När jag läste ut Eleanor & Park i tisdags och tänkte att det lätt är en av det här årets bästa böcker, reflekterade jag också lite över en annan sak, som jag tycker är värt att skriva ett eget inlägg om.

Många av alla de ungdomsböcker som varken varit spänningsromaner eller fantasy och som jag läst och gillat (med andra ord inte till exempel Girl Online eller Paris, Lola och jag) har jag gillat främst på grund av hur de beskriver MIG. Och de som HAR beskrivit mig är dem jag gillat allra mest. Dagboksanteckningar från ett källarhål, Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Fangirl, Eleanor & Park, till exempel. Det finns ju andra böcker som jag GILLAT, men som inte berört mig och som jag inte... älskat (typ Den ökända historien om Frankie Landau-Banks som var riktigt bra, men inte fantastisk). Och jag känner någon sorts tacksamhet för att dessa författare sätter ord på och beskriver saker som jag hade velat säga till någon, men inte riktigt klarar av. Och att de på något sätt - även om det inte handlar om MIG - berättar MIN historia.

Och så funderar jag lite på hur mycket igenkänningen egentligen betyder för den här typen av böcker. Jag tänker att för min del är det ju vid igenkänningen som en bok går från bra till fantastisk, från underhållning till... viktig. Eller jag vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt. Med tanke på att Frankie Landau-Banks är en så pass tankeväckande bok är den ju helt klart mer än "bara" underhållande, men den berör mig inte på ett personligt plan och jag är tveksam till om det är Frankie jag kommer komma ihåg om några år. För Frankie och jag har ingenting gemensamt. Jag upplever också att personer som har andra bakgrunder än jag kanske inte har gillat ovan nämnda böcker lika mycket som jag har.

Jag är jättenyfiken på att höra vad ni tänker och känner kring det här! Är igenkänningen nödvändig för att en ska kunna ta till sig boken på ett personligt plan? Hur fungerar ni i det här fallet?