Ok jag VÄGRAR göra Top Ten Tuesday-haul, så jag serverar istället en recension på bloggen denna tisdag och peppar inför det asnicea temat nästa tisdag! Håll till godo:

Jag hade förvisso tänkt att Världens viktigaste kyss skulle bli min första Levithan-bok på engelska, men orkade sen inte med det. Tänker i efterhand att det faktiskt hade varit en poäng att läsa boken på engelska - om det är någon av de Levithan-böcker jag läst som bör läsas på engelska så är det den här. Eller ja, och The Lover's Dictionary då, som jag läste på svenska och inte var imponerad av.

Världens viktigaste kyss handlar om sju killar i tonåren - med olika familjebakgrunder och olika civilstatusar. Men en sak har de gemensamt: De är gay. Det är Harry och Craig som gjort slut och som trots att såret fortfarande är infekterad ska slå världsrekord i kyssande. 32 timmar stående med kameror som streamar ut det hela på internet. Det är Ryan och Avery som träffas på en queer-skolbal och precis kanske eventuellt börjar inleda en relation. Peter och Neil som har en trygg relation sen länge, men funderar på om det hela kanske inte blivit lite... blasé. Och så Cooper, vars liv faller i bitar när hans föräldrar får reda på vad han egentligen gör på kvällarna framför datorn.

Det hela berättas av ett allvetande gäng döda homosexuella män som ser allt och lägger in egna kommentarer till det hela - vilket gör hela boken ännu mer ovanlig. Jag menar - utan det här berättandet i första person plural hade det här nog kunnat vara en relativt normal bok (om vi bortser från att alla karaktärer är homosexuella). Berättandet i vi-form ger dock en extra distans till karaktärerna, och alla deras känslor bearbetas genom de döda männens. Det gör att jag kan tycka att jag inte får speciellt bra kontakt med karaktärerna, men jag tänker på ett sätt också att det är en del av poängen. Att jag inte ska få någon känsla för vilka de är, för att de kunde ha varit vem som helst. Jag tänker också att det är genialiskt, eftersom det gör att läsaren får en berättelse på två - eller kanske till och med tre plan. Till att börja med den personliga - berättelsen dessa utvalda killar och deras kärleksliv. Sedan en samhällelig aspekt - eftersom de döda männen är allvetande och överallt hela tiden. Och utöver det läggs det även på en historisk kontext, som helt klart blir väldigt intressant.

Jag kan dock VERKLIGEN se att en inte skulle gilla den här boken (även om jag sett få som gjort det. Tror Nelly är den enda?). Alltså den litterära nivån är HÖG och den ÄR relativt svårtillgänglig - inget jag skulle sätta i händerna på någon som inte läser så mycket. Det är hoppande mellan karaktärer, massor av saker som inte är uttalade och sånt...

Jag har ju nämnt att jag har lite svårt för den typen av böcker där historien inte är det viktigaste, och det här är definitivt en sådan bok. Jag tänker att det viktigaste här är ögonblicksbeskrivningen. Hela boken utspelar sig under... vaddå, kanske max 48 timmar? Den börjar lite innan själva kyssen startar, och den håller ju på i 32 timmar. Och sen får ju själva konceptet ta mer utrymme än själva berättelsen. Så alltså, egentligen - är det här en bok i min smak? Nja, alltså näe. Det är det faktiskt inte. Kan jag ändå se att det är en jävligt bra bok? Ja, absolut. På samma sätt som det går att se att en konstnär har målat en himla tekniskt avancerad tavla (alltså på ett positivt sätt - inte på ett "det här är alldeles för mycket"-sätt), utan att jag för den skull uppskattar den eller vill ha den i mitt hem. Och alltså, jag tyckte ju om boken, jag bara tyckte inte att den var fantastisk eller något sånt.