kan tycka att det är rätt charmigt ändå. Ibland fungerar det oerhört bra (jag menar, jag älskar ju Legend. Älskar. Och det är bland det klyschigaste, mest förutsägbara jag läst i mitt liv), ibland fungerar det riktigt dåligt och ibland - som här - blir det mest... mjeh. Det är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta läsa, men det blir aldrig speciellt mycket mer än lättsmält underhållning.

Okej, jag nämnde att det var ytterst lite jag fastnade för i katalogen med vårens böcker. Eller, det kanske beror på hur en ser det. Ärligt talat känns det som - nu när jag börjat läsa mer på engelska (plus billigare för mig att köpa böcker på engelska nu när jag har jobb med personalrabatt på just det) - att det är rätt ointressant att läsa böcker översatta från engelska till svenska. Modernista släpper Enklav av Ann Aguire och Mistborn: Det sista imperiet av Brandon Sanderson till exempel (den sista var jag över huvud taget inte ens intresserad av förrän jag började jobba på SF-bokhandeln. Det känns så himla dumt när det kommer in folk i min ålder och säger "Jag älskade Mistborn! Vad ska jag läsa nu?" och jag inte har läst den...). Gilla böcker går ju också på en del fantasy-översättningar som hade varit intressanta om jag hade varit intresserad av att läsa översättning. I ljusets makt (Leigh Bardugo, den här vill jag definitivt läsa på engelska pga OMSLAGET!) och Ett folk utan land (Melina Marchetta) närmare bestämt. Men de känns inte jätteintressanta när det finns så himla mycket annat att välja på som jag hellre vill läsa. Jag vägrar liksom tro att svenska förlag gör det urval som är intressantast för mig när det gäller översättningar. Det finns liksom så mycket mer att hämta än det som kommer ut på svenska.

Okej, nåja, jag broderar ut det här mycket mer än vad jag hade tänkt. Istället ska jag presentera det jag faktiskt ÄR intresserad av att läsa (OBS av det som ges ut på svenska. Finns lite annat jag vill läsa på engelska som kommer ut, men det är fortfarande rörigt för mig så skippar det). Några stycken översättningar dyker det ändå upp, ni får se vilka!

Januari

Som om jag vore fantastisk är fortsättningen på Sofia Nordins postapokalyptiska serie om ett gäng ungdomar som överlevt en hemsk feber. Eftersom jag läst de två första böckerna i den här serien kan jag självklart inte bara sluta nu. Systrars öde är också en seriefortsättning - och en av årets översättningar. Jag har ju liksom börjat läsa boken på svenska och det känns onödigt att byta språk nu (jag vet att jag gjorde det både när jag läste Allegiant och Requiem, menmen). Båda ges ut av Rabén & Sjögren!

Februari
Nada och ingenting hittade jag i februari. Jahapp. (varför är alltid februari så himla skral utgivningsmånad?)

Mars

Eh, jag glömde ju helt av del tre, men Varelserna: Uppror vill jag läsa ändå. När jag läst Fristaden. Får väl ta tag i det då. Berghs ger ut.

April

De tysta stegen bakom - okej jag medger, det var "mörk saga i bästa Maria Gripe-anda" jag fastnade för. Plus det fina omslaget. Och trots att Röd som blod var min nummer två största besvikelse under 2014 kan jag inte låta bli att vara lite nyfiken på fortsättningen Vit som snö ändå. Jag vet inte riktigt varför jag hemskt gärna vill läsa en viss typ av böcker på engelska och en viss typ på svenska. För Vi är alla helt utom oss känns det helt okej att läsa på svenska faktiskt. BonnierCarlsen, Rabén & Sjögren samt Lavender Lit står för utgivning.

Maj

Trots de språkligt speciella inslagen i Kanske är det allt du behöver veta känns det inte heller som någon problem att läsa översättningen av E. Lockharts Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Liksom Kanske är det allt ges denna ut av Lavender Lit.

För några veckor sedan svor jag över hur fruktansvärt dålig smak Goodreads-användarna har när de röstar fram så fruktansvärt fula omslag. Fick meddelande på mejlen om att BookDespository listat 2014 års snyggaste böcker, och de vet åtminstone vad de håller på med (till skillnad från de som röstat i Goodreads-listan). Jag spelar ju BD (som alltså inte står för Broder Daniel här) rakt i händerna här och får habegär över ca allt på den här listan. Alltså jag menar, titta bara (vissa behöver klickas upp för att en ska förstå storheten bättre. Typ Supernatural Enhancements):

Okej, det här är det sista inlägget jag gör om 2014. Sen är det dags att på riktigt säga hejdå till det här året som har varit både fint och jobbigt. Tänker sammanfatta det här bok/bloggåret i några korta listor. För att se allt jag läst och recenserat i år får ni klicka er in här.

Så, årets...

Bästa bokliga/bloggiga saker:
1. Alla som klickar in här varje dag för att läsa min blogg. Jag får svindel av hur många ni är, och det gör mig så glad.
2. De nya bokvänner jag fått i år. Har inte riktigt haft någon att kunna prata om böcker med tidigare (förutom min lillasyster, och vi har... well, inte riktigt samma boksmak), så det är fint.
3. Att läsa barn- och ungdomslitteratur på universitetet. Alla dagar i veckan.

Bästa läsmånader:
1. Juli (15 st böcker).
2. Mars, oktober (13).
3. December (12).

Största läsbesvikelser:
1. NEIL FUCKING GAIMAN. Alltså NÄR ska vi bli kompisaaaaar?!?!?! Allt jag vill är att gilla Gaiman lika mycket som alla andra gör. Why are you doing this to me?! Please write something I can like.
2. Röd som blod, Salla Simukka. Okej, är mycket mer besviken på den här än vad jag velat ge sken av tidigare.
3. Eunomia, Erika Vallin. Medioker avslutning på en i övrigt bra serie.

Största överraskningar:
1. Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson. Eftersom jag inte alls trodde att det skulle vara min typ av bok, men den ändå blev en favorit.
2. Bilbo, J.R.R. Tolkien. Eftersom jag tidigare inte tagit mig igenom Sagan om Ringen, trots ihärdiga försök, förväntade jag mig samma sak av Bilbo. Det var ju ingen tiopoängare liksom, men helt klart mysig!
3. Alena, Kim W. Andersson.

Mest lästa blogginlägg:
1. Recension: Det handlar om dig - Sandra Beijer (i skrivande stund 1461 sidvisningar).
2. Recension: Popmusik rimmar på politik - Anna Charlotta Gunnarsson (1089).
3. Recension: Mio, min Mio - Astrid Lindgren (697).

Snyggaste omslag:
1. Banbrytande mode, Karina Ericsson Wärn.
2. Rooms, Lauren Oliver.
3. Ink, Amanda Sun.

Fulaste omslag:
1. Uppstigandet, Karen Bao.
2. Onanisterna, Patrik Lundberg (tur att det är en så svinigt bra bok ändå).
3. En julsaga, Charles Dickens (okej, den här behöver en motivering, eftersom det egentligen inte är fult. Visst snygg bild, snyggt typsnitt osv. MEN VAD HAR BILDEN MED BOKEN ATT GÖRA?! Typexempel på fenomenet "sälj grej med tjej". "Mhm, jaha, vi har inget juligt att sätta på det här omslaget, så vi stoppar dit en snygg, naken tjej istället." Något gick helt enkelt fel i den här processen. Just sayin'. DÄRFÖR är den med på listan).

Mest lästa författare:
1. Joe Hill & Gabriel Rodriguez (otippat att den här vinnarplatsen skulle intas av en författare + en tecknare, men jag har ju liksom läst mig igenom hela Locke & Key).
2. Marie Lu (egentligen, räknat i tid jag lagt på läsning borde Lu vara först).
3. Neil Gaiman (och jag är fortfarande inte ens frälst).

Poängen med listan över vilka som är med i Kaosutmaningen är att kunna följa andras process och kunna kolla vilka böcker andra använt för att bocka av olika punkter. Det betyder att: 

Under året har jag kontinuerligt uppdaterat fliken som heter ♥♥♥ med böcker jag gillat lite extra mycket. Nu får 2014 års böcker lämna plats för 2015 års böcker, och därför tar jag och postar ett slutgiltigt inlägg med de 10 bästa böckerna jag läste under 2014.

Listan är utan inbördes ordning, eftersom jag inte har lust att ranka böcker i år.

• Prodigy - Marie Lu
• Det handlar om dig - Sandra Beijer
• Panic - Lauren Oliver
• Champion - Marie Lu
• Mördarens apa - Jakob Wegelius
• Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
• Carrie - Stephen King
• Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
• Onanisterna - Patrik Lundgren
• The Young Elites - Marie Lu